Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 14 Maj 1905 - »Grindvakterskan» af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
andra, när järnvägen skulle byggas genom bärgen,
och på midsommaraftonens dansgille såg hon honom
för första gången. Han kom till henne där hon stod
allena, sade på ett mjukt, sjungande språk sitt namn,
samt bad med en vördnadsfull bugning att få bli
hennes kavaljer för aftonen. Så hade ännu ingen talat
till henne, och naiv och försagd, blef hennes svar
endast en skygg blick, och då han tog hennes hand för
att föra henne med sig, följde hon med tvekan; men
förlägenheten försvann dock hastigt inför hans
smittande munterhet och glada prat, och hon erfor en
underlig tjusning i att vara i hans närhet. Han var så
annorlunda än de män hon var van att se, så olik
äfven de flesta af sina många kamrater. Han var så
hög och käck, så artig och belefvad, och talet var som
klingande malm, icke rått och fullt af eder som de
andras. Och ur de bruna ögonen strålade en
oförställd hjärtats godhet, utan rum för elakt uppsåt och
onda tankar. Hvad underligt, om hans bild fängslade
hennes sinne, ännu när han längese’n var borta och
hon ensam dröjde utanför den gamla bondgårdens dörr,
och om vaknande längtansfulla drömmar smögo
genom hennes själ i den ljusa, stämningsrika natten!
Snart råkades de åter, en och flera gånger, och
inom kort voro de ej mer främmande för hvarandra.
Det kom sol öfver de förut något allvarstunga dragen
och de röda läpparna logo, när hon såg hans resliga
gestalt skynda sig tillmötes, och när hon sedan gick
vid hans sida på någon af näjdens ensliga stigar, och
han kanske tog hennes hand i sin och talade veka,
smekande ord, bäfvade det unga hjärtat af sällsamma
känslor hvars innebörd hon ännu icke fullt fattade.
Men när de en kväll sutto under de sekelgamla
lönnarne nere i dälden, och han plötsligt drog henne till
sig och med glödande stämma sade att hon var hans
allt på jorden, och sporde om hon ville dela hans lif
i glädje och sorg, då visste hon att tillvaron utan
honom skulle vara intet, och med hängifvenhet slöt
hon sig till hans starka bröst, tillitsfullt som en
stackars jäktad fågel söker hägn i ett skyddande träds krona.
Och med jublande fröjd lyssnade hon till de
planer han byggde för deras framtid. Nu skulle han snart
med de andra draga åt andra trakter, men när
järnvägen ändtligen blef färdig skulle han komma åter
och hämta henne bort från det tunga och glädjelösa
lifvet däruppe i bondgården, och hon skulle blifva
hans lilla trofasta maka, för hvars lycka han med
glädje skulle offra all sin sträfvan. Hans ord voro så
vackra och kärleksfulla, hennes smekningar så ömma.
Hoppet log emot dem, och deras unga sinnen
hän-gåfvo sig helt åt stundens sällhet, tills det plötsligt
hördes smygande steg i gräset, och bondens
ondskefulle son stod framför dem med ett hånleende i sitt
frånstötande ansikte, framslungande en ström af vilda
eder och hotelser, som skränande ljödo genom den
tysta, blida sommarkvällen. Föremålet för hans raseri
och ilska, främlingen, som gått i vägen för honom
— en bygdens son, förblef till en början lugn inför
detta utbrott af rasande svartsjuka, han endast log
däråt; men när förfördelaren med sina grofva,
skymfande tillmälen vände sig mot henne, som nyss
anförtrott sitt lif i hans beskydd, steg blodet som en
het våg inom honom, och utom sig af vrede rusade
han fram och slog den oförskämde med ett väldigt
slag till marken. Tjutande af harm och smärta
tumlade den slagne upp, och tagande några steg tillbaka
höjde han sin knutna hand mot besegraren och svor
med en vild ed: — Detta skall kosta dig ditt
hjärteblod, din förbannade hund! hvarefter han hastigt
skyndade bort mellan träden.
Detta blef det obehagliga slutet på aftonens lycka.
Flickan grät af ångest öfver den förskräckliga hotelsen
mot hennes käraste, och först så småningom lät hon
lugna sig af hans tröstande ord. Det var ingenting
att fästa sig vid, menade han, endast ett besinnings-
löst stundens uttryck för en vanmäktig harm. Då var
mera att frukta det våld som lurade öfver henne, så
länge hon måste dväljas under samma tak som den
vildsinte sällen. Icke en dag längre borde hon stanna
där, och han besvor henne att uppfylla den innerliga
önskan han hyste, att hon skulle fara till hans
fädernehem. Visst låg det långt borta i en annan landsdel,
men där i hans moders hägn skulle hon få frid och
lugn, tills de en gång kunde fira sin bröllopsfäst.
Så skedde ock. Väl fann hon det orätt, att så
hastigt öfvergifva de människor, som trots allt dock
voro hennes närmaste; men hennes fruktan för det
nära umgänget med fosterbrodern växte när hon såg
de lömska, hotfulla blickar hvarmed han nu förföljde
henne, och besegrade snart alla betänkligheter. I det
nya hem som öppnades för henne, mötte hon äfven
så mycken vänlighet och välvilja, samt fick erfara så
mycken godhet, att hennes tacksamhet mot den som
hjälpt henne bort från det gamla stället, blef gränslös
och outplånlig. Hon älskade honom med hela
mäktigheten af sitt passionerade väsen, med hvarje droppe
af sitt heta blod, och hon brann af längtan efter den
stund, då hon skulle blifva oskiljaktigt förenad med
honom för lifvet.
Och ändtligen — när den nya färdeleden var
färdig från öster till väster, med sina tunnlar, broar
och stationer, och de första tågen rullat öfver
skenornas oafbrutna linjer, kom han, stolt som en kung, för
att hämta sin älskade. För sitt välförhållande under
byggnadstiden, hade han vunnit en god anställning
vid det fullbordade verket: några mil hade anförtrotts
åt hans vård och tillsyn. Och sedan de båda unga
växlat sina löften i traktens kyrka, förde han henne
till deras egna lilla hem, nära den vackra stationen
vid sjön på andra sidan vägen. Och lifvet låg i ljus
framför dem. Inga sorger tyngde deras sinnen. Han
var så modfull och käck, och hon var så vinnande
ung, hon var ännu knappast mer än tjugo år.
Men ack, huru få blefvo ej de sälla dagarne!
Knappast trettio gånger hade morgonsol grytt öfver
det nya hemmet, innan olyckan kom, det
förskräckliga, som ännu efter så många långa år kom henne
att rysa af fasa. Som hans plikt kräfde, hade hennes
make såsom vanligt farit ut öfver distriktet, hvilket
sträckte sig långt inåt skogarne och bärgen, just åt
det håll där hennes forna hem, den gamla
bondgården låg, och den dagen som de andra, väntade hon
att han skulle vara åter i skymningen. Men
höstkvällens mörker blef denna gång allt djupare, och
timme efter timme skred fram, utan att hon, oroligt
bidande, förnam det välkända ljudet af hans dressin.
Och kvällen vardt slutligen till natt, och hennes ängslan
hade öfvergått till en pinande ångest, då det ändtligen
hördes steg och röster, hon ville skynda ut, flyga i den
väntades armar, men liksom häjdad af en ond aning
stannade hon, skälfvande af en sällsam skräck. Och
hvad som sedan följde, är i hennes minne dunkelt
såsom en elak dröm. Huru okända människor kommo in
och förtäljde att hennes man var mördad, skjuten som
ett värnlöst djur i den mörka skogen — de hade honom
med därute, blek och kall, räddningslöst förlorad i en
obeveklig död. Mer fattade hon icke, ett mörker,
djupare än nattens, kom öfver hennes själ. Endast ett
stod med förfärande trydlighet klart för den arma:
de skränande ederna i den blida sommarkvällen, det
rysliga hotet af bondens hämdgirige son; det var han
som var mördaren, han hade fullbordat sin hämd.
Han var den skyldige, därom var ej tvifvel, men
man fann snart att den mänskliga rättvisan ej kunde
nå honom inför hans envisa nekande. Hans dåd
höljdes af skymningens töcken, och de stora tysta
skogarne voro stumma vittnen. Men hon, som bar
sorgens förtviflan, och som genom den ohyggliga
tilldragelsen vardt nära att famnas af vansinnets fasa,
hon svor honom ett oförsonligt hat, ett hat lika gräns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
