Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 2 Juli 1905 - Stora Kopparbergs Bergslag. I - »Hans hemkomst» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
inom Dalarne, som under årens lopp nått en högst
aktningsvärd utsträckning.
Redan ett uppräknande af några af de förnämsta
bland bolagets nyare anlägdningar ger en föreställning
om måtten för dess verksamhet: Ett stort järnverk
vid Domnarfvet, en träkolsanläggning och ett
pappersbruk vid samma plats. Sågverket i Skutskär, numera
världens största anläggning i sitt slag. Falu
guld-och silfververk o. s. v.
Då äro icke sulfat- och sulfit- eller
svafvelsyre-fabrikerna nämnda, icke mindre och äldre
anläggningar af mångahanda slag medtagna. Men Stora Kop-
parberg levererar icke endast pansarplåt utan också
packlådor, icke endast hästskosöm utan också
kvastkäppar, icke endast järn utan också Thomasfosfat, icke
endast plank och bräder utan trätjära och träsprit.
Allt drifves i stor skala och ändamålsenligheten vid
produceringen är fulländningen ungefär så nära som
våra tiders teknik medgifver. Begreppet affall
förekommer knappast. Allt tillvaratages.
Och på så sätt bära dessa olika, delvis hvarandra
kompletterande, industrier vittnesbörd om, hvilka stora
resultat företagsamheten når i ett fall, där alla
möjligheter utnyttjas.
Klichti Kem. A.-B Bengt SUfimpnrre Sthlm—Gbg
KOPPARVÅGEN, Bergslagets Museum i Falun.
Efter fotografi.
HANS HEMKOMST.
VERKLIGHETSBILD FRÅN VÄSTERN FÖR H. 8 D. AF ALLEN MACKLIN.
–-Hittills hade han gått sin väg fram
med raska, nästan brådskande steg; men plötsligt
hejdade han sig, blef stående och lyssnade.
— Här–ja, just här var det — —
Ur skogsdunklet till vänster ljöd forsens djupa,
uthållande orgelton, den välkända, som kom alla hans
hjärtas hemlighetssträngar att bäfva. Och här —- just
där stigen krökt sig kring den stora cederns väldiga
stam, — här hade han sagt henne sitt sista farväl;
hit hade hon följt honom, hans unga hustru, då han
för nära tre år sedan lämnade henne för att följa
guldsökarnes stora folkvandring mot nordväst — till
Alaska, det nya hemlighetsfulla landet, där lyckan
hägrade för så många tusenden som hittills endast
sökt men aldrig funnit den. Här hade han tryckt
henne hårdt intill sig för sista gången — för sista
gången känt hennes armar kring sin hals, hennes
mjuka läppar mot sina i en lång, lång afskedskyss —
och här var det hon stod då han ännu en gång vände
sig om för att vinka en sista afskedshälsning innan
han vek af uppåt stora landsvägen. — Ja, här stod
hon — — lilla Dolly klängde sig fast vid hennes
ljusblå bomullsklädning och den smärta gestalten
aftecknade sig som en blomma mot de unga lönnarnas
ljusgröna bakgrund — hur ofta hade han icke sett
den synen i drömmen sedan dess!
— Var inte orolig för mig, älskade! hade hon
sagt med sitt strålande leende, fastän rösten skälfde
en smula. Var inte orolig — jag kommer bara att gå
här och glädja mig åt din hemkomst. Ett år — det
går ju snart - !
Hans strupe sammansnördes och de breda
skuldrorna häfdes konvulsiviskt. Han kastade sin
packning — icke stort mer än en gammal urblekt giåbrun
filt, hoprullad kring några nötta och trasiga klädes-
persedlar — på marken och sig själf där bredvid
under den stora cedern.
— O, min Gud, min Gud! stönade han. Hon
hoppades så mycket. Och nu släpar jag mig tillbaka
som en piskad hund —
Han låg några ögonblick — hur länge visste han
icke — framstupa, med ansiktet hvilande på armarna;
därpå satte han sig upp och förde tankspridd, som
af gammal vana, högra handen till bröstfickan —
endast för att rycka till, stirra på den med en förvildad
blick och åter låta den falla. Handen var blott en
oformlig klump, ännu svept i tjocka bindor. Fingrarna
— dem hade frosten tagit, en förfärlig vinterdag,
däruppe i ödemarken–Skeppsläkaren på den
amerikanska båt som återfört sju hundra utblottade
guldsökare från Nome till Seattle, hade förklarat att de
måste amputeras: hän fick välja mellan dem och
lifvet –-Lönade det mödan? — Men — han kunde
icke alldeles uppge hoppet att få se henne ännu en
gång — han kunde icke!–
Han stirrade allt jämnt på handen, nästan med
ett uttryck af hat; det härjade, men ännu unga
ansiktet talade om outsägligt lidande. Motgångar,
missräkningar och umbäranden hade gräft djupa linier
kring munnen, fårat den en gång så öppna och ljusa
pannan, tryckt missmodets och nederlagets stämpel
på hela gestalten. Och dock visste han med sig, att
han kämpat tappert, att han hållit sig upprätt i det
längsta. Det var tanken på henne som hållit honom
uppe; nu, då den efterlängtade stunden var så närar
föreföll det honom som om det just varit denna tanke
som pressat honom till jorden med centnertyngd. —
Efter en stund lyfte han vänstra handen till
bröstfickan och drog fram ett bref, — nött, fläckadt,
genomdränkt af vatten, men ännu läsligt. Det sak-
— 636 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
