Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 14 Maj 1905 - »Grindvakterskan» af Carol - Ett jubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
barnasinne om någon hotande lara. Ingen människa
är i närheten utom grindvakterskan, ingen ser barnet
på dess farliga lekplats utom hon, som nu plötsligt
blir det varse, och gör en åtbörd liksom att skynda
fram, men häjdar sig i samma ögonblick, slagen af
en annan ingifvelse. Hennes ansikte blir med ens
dödsblekt, stelnande i ett drag af vild grymhet, medan
en öfverväldigande sinnesrörelse kommer hennes
lemmar att skälfva som af frossa i det varma solskenet.
–-Det var ju mördarens barn, som satt
däruppe mellan skenorna, hans enda barn — hennes
fiendes kött och blod! Ändtligen var då den
hämdens stund kommen, efter hvilken hon så förtärande
längtat; ändtligen skulle sträf let drabba uslingen, som
krossade hennes lycka och sköflade hennes lif på all
glädje! Nu skulle han vedergälla sin blodskuld, och
hans enda barn skulle vara offret. Det käraste han
ägde skulle han förlora, redan i nästa stund skulle det
förintas under det framrusande tågets hjul, dö som
den eviga rättvisan kräfde — blod för blod!
Med hvilken outsäglig bitterhet har hon icke
under långa ensamma dagar sett denne gosse springa
omkring på backarne därframme, hvilka saknadens
och sorgens tankar hade ej dess åsyn väckt hos henne,
som lefde sitt tomma lif, beröfvad moderslycka och
allt. Hvad gaf honom, den brottslige, rättighet att
äga denna varelse, som gjorde hans tillvaro gladare,
när hennes svann bort i mörker och elände, utan hopp
och tröst! Nej, ingen tvekan, utan försköning skulle
detta barn lämnas att förgås!
Men det var dock förfärligt detta! Denne
oskyldige lille pys — hvarför skulle det just vara
hans, den förbannades, hvarför kunde hon ej få skynda
fram och rycka honom bort från denna farliga plats
där döden lurade, där den skulle rusa fram inom kort
kanske i nästa minut! Och hon skulle ha det för
sina ögon, se de späda lemmarne krossas under de
stora tunga hjulen. Åh, det var för ohyggligt — var
det icke ett afskyvärdt brott att låta det ske, att låta
ett lif förspillas med sin vilja och med fullt uppsåt
— ett oskyldigt barn! Hvarför kom då ingen och tog
det därifrån, voro de då sofvande i det usla nästet,
som inte tänkte på gossen! Det sved i hennes ögon
att se honom sitta därborta i spåret, det brände och
ristade i hennes arma hufvud af dessa tumlande vilda
tankar. Och hvad sekunderna voro ändlöst långa —
kom då ej tåget snart, att detta förskräckliga vore
förbi; ty det måste ju ske, det var ju
vedergällningens stund som kommit!
Och grindvakterskan rör sig icke. Med
hämd-törstens ondskhet i lågande nattsvarta ögon, stirrar
hon på pilten som leker i banans sand. Ett
vanvettigt skratt tränger öfver hennes läppar, och händerna
knytas som i våldsam kramp, men plötsligt rycker
hon häftigt till, och höjer lyssnande hufvudet.
Hennes vana öra har förnummit det första otydliga, i hast
tilltagande bullret af det annalkande snälltåget, svaga
ekon, som ur fjärran återgifva ett stötvis klingande
ljud, öfvergående i ett oredigt rasslande, som närmar
sig, förökas i styrka, växer ut till ett brusande dån.
Inom några ögonblick redan, skall det stora
lokomotivet rusa fram ur skogens dunkel därborta, ännu en
sekund, och — och människobarnet, som alltjämt är
kvar i dess väg! Gripen af den förfärligaste
själsspänning stönar hon högt, och hennes panna
betäckes af kallsvett. Hon vill sluta ögonen, hon vill i
ångest fly därifrån, men förmår ej röra en led. Som
förstelnad blir hon stående, medan den fruktansvärda
kampen i hennes inre rasar allt vildare.
Men rundt om hvilar den härliga sommardagens
djupa frid. I evigt majestät hvälfver himlen sitt blå,
hög och ofördunklad, och mättad af bländande solljus
dallrar den varma, af blomdoft och skogars friska ångor
fyllda luften öfver kulle och dal, öfver åker och äng.
Allt är försänkt i ett heligt lugn, allt är stillhet och
ro. Endast en fågels kvitter i ett nära snår
förnimmes i tystnaden, och så detta växande buller ur fjärran,
detta klingande rassel, som likt en olycksbådande
varning ilar genom skenorna, vid den med en förskräcklig
frestelse kämpande kvinnans fötter.
Och mellan dessa skenor dröjde ännu den lille.
Med små smutsiga fingrar gräfver han i den varma
sanden, han tager händerna fulla däraf, och slungar ut
i luften, och med jubel följa hans tindrande blickar det
lätta stoft, som sakta sväfvar bort öfver hans hufvud. I
oskuldens trygghet leker han i dödens spår, och ingen
är i närheten, som kan rycka honom undan den
öfverhängande faran, ingen utom hon, som står stel och
orörlig vid landsvägens grindar, gripen af en
namnlös skräck för sin egen vansinniga hämd. Det är
vordet som en skymning för hennes ögon. Hon ser
endast barnet, ser dess lek som genom en dimma, och
hon hör blott dessa förskräckliga ljud, som komma
allt närmare och närmare. Hon tycker hela rymden
fylles däraf, hon förnimmer dem framåt och bakåt, från
skogarne, bärgen och den vida slätten. Dock,
märkliga äro ondskans makter, i ett af ensamhet och
årslångt hat förbittradt människohjärta. Det fasansfulla
Ett
25-årsjubi-leum som i mer
än vanlig grad
uppmärksammats
af det samhälle
inom hvilket det
firades var det
som
kontraktsprosten d:r J. A.
I. Sundelin i
Jönköping den 1 maj
högtidlighöll i
egenskap af
kyrkoherde i denna
stad.
S. är född i
Hernösands stift 41,
stud. 60, prästvigd
63, v. pastor i
Hernösand; folkskole-insp. 72—76,
kallad till kyrkoh. i
Jönköping 79.
Deltog i kyrkomöten 93, 98 och 03. Har flere gånger varit uppförd å biskopsförslag. Teol. d:r 97.
Foto. Holm, Jönköping. Kliché: Bengt Silfversparre.
ETT JUBILEUM: J. A. I. SUNDELIN. Kyrkoherde i Jönköpine sedan 25 år tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
