Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 14 Maj 1905 - »Grindvakterskan» af Carol - Brokigt utomlandsnytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
uppsåtet fjättrar henne alltjämt — viker aldrig.
Men med ens vänder gossen sitt runda ansikte mot
den skälfvande kvinnan. Hon tycker i sin
upphetsning, de klara, troskyldiga ögonen vara fästade på henne
med ett så underligt förebrående uttryck. Det går
henne genom märg och ben detta, det blir henne för
mycket, och plötsligt är det som om förbarmandets
bedjande röster på en gång stege till seger inom
henne, ett förlösande rop halkar öfver hennes läppar,
och hon störtar ut mellan skenorna.
Nej, det får icke ske, hon kan ej uthärda att med
kallt blod offra detta oskyldiga lif — i besinningslös
ångest ilar hon framåt banan. Hon ser ej huru det
stora svarta, metallglänsande lokomotivet i en blink
dyker fram ur skärningens djup i förfärande närhet,
hon hör icke de gälla hvisslingar, hvilka likt ängsliga
nödrop skära genom den stilla luften, och som
förkunna att föraren varsnat barnet och henne i sin väg,
samt gör förtviflade ansträngningar att häjda sin
rasande fart. Hon märker ingenting af detta, alla
hennes förnimmelser uppgå i endast en tanke: att rädda
hvad hon nyss ville förgöra, och därmed bärga sitt
återstående lif undan en tärande ångers anklagelser.
Hon uppfattar blott att faran är öfverhängande, att
allt rymmes inom en minuts rådrum. Med
öfvermänsk-lig ansträngning hastar hon därför framåt, och
ändtligen — ändtligen är hon där, nu griper hennes
händer i det förskräckta barnets kläder, nu ett språng åt
sidan, och–-då skymtar öfver hennes hufvud
ett mörkt, hotande föremål, ett rasslande och hväsande
vidunder; hon känner sig våldsamt prässad nedåt,
omsvept af en het, kväfvande fläkt. I dödsångest vill
hon uppgifva ett förtviflans rop, men tungan nekar att göra
tjänst, det mörknar för hennes syn och allt försvinner. —
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
KUNG EDWARD HOS PRESIDENTEN LOUBET I
ELYSÉE-PALATSET.
Äfven på återfärden från sin Medelhafsresa har den engelsKe
monarken sammanträffat med franska republikens president,
hvarvid det hjärtliga förhållandet mellan de båda makterna å ömse
sidor om kanalen ytterligare betonades.
Men det blir åter ljust för grindvakterskans ögon.
Under en oredig hågkomst af något hemskt och
ohyggligt, finner hon sig liggande bland banvallens
vildblommor, omgifven af en skara främmande människor,
hvilka med deltagande betrakta henne. Hon känner
en -hand föra något svalt öfver pannan, och man
spörjer vänligt om hennes befinnande. Men hennes första
klara tanke gäller barnet, och blickarne irra ängsligt
sökande omkring, tills de finna det, tydligen oskadt,
i den i hast tillkomna moderns armar. Då tränger
en lättnadens suck öfver de bleka läpparne, och hon
faller i lindrande gråt. Hon hade sluppit lindrigt undan
— blott några skråmor och blånader vittnade om den
uppskakande händelsen. Och med lugnade hjärtan
stiga passagerarne tillbaka i vagnarne, föraren sätter
ånyo i gång sin maskin, och om några ögonblick är
allt borta i en aflägsen sky af rök.–-
Och dagarne komma och gå som förr. Under
enformigt enahanda svinna tillvarons stunder för den
ensamma kvinnan i grindstugan. I sommarsol och
höstmörker, i blåst och lugn lika, fyller hon sitt ringa
värf, och närhälst ett tåg ilar förbi under dygnets flyende
timmar, är hon på sin post där färdevägarne korsas.
Åldrad, och underlig till sinnes är hon vorden, och
dystert är hennes ensliga lif, men det har dock kommit en
så sällsam ro i hennes själ. En ovan stillhet spörjes t
de skrumpna dragen, och borta är det stygghetens
uttryck, som alltid ljungade en till mötes ur de svarta,
gåtfulla ögon. Som förr irra väl stundom hennes
tankar tillbaka i det förflutnas skuggor, och den aldrig
bleknade sorgens bitterhet griper måhända därvid
hennes hjärta, men det förtärande hatet är ej mer.
Kufvadt för beständigt vardt det den dag, då hon
öfvervann dess onda makt i en förfärlig frestelses stund.
Efter fotografi Kllrhi: Bengt Silfvertparru
PAUL MOUNET SOM ABBÉN I »LE DUEL».
"Le Duel", den senaste nyheten på Théåtre Frangais är
teatersäsongens märkligaste evenemang. Henri Lavedan ställer i detta
stycke vetenskap och religion emot hvarandra, den förra
representeras af en läkare, som spelas af Le Bargy, den senare af en
katolsk abbé, som framställes af Mounet, hvars bild vi här återgifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
