Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 7 Maj 1905 - Ryssland just nu. X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Har ni några vapen på er? lyder som vanligt
första frågan.
— Jag förstår inte ryska, svarar ynglingen på
polska.
— Verkligen inte? Jag förstår lika litet er
rot-välska. Det är kanske bäst, att ni kommer med till
stationen. Så, ni kan verkligen inte ett ord ryska?
— Har nyligen börjat lära mig, svarar ynglingen
trumpet.
— På stationen skall ni säkert göra ytterligare
fiamsteg. Var så snäll och tag plats mellan soldaterna.
Man har inte alls hittat några vapen i hans fickor,
men det är tydligen en uppstudsig individ, som bör
näpsas. I början tredskas han, men lugnas med ovett
och knuffar. Mitt undergifna och stillsamma
uppträdande framställes för honom som ett
efterföljansvärdt exempel.
Så började ånyo vandringen genom det oändliga
Warszawa. Från folkskarorna ljuda då och då ord af
sympati för de tre häktade. En gammal gumma följer
med ett långt stycke, besvärjande soldaterna att släppa
oss lösa, för Guds och hdgonens skull.
Ändtligen ha vi hunnit fram till
Jerusalemdistriktets ruskiga polisstation och marschera in mellan de
posterande soldaternas rader. En af dem slår mig i
hufvudet, kraftigt tillstukande min skinnmössa, som
på något sätt väckt hans misshag. Inne i det låga och
osiga rummet sitta några gendarmofficerare, gäspande
och uttråkade, och en hel hop soldater ligga snarkande
i sina träbritsar. Vår officer visar triumferande på
oss, de arrestanter som hans nit uppspårat, och
berättar de närmare omständigheter, under hvilka hvar
och en blifvit fasttagen. Den entaldige pojken skildrar
han som en fräck bråkmakare, som på något sätt
borde oskadliggöras. Mot mig har han inga andra
anklagelsepunkter än den, att jag ertappats med vapen
i fickan. Revolvern tas fram och granskas. Mina
förklaringar mötas med skeptiska leenden, men man
är egentligen inte brutal eller ovettig.
En uniformerad herre slår sig ner vid ett bord
och tar till protokollet mina uppgifter om namn,
karaktär, pass, nationalitet, religion och allt annat, som
intresserar den- administrativa nyfikenheten. Jag får
göra reda för mina afsikter med revolvern, hvar jag
köpt den och hur länge jag haft den.
— Tänk om han talar sanning, säger en officer
likgiltigt.
Han som fasttagit
mig småler åt den
andres godtrogenhet
och är säker på att
visitationen skall ge
bevis på min
brottsliga uppsåt. En
poliskonstapel får order
att tömma mina
fickor, och det gör han
med samvetsgrann
brutalitet. Hvarenda
liten pappersbit
plockas fram, plånbok
och portmonnä
granskas på det
närgångnaste. Ett
antipyrin-pulver, som jag burit
på mig, underkastas
en misstänksam
besiktning, och ett
visitkort som jag i
tankarna gått och smulat
sönder i fickan, sätter
de värda herrarna
myror i hufvudet. En
fet och rödnäst polishejduk, som måtte gälla som
expert på dokumentgranskningens område, sitter en lång
stund och söker passa ihop bitarna, alldeles som barn,
när de syssla med läggspel. Det går inte bra, och
han får stora svettdroppar på pannan. De flesta af
mina papper äro ju skrifna på svenska, och man
anser därför, att de troligen inte innehålla några bidrag
till kännedomen om revolutionsrörelsen i
Weichsel-provinsen. Men ett brefkoncept med några ryska
fraser, bland andra termen "belägringstillstånd", och ett
par Uljetter på tyska tas för närmare granskning in i
polismästarens privatkabinett. Man förbereder mig
på, att jag får tillbringa natten i häktelse. Mina lifliga
protester lämnas utan beaktande, och likaså mitt
förslag att få träda i förbindelse med konsuln eller låta
hämta mitt pass från hotellet.
Skomakaren har ledan frigifvits, sedan han erhållit
förmaning att inte bära vapen på gatorna. Den
enfaldige pojken däremot hålles kvai utan skönjbar
anledning och hans mångordiga böner att få komma
lös inbringa honom endast snäsor och ovett. Han
säger, att man väl måtte få tala polska i Polen
("Tsarstvo polskoje").
— Det finns inget Polen, skriker den nitiska
unga gendarmen, det finns bara ett
Weichselprovin-sernas generalguvernement och ett Warszawas
militärdistrikt! Jag skulle gärna vilja behålla er inom lås
och bom till döddar, så ni finge lära er den saken.
Det finns inget Polen och kommer aldrig att finnas!
Han skriker denna sin vackra trosbekännelse så
högt, att polismästaren därinne nödvändigt måste höra
den och medräkna hans nationella nit bland hans
tjänstemeriter. Det gör ju mindre, att han för den
goda sakens skull ljuger så groft, ty han vet nog
mycket väl, att kejsarn ännu allt jämt kallas tsar af Polen
och att uttrycket "Tsarstvo polskoje" mycket ofta
förekommer till och med i officiella handlingar.
Det är trist och dystert inne i det unkna
rummet, och när ett par timmar gått längtar jag ut i det
fria. Gendarmofficerarna höra liknöjdt och nästan
ironiskt på sin kollegas patriotiska deklamationer.
Soldaterna snarka högljudt i sina britsar. Från något
aflägset rum i det stora huset komma de afbrutna
ljuden af en människa, som gråter och jämrar sig.
— Hur länge skall jag vara tvungen att stanna
här? frågar jag otåligt en af officerarna, en ung man
med melankoliska ögon. (Forts, å sid. 517.)
Efter jougrafi. WARSCHAU i Saxiska trädgården. •• Mftmpam,
— 515 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
