Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 14 Maj 1905 - Hundraårsdagen af Schillers död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNDRAÅRSDAGEN AF SCHILLERS DÖD.
FRIEDRICH VON SCHILLER.
Tysklands störste dramatiske skald. Hundraårsminnet af
hans död inföll den 9 maj och högtidlighölls öfverallt där
tyskt språk talas och förstås.
Den 9 maj ha hundra år förflutit sedan Friedrich
von Schiller gick hädan och sekelminnet af hans
dödsdag har högtidlighållits icke endast i Tyskland, utan
äfven i öfrigt ute i världen. Schiller är en af dessa
som höra icke endast ett folk, men hela
mänskligheten till. Och hans bästa verk äro trots de hundra
åren knappast mindre lefvande för oss.
Schiller föddes i Marbach i Würtemberg. Hans
fader var officer, men i knappa omständigheter, och
sonen blef på denna grund intagen på den berömda
militärakademi som Würtembergs härtig, Karl Eugen,
besjälad af ett högmodärnt pedagogiskt nit inrättat i
Stuttgart. Undervisningen var militäriskt och
pedantiskt ordnad, och den unge Schiller tycks icke ha
kännt sig särdeles tacksam för de välsignelser han på
detta sätt kom i åtnjutande af, fast han alltid utmärkte
sig såsom en af de mest begåfvade eleverna och
kunde glädja sig åt härtigens särskilda intresse.
Det var en mycket orolig ung medicinare, med
hufvudet fullt af en massa litterära planer och
filosofiska problem som till slut lämnade den
Würtem-bergska mästerpedagogin. Ännu en tid framåt kände
han härtigens "intresse" tungt öfver sig. Han hade
på lediga stunder författat ett skådespel "Die Räuber"
som med mycket bifall uppförts i Mannheim och där
tonfall af hittills aldrig hörd djärfhet förtjuste
åhöraren. Karl Eugen kunde på sätt och vis icke undgå
att känna sig smickrad af sin skyddslings plötsliga
berömmelse, men fattades snart af allvarlig oro för
hans rebelliska tendenser och bjöd honom
strängeligen att för framtiden icke vidare befatta sig med
litterär verksamhet. Följden blef den att Schiller
begagnade första tillfället att — fly från Würtemberg.
Hans första litterära framgång efterföljdes emellertid
af motgångar och hans ställning var en tid
synnerligen brydsam. Omsider ljusnade det något för
honom. Bl. a. tillbragte han ett par år i Körners
familj i Dresden, där han i umgänget med fint bildade
a. item: Bengt Silfversparre-
FRIHERRINNAN MATHILDE VON SCHILLER,
enda nu lefvande bärarinna af det berömda namnet. Fru
von S. är född Alberti 1835 och trädde 1856 i äktenskap med
skaldens sonson Ludwig Ernst von Schiller, † 1877.
och förestående vänner fick"mycket af Sturm und
Drang-periodens oklarhet bortarbetad från sitt väsen o :h blef
mera lik den blide och harmoniske Schiller, hvilken
är den som vi närmast minnas. I juli 87 flyttade han
till Weimar, hvars vittra hof krets stod öppen för
"Ka-bale und Liebe’s" och "Don Carlos1’ författare. Senäte
utnämndes han till professor — utan lön — i Jena och
dessa år hafva icke egentligen rest honom några vittra
minnesmärken, upptagen som han var af historiska och
filosofiska forskningar. Bruten af en bröstsjukdom
1791 måste han alldeles träda tillbaka från offentliga
befattningar och lefde sedan uteslutande för sin
diktning. I Charlotte von Lengefeld hade han funnit sitt
hjärtas brud, och några år senare knöts
vänskapsbandet mellan honom och Goethe. I sin konst nådde
han allt större klarhet och mognad, så att han hade
mycket som uppvägde den ohälsa och de ekonomiska
och andra yttre vedervärdigheter, han måste bära.
Schillers skönaste dikter äro tillkomna under dessa
år. Mot slutet af sin lefnad återvände han till sin
ungdoms kärlek, dramatiken, och skapade sådana verk
som Wallenstein, Maria Stuart och Jungfrun af Orléans.
Hela sin ungdoms frihetspatos har han frambesvärjt
i det verk som blef hans sista, Wilhelm Tell, och han
hade de mest omfattande planer i sitt hufvud då
döden bortryckte honom just som hans diktarkraft nått
höjdpunkten.
Schillers namn är ju oupplösligen knutet vid
Goethes. Det är en gammal fråga hvem af dessa
båda store som är den störste, och redan Goethe har
afvisat all dylik jämförelse såsom oberättigad. Men
i ett annat afseende må man jämföra dem. En
Schil-lerfest har ovillkorligen en så att säga hjärtligare
prägel än en Goethefest. Schiller står oss närmare.
Äfven tiii honom se vi vördande upp. Men vi se
honom klart och mänskligt, under det att Goethe är
omgifven af en kylig olympisk luft som sveper något
af monumental overklighet kring hans gestalt.
— 530 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
