Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 25 Juni 1905 - »Bärplockningen» af Hjalmar Höglund - Veckans porträttgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTGALLERI
P. W. BERGSTEN. †
Den 12 juni afled i Norrköping
andre stadsläkaren därstädes, med.
d:r Peter Wilhelm Bergsten. F, 28,
stud.-ex. 49, med. lic. 58, med. d:r
77. Sedan 60 prakt, läkare 1
Norrköping, från 63 läkare vid
kronohäktet och sedan 84 andre
stadsläkare därstädes.
P. V. SVALIN. †
Chefen för A.-B. V. Svallns Mek.
Verkstad ingeniör Per Victor
Svalin afled den 14 juni. F. 38 i
Lerbäck, grundade 74 Västerås M. V.
och 84 A.-B. V. Svalins M.V.
Stadsfullmäktig i Västerås 75-84, i
Nyköping 85—01. Intresserad
kommunalman, mångårig ledamot af
kyrkorådet.
C. O. REMAHL. †
I Ronneby afled den 9 juni
apotekaren Carl Olof Remahl 87 år
gammal Apotekareex, 43, Innehade
sedan 60 apoteket i Ronneby.
Anlitad för kommunala uppdrag, var
T?, bland annat inspektor för
elementarläroverket i Ronneby under
åren 72-74.
G. T. SANDELIUS. †
Den 6 juni afled i Nyköping
andre stadsläkaren därstädes med.
lic. Gustaf Theodor Sandelius. Född
42 på Gotland, stud.-ex. 62, med.
lic. 76, förordn, i Sköfde,
Östersund, Mariefred, på Karlberg m. m.
Andre stadsläkare i Nyköping
sedan 77.
(Forts. fr. sid. 627.)
— Har du varit med om att plocka smultron
under snön? sporde Lars-Mika godmodigt vid ett
sådant tillfälle.
Inga såg illmarigt på honom från sidan.
— Nej, hvad vill det säga?
— Det skall vara de bästa bären, fortfor
Lars-Mika. Såg du inte att Matts och Lina nyss plockade
så’na bär som bäst?
Inga hade nog sett det, men det ville hon
naturligtvis inte tillstå. Hon var gudnås redan fullvuxen
kvinna.
— Nej, hur gick det till? frågade hon i stället,
och hon hade naturligtvis ingen beräkning med den
frågan, nej bevars, hon bara frågade ändå. Men i
blinken hade hon Lars-Mikas arm om sig.
— Jo — så — här — gick — det — till!
svarade han och kysste henne mellan hvart ord.
Nu visste Inga hur det gick till att plocka
smultron under snön, och flämtande lade hon sin arm om
Lars-Mikas hals och lutade sig intill honom.
— Hvarför har du inte visat mig det förut?
förebrådde hon sakta och tycktes vilja ha en lektion till,
och Lars-Mika böjde sig beredvilligt till henne.
— Så får jag väl söka hjälpa upp den saken nu,
menade han och kysste henne på nytt gång på gång.
Så sutto de tysta en stund tätt intill hvarandra under
känning af, att det skedda var nog för tillfället.
— Nu är det väl klart oss emellan? sade
Lars-Mika till sist.
— Det är så.
— Och till våren försöka vi väl?
— Ja, om det gå för far och mor.
— Äro de emot det?
— Ja, jag tror det, kom Ingas svar litet
undvikande.
— De få ge med sig. Och så får du inte ta
emot någon annan på lördagskvällarna.
— Var lugn, du! Jag släpper inte in någon
annan än dig, inte ens Lillsjö-Johan.
— Lillsjö-Johan ?
— Ja, du förstår, det är han, som far och mor
egentligen bestämt åt mig, för han har så godt
anseende, säga de.
Lars-Mika brusade upp.
— Jag har väl inte gjort något galet häller, så
hvad godt anseende beträffar så är väl mitt lika bra
som hans kan jag förstå!
— Nej, inte på det viset. Men han är ensam
arfvinge på hemmanet begriper du, och det har godt
om skog, påstår far. och pängar får han också.
Lars-Mika teg och erfor för första gången riktigt
kännbart rikedomens och välståndets företräden. Men
i trots och till motvikt spände han musklerna och
satt och liksom profvade kraften och viljan och
förmågan hos sig.
— Hvad jag inte har, kan jag arbeta mig till,
bröt han slutligen ut. Han får vika han måste det,
om du . . .
— Tyst hörde du! afbröt Inga hastigt och for
förskrämd upp. Det lät som ett skratt. Det måste
finnas mer folk här vid myren.
— Det låter så, medgaf Lars-Mika, i det han
reste sig och gick några steg inåt skogen. Men Inga
tog sin hämtare och skyndade bort till det andra
paret.
Lars Mika tyckte sig hön ett nytt, underligt
hånfullt skratt, och han gick några slag i skogsbrynet
och spejade, men utan att varsna någon.
— Du trifs godt här på myren, du Lars-Mika,
ljöd det plötsligen uppifrån, nästan rätt öfver honom,
och när han såg upp, såg han Lillsjö-Johan stå uppe
på en klippbrant och se ned på sig med ett spefullt
grin, och Lars-Mika erfor vid den synen en obehaglig
känsla nästan som om han blifvit biten.
— Jag, går i hästskog, jag, fortfor Johan och
skakade betslet. han bar på. Men du plockar smultron
under snön, du, efter hvad jag såg och hörde, och
sån’t slisk passar nog för dig.
— Det rör dig inte.
— Åh nej, inte precis det, men jag tycker bara,
att du tar det för allvarsamt, Lars-Mika. Du skall
veta, att Norroms-Inga inte brukar vara så värst snål
på den varan. Nog har jag fått min del alltid.
— Du ljuger, din afundsjuka stackare! svarade
Lars-Mika föraktligt.
Nu var det visserligen sannt att Johan en gång
fått kyssa Inga, men att det skedde under tvång i en
pantlek, det nämnde han ingenting om.
— Fråga henne själf! sad3 han i stället. — Du
må tro, det är fler än du och jag, som af
Norroms-Inga bjudits på slika bär. Men för dig är det kanske
inte så noga, om du kommer efter och slickar
skålarna, som andra ätit ur först.
Det var för starkt för Lars-Mika. Hans sinne
rann till på allvar, och med några ursinniga språng
stod han uppe på klippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
