Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 36. Den 4 Juni 1905
- »Pussy» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PUSSY.
En lifshistoria i ett bref. För HVAR 8 DAG af STURE STIG.
(Slut fr. föreg. n:r.
Pussy blef som sagdt trädgårdselev. Fjorton dagar
därefter stod på mitt bord en lysande bukett och
därbredvid låg ett litet bref: “Hurrah! Jag är arbetare och är
lycklig, pysslar med moder jord, dricker luft och
andas blomdoft, går till sängs med solen, äter som en
dagakarl och sofver som en mullvad. Hvad vill jag mer?“
Under ett helt år såg jag ej Pussy, men hvarje
lördag stodo på mitt skrifbord några blommor som en
hälsning från henne till hennes förmyndare.
En vacker augustieftermiddag uppenbarade hon
sig emellertid helt plötsligt i mitt rum.
— God dag, onkel, här har du mig. Jag måste
in till staden och se, om du är lefvande eller död.
Hon satte sig midt emot mig. Mina ögon kommo
att falla på hennes hand, som stödde sig mot
skrifbordet. Jag förskräcktes. I sig själf var den hvit och
välformad, men nu hur solbrynt och fördärfvad af
rispor och refvor!
— Hvad har du gjort med dina händer? frågade jag.
— Bah! Sådant får man, när man klipper buskar
och ansar hagtornshäckar. Bry dig ej om det! Jag
har saker af större vikt att rapportera. Brukspatron
Nibeling har friat till mig.
— Till hvem? Till dig?
— Ja, just till mig.
Friat? Till Pussy? Till barnet? Omöjligt!
För första gången tog jag Pussys yttre i närmare
skärskådande. Jag häpnade. Ja sannerligen, hon var
ej längre ett barn, hon var en utvecklad kvinna, och
än mer: en vacker kvinna, full af hälsa, kraft och
lefnadsmod. Blomsterknoopen hade sprängt sitt hölje.
Det var möjligt, att Nibeling friat.
Pussy lät mig göra mina betraktelser till slut.
Så sade hon:
— Hvad skall jag svara Nibeling?
— Barn, barn, jag vet ej alls, hvad jag skall råda.
Jag är helt förvirrad, detta kom ju så öfverraskande.
— För dig ja, men ej för mig. Nibeling har ett
halft år varit min ifrige adoratör — du hör, sennor,
att jag ej glömt min franska.
— Du måste rådfråga dina känslor, mitt barn,
ansåg jag mig böra säga.
— Vet du något om känslor, onkel? sade Pussy
litet elakt. — Nå ja, Nibeling är utan tvifvel ett
präktigt parti: 29 år, rik, ser bra ut och är en hygglig karl.
Hon hade rätt; Nibeling var allt detta. Men i
denna stund erfor jag mot honom en känsla, som
gränsade till ovilja. Hvarför, kunde jag ej själf
förklara; känslan fanns dock likafullt. Emellertid ägde
jag ju ingen rätt att gifva efter för en dylik tillfällig
misstämning, hälst i en så viktig sak som den
ifrågavarande; alltså sade jag: — Tvifvelsutan är
brukspatron Nibeling en utmärkt människa; talar ditt hjärta
för honom, så har jag ingenting att invända mot partiet.
— Du råder mig alltså, onkel, att svara ja?
Bestämdt älskade hon honom högt; hennes bröst
häfde sig snabbare än vanligt, och i den blick hon
riktade på mig låg, tycktes mig, ett uttryck nästan af
ångest. Stackars liten! Jag ville ej lägga henne på
sträckbänk utan svarade, om än med inre tvekan, ett
vänligt: — Det gör jag, Pussy, och måtte du bli
lycklig, mycket lycklig!
Det glädjeutbrott jag väntat kom ej; Pussy stod
med fast sammanprässade läppar och ett orörligt drag
i sitt anlete, som jag ej kunde förstå. Men hon var
ofta så oberäknelig. Och plötsligen bröt hon ut:
— Så gratulera mig då, onkel, i morgon är jag en
förlofvad dam. Men hon afvaktade ej min lyckönskan;
innan jag hunnit öppna läpparne, var hon ur rummet.
Det hela hade försiggått så hastigt, att jag, först
sedan scenen var öfver, hann att närmare öfvertänka
den, men då lämnade tankarne mig ingen ro, och
mer än en natt jagade de sömnen från min eljest
vallmoströdda hufvudkudde. Jag var missnöjd med
mig själf, med Pussy, med Nibeling, med allt. Redan
detta att Pussy skulle gifta sig väckte hos mig ett
obehag — jag skulle bli skild från henne, sakna
henne och känna mig ensam. Och den där Nibeling,
var han en passande make åt lilla Pussy? Jag
granskade hans yttre människa såväl som hans karaktär,
och fann honom alltmer trivial och obehaglig utan att
dock kunna framdraga några giltiga skäl för min ovilja.
Därtill frågade jag mig själf ej utan oro. “Håller
Pussy verkligen af honom? Beter man sig som hon,
då man står vid sina önskningars mål?“ Det varför
mig den stora gåtan, den jag ej kunde besvara. Men
jag kände kvinnonaturen så litet, och för öfrigt —
en vecka senare hade jag Pussys förlofningskort i
hand och underrättelsen, att bröllopet skulle stå
följande vår. Mig återstod endast att önska henne lycka
och uppsätta redogörelsen för mitt förmynderskap.
Jag såg ej ofta det förlofvade paret tillsamman;
när så skedde, kände jag ett nästan fysiskt obehag.
Förmodligen iakttog Pussy detta, ty hon gjorde allt
att skona mig härför. Ej häller henne själf träffade
jag synnerligen ofta, ehuru hon lämnat sitt
trädgårdsarbete, — fästmannen tog naturligtvis hennes tid i
anspråk —, och när vi träffades, hade vi föga annat
än alldagligheter att säga; vi blefvo alltmer främlingar
för hvarandra. Naturligt! Hon var ju en annans fästmö.
Men såg en lycklig fästmö ut som Pussy? Det
var ej endast gent emot mig hon undergått en
förändring, hon tycktes i det hela hafva ändrat natur
och lynne, var vida mer allvarlig och vida mindre
härsklysten än förr, sällan glad, aldrig yster, föga
nyckfull, ofta apatiskt liknöjd. Jag tyckte ej om denna
förändring, jag ville hällre haft kvar min gamla Pussy
med alla hennes fel och brister; men förändringen
hade ju sin förklaring: barnet öfvade sig att uppträda
i rollen af en värdig, allvarlig gift fru, en roll, som
ju snart skulle bli hennes på lifvets stora skådebana.
Det vardt beramadt, att äktenskaplysningen skulle
ske i mars, och mars gick in. Påföljande fredag
skulle jag och Nibeling besöka pastorsexpeditionen
för att ordna saken.
Då fick jag på onsdagen ett oförväntadt besök af
församlingens kyrkoherde.
— Min bror, sade han, jag kommer i ett
egendomligt och kanhända delikat ärende. Hur står det
till med Pussy, din myndling?
— Bra, såvidt jag vet. — Jag var högst förvånad.
— Har något förefallit mellan henne och hennes
fästman?
Min förvåning växte. — Hvarför frågar kära bror
så där?
— Det är så godt att berätta alltsammans — det
var ju ingen bikt, och du är Pussys förmyndare och
målsman. Nåväl, hör på. I morse kom hon upp till
mig och begärde ett enskildt samtal — jag tycker om
henne och vi äro goda vänner, sedan hon var mitt
skriftebarn. Hon var lugn, behärskad och vänlig.
Döm därför om min förvåning, då hon utan omsvep
började: Säg mig, om man kan tvinga en kvinna att
gifta sig med en man, därför att de äro förlofvade?
Naturligtvis gaf jag ett nekande svar, hvilket syntes
väcka hennes tillfresställelce, men det oaktadt fortsatte
hon: Om man ändå försöker tvinga kvinnan, har hon
då rätt att säga nej i brudstolen? Jag bekräftade
denna kvinnans rättighet, men föreställde Pussy, huru
orätt, dåraktigt och skandalöst det vore att låta saken
sålunda gå till det yttersta. Jag tror emellertid icke,
att hon synnerligen gaf akt på mina ord utan rufvade
på egna tankar. Så halfsuckade hon ett “gudskelof!“
hvarpå hon med ett vänligt tack tog ett afsked. Hvad
flickan kan hafva i sinnet, känner jag naturligtvis icke,
men har ansett mig böra initiera dig, hennes
förmyndare och giftoman, i förhållandet.
Undrande, orolig, upprörd åhörde jag prästens
berättelse. Hvad hade Pussy i sinnet? Hvad dref henne
till dessa besynnerliga frågor? Älskade hon icke den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/6/0588.html
