Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 25 Juni 1905 - »Bärplockningen» af Hjalmar Höglund - En fosterländsk fest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Du skäller ned den du själf vill åt, dulhväste
han och gick Johan inpå lifvet. — Du är den
simplaste usling, du!
Lars-Mika visste inte riktigt, hvad han gjorde,
men han slog till, vildt och hänsynslöst, och den
andre föll baklänges ned från klippan, och där nere
var det stubbar och stenar och efter fallet blef det
dödstyst.
I en handvändning var Lars-Mika nere igen och
stod lutad öfver Johan, som låg där sanslös och blek
och i det ögonblicket genomfors han af en förkänsla
af, att nu var all bärplockning slut, nu var hans väg
stängd genom ett knytnäfsslag, nu var det ute med
allt. Åh, Herre Gud, inte hade han velat bli en
mandråpare! — Hallå-å-å!!
De andra skyndade till och stodo tysta en stund
och sågo ömsom på Lars-Mika och ömsom på Johan
och så brast Inga i gråt. Men utan att växla många
ord, gjorde Matts och Lars-Mika i ordning en bår,
och så hjälptes de åt alla fyra och buro den slagne
till närmaste fäbodstuga, som lill all lycka inte låg
så värst långt borta. Där lade de honom i en säng
och fingo honom till sans igen. Men Johan sade ej
mycket. Att det ena benet var brutet och att det
kändes, som om något kommit i olag inne i bröstet,
det var det enda de omkringstående fingo klart för sig.
Någon bärplockning blef det i alla fall icke vidare
af, utan alla fyra togo sina kärl och gingo modstulna
hemåt, lämnande den skadade i fäbodpigans vård.
Lars-Mika gick direkt till Johans hem och omtalade
hvad som händt, och att han då själf undgick våld
var ett under. Men bud sändes till läkaren, och denne
red bort till fäbodarne och undersökte Johan och
förklarade, att han måste stanna där han var och inte
på länge borde föras hem. Så flyttade Johans mor
dit upp för att sköta honom.
Lars-Mika gick och grubblade och grämde sig
öfver allt detta och blef skygg och tyckte sig se
underliga miner hos alla han träffade, och de minerna
gällde honom. Men midt under detta grubbel och
själfförebrående nådde honom en hviskning: Far till
Amerika, Lars-Mika, för annars blir du häktad som
våldsverkare! Far till Amerika, Lars-Mika!
Det var den sjuke i fäbodstugan, som hviskat
den hviskningen, och med hemligt bud kom den till
Lars-Mikas öron, ty han, Johan, ville honom
egentligen intet ondt, bara han gick åt sidan, gick ur
vägen för honom i hans kärleksaffärer. Detta med
knyt-näfsslaget och fallet var också ett medel att få honom
undan, ty reste han till Amerika, så vore han borta,
och reste han icke, så skulle det lagas så, att han
blef brännmärkt och makad åt sidan på det sättet.
Amerika! Lars-Mika gick och tänkte på det
ordet tills det riktigt grodde sig fast hos honom. Det
vore kanske bäst att resa. I hemtrakten var han nu
i alla fall så godt som omöjlig, kanhända skulle det
gå honom bättre där ute. Han hade fjäderstål i
lynnet, som spände emot och fjädrade ut sig igen, hur
hårdt det än prässades, och med slikt lynne skulle
det gå. Han skulle bända och bryta sig fram och bli
rikare och för mer än Lillsjö-Johan, det skulle han.
Men Inga ...
En kväll när Lars-Mika stod i de tankarna, kom
Inga helt oförmodadt till honom och lade sina armar
om hans hals och grät.
— Far till Amerika, Lars-Mika, för annars går det
aldrig väl! Åh, käre du, far, bad hon.
— Men om jag stannar och tjänar af straffet och
låter det gå öfverj och blir som det gamla igen, för
något skambrott har jag väl ändå inte gjort?
— Nej, det går inte, för då ...
— För då skulle du kanske inte ta mig?
— Ne-ej... Far säger, att det vore ogörligt,
snyftade Inga.
Lars-Mikas ögonbryn drogos samman.
— Och far hälsar, att du kan få låna respängar
af honom, om du ger dig åstad, fortfor Inga.
Då knöt Lars-Mika händerna.
— Hälsa du far din tillbaka och säg honom, att
jag är karl att skaffa mig respängar själf och att jag
kan fara till Amerika, utan att han behöfver sparka
mig i väg! sade han hårdt. — Nå, jag skall resa,
till-lade han efter ett ögonblicks tystnad. — Adjö med
dig då, Inga!... Ja, det är inte värdt du säger
något om att vänta, det är inte lönt, du, för det vet jag
ändå, att du inte kan, som du nu har det... Du är
svag, och det rår du inte för... Tag honom, du, som
far och mor vill, tag honom med gård och skog!...
Jag skall inte tänka ondt om dig för det, inte om dig,
bara om mig själf... Adjö ... Och han slet sig
ifrån henne och gick med starka känslor i svallning.
Och Lars-Mika reste.
När ångaren gled ut ur hamnen och började rida
upp och ned på hafsvågorna utanför skären, då stod
han cch såg i det längsta mot kusten och greps af
en nästan vanvettig förtviflan öfver att se det land
försvinna, som. bar hans allt, öfver att mista hem och
kärlek och hopp bara för ett ögonblicks öfverilning,
öfver att stå som en skolpojke, som fått bakläxa, och
få börja om igen, få börja om igen fastän han var
gamla karlen! Och han bet samman tänderna och
grät utan tårar inom sig. Men när han såg sig om,
såg han hundrade andra, som med sammanprässade
läppar stodo och sågo mot samma försvinnande
strimma af kust, och då drog han en suck af lättnad och
tillfredsställelse öfver att han icke var ensam om
saknaden, öfver att hvad han kände, när allt kom
omkring, bara var en liten del af allt det myckna, som
ångaren bar inom sin reling af dolda, förtegna känslor.
EN FOSTERLÄNDSK FEST.
Foto. Selim, Hjärpen KlieMi Bengt Silfversparre.
DEN NYRESTA BAUTASTENEN I MÖRSIL.
Under pingsthälgen afhölls i Mörsil en synnerligen anslående:
fornminnesfäst, därvid en ny bautasten restes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
