Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 14 Maj 1905 - »Grindvakterskan» af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» GRIND VAKTERSK AN ».
Beiättelse för HVAR 8 DAG af "CAROL".
Just där järnvägen i en djup skärning bryter fram
ur den skogiga bergstrakten, och med en långsträckt
kurva svänger af nedåt slättbygden, ligger tätt invid
banvallen och den här mötande landsvägen
grind-vakterskans anspråkslösa stuga, hägnad af
krokstam-miga äppleträd och frodiga syrener. Och få steg
därifrån äro grindarne som skola öppnas och stängas
hvarje gång ett tåg hastar förbi under dagens eller
nattens timmar.
Hon, hvars ringa kall’ detta är, har stått trogen
på sin post under många långa år. Dag efter dag, i
vintermörker och sommarsol har hon sett tågen rulla
förbi i enformigt enahanda, tills ryggen böjts och
lemmarne styfnat af krämpor och ålderdom. I frost och
yrande snö, i blåst och rägn lika, har hon dröjt där i
väntan, till trygghet för dem som kommo på allfarväg,
eller ilade fram öfver de blänkande skenornas stråt.
Men hon är en underlig varelse, säger traktens
folk. Visst vet ingen något ondt om henne, men den
egendomligt bruna hyn, de mörka ögonen och det
korpsvarta håret amma ofrivilligt gamla tiders
vidskepliga tankar. Och så plägar hon ej umgänge med
någon utan dväljes i besynnerlig enslighet i sin hydda,
är skygg och inbunden, har knappast ord till tal eller
svar, och den skarpa, ljungande blicken möter en
ständigt som ett hot, en maning att draga dädan och
lämna henne åt sig själf, i samma fred som hon
låter andra vara.–
På sin plats vid grindarne är hon äfven i dag,
ty i dag som andra dagar vid denna tid skall
snälltåget komma farande, tåget med det jättestora
lokomotivet och de långa, gungande vagnarne, och som
likt ett skydrag plägade svepa förbi i ett moln af
hvirflande stoft, så hon bländad och förvirrad ej visste
till sig innan det ren försvunnit mellan kullarne.
Och det är försommar, och dagen är varm och
vacker med klar himmel och luften mättad af sol.
Fram ur skogens dunkel ringlar sig landsvägen hvit
och dammig, kantad af tusende vilda blommor, längs
banan stiger värmen i dallrande vågor från skenornas
stål, och telegraftrådarne gnistra och glimma mot
bakgrunden af mörka granar. Vid grindvakterskans stuga
stå äppleträden höljda i blekröd färgprakt och
syrenerna höja sig i klungor mellan gröna blad, blandande
sin doft med de ljumma, kådmättade ångor, som
komma sväfvande från bärgens dalgångar. Och
öfver näjden hvilar en underlig drömmande stillhet,
endast då och då störd af en fågels kvitter eller en
skällas pinglande inne i skogen.
Ingen mänsklig varelse är till synes utom
kvinnan som står väntande vid sina grindar. Hon har
denna gång kommit hit tidigare än vanligt, ty det är
godt och härligt härute i det värmande solskenet, men
kvaft inne under stugans låga tak, och så blir tiden
stundom lång för den som är ensam.
Ensam med sina tankar — den aldrig bleknande
sorgens, det aggande hatets tankar, som hon närt i
sitt hjärta under många långa år. Dessa, hvilka hon
tänkt otaliga gånger, som gjort henne afvog och
dyster mot människor, och som alltjämt lågo rufvande
i den outplånliga skugga, ödet en gång kastat öfver
hennes lif.
De hafva åter kommit öfver henne i hennes
enslighet. Der är sitt lifs saga hon på nytt genomlefver,
där hon nu i den soliga förmiddagen står grubblande
lutad mot den grofva grindstolpen af råhuggen sten.
Och allt eftersom det förflutnas gengångare vanka
genom hennes själ, får det åldrade ansiktet ett
sällsamt, nästan vildt drag, och uttryck af bitterhet, vrede
och hat tändes i de djupa svarta ögonen, där de
envist stirra hän mot en viss punkt i omgifningen.
Helt nära, alldeles däruppe där bärget brant
stupar ned och lämnar rum för åkerjord, ligger tätt vid
banan men lägre än denna, en gammal bondgård
med lutande knutar, delvis rasande skorstenar och
söndrigt tegeltak. Väggarne äro tröstlöst gråa, frätta
af år och vindar, allt ser förfallet och vanvårdadt ut,
och en beklämmande dysterhet liksom tränger en till
mötes ur de sneda fönstrens små smutsgröna rutor.
Och denna skröpliga människoboning, en
sannskyldig otrefnadens hemvist midt i den fagraste natur, är
det synbara målet för grindvakterskans lågande
blickar, och det är hit hon riktar sin knutna hand, då
hon, som så många gånger förr, mumlar en
förbannelse mellan skrumpna läppar.
Långt tillbaka i tiden, för mer än trettio år se’n,
nämnde hon detta ställe för sitt hem. Icke så att hon
där var i faders- och modershägn, utan därför att det
var dit hon som ett värnlöst, utan huld och skydd
prisgifvet barn slungats af ödets oblida vindar. Så
långt hon kunde minnas tillbaka hade hon ej haft
någon annan tillflykt, och hon hade till en viss grad
fäst sig därvid, så som man fäster sig vid ett
barndomshem, äfven om man därinom endast pröfvat
lidandet. Och ett oafbrutet lidande hade hennes
tillvaro varit ända från tidigaste år. De i hvars våld
hon var, den gamle bonden och hans hustru, voro
hårda, karga människor ur hvars hjärtan girigheten
utträngt alla mildare känslor, och de skonade icke
den varelse de opåtaldt kunde öfva sitt tyranni
emot. Trälande tungt arbete så snart hon kunde
vända sina händer till något, smädelser och
misshandel var hennes dagliga erfarenhet af det begynnande
lifvet, och hördes någon gång hennes klagan eller
knot, bringades snart den barnsliga stämman till
tystnad genom hot och skrämmande eder. Och alltid
skrek man i hennes öron, att hon endast var ett
hittebarn, en socknens unge, som man fastnat för på
fattigauktion, se’n man först af nåd och barmhärtighet
tagit henne från landsvägen, där en usel och eländig
tattarkvinna till mor lagt sig att dö i den kalla
novembernatten. Och för en sådan var ju inget arbete
hårdt nog, ingen föda så dålig att den ej gick an.
Med hånfulla tillmälen, med hugg och slag skulle hon
än mer plågas och kväsas, för att rätt kunna gällda
sin tacksamhetsskuld.
Men de långa glädjetomma åren svunno hän, hon
visste knappt huru, och snart var hon ej längre ett
öfvergifvet och pinadt barn, utan en fullt utvecklad
kvinna, till sitt väsen bättre än härstamning och
uppfostran lät förmoda, och hvars utseende blott föga
förrådde den gångna tidens mödor och umbäranden.
Hon var vacker, sade de som förstodo sådant. Den
stolta hållningen, det regelbundna ansiktets bruna hy,
det kolsvarta håret och de stora mörka ögonen som
på samma gång skyggt och trotsigt blickade ut i
världen, skilde henne också vidt från traktens kvinnor,
och röjde att ett annat släktes blod flöt i hennes ådror.
Den behandling hon rönte, var ock så småningom
vorden mera mänsklig. Omedvetet hade hon
tillvunnit sig ett rum i de gamles hårda hjärtan, och de voro
nu rädda att hon skulle lämna dem och gå sin egen
väg. Kanske fruktade de också dessa blixtrande
blickar ur svarta ögon, som stundom förrådde att
hågkomsten af deras myckna elakhet låg gömd i djupet
af den unga flickans själ. Äfven deras ende son, en
vild och i allt ondt bevandrad säile, som ofta varit
den värste af hennes plågoandar, fann slutligen för
godt att ändra sitt sätt, men så, att det snart blef
henne en ny pina; ty den plötsliga krypande
ödmjukheten, den närgångna förtroligheten och de hala
orden, hviskade i aftnarnas skymning, visade att hans
lidelse och lystnad vaknat.
Då träffade hon honom, sin korta lyckas hjälte.
Han hade kommit till orten med en skara af hundrade
— 521 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
