Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 2 Juli 1905 - »Hans hemkomst» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
nåde datum, men han visste att det var skrifvet för
ungefär ett år sedan, just vid denna tid. Säkert hade
hon skrifvit många andra sedan dess. Men han hade
ej befunnit sig i närheten af postvägarne samt för
öfrigt städse bytt om vistelseort medan han
långsamt arbetade sig fram till kusten fiån det inre
af landet. Detta var det sista bref han mottagit
hemifrån. Första och sista arket fattades — de hade
stannat på valplatsen — hvirflats bort i den rytande
snöstormen på den ödsliga, aflägsna stig som så när
blifvit den sista han vandrat här på jorden. De
guldgräfvare som upptäckt och räddat honom hade, då
han återfick medvetandet, gifvit honom dessa till
skrynklade pappersblad, som de tagit ur hans
stelnade händer. Under de förfärliga månader som följde
hade åsynen af dessa blad ofta varit det enda som
hållit honom uppe då han var nära att sjunka i
förtviflan.
En solstråle banade sig väg genom grenarna och
föll på papperet. Hans blick följde långsamt raderna.
Han kunde hvarje ord utantill, men själfva
bokstäfverna voro honom kära. Hvarje rundning, hvarje liten
karaktäristisk släng talade om henne, liknade henne,
tyckte han — och hur oändligt mycket tyckte han
sig ej kunna läsa mellan raderna! —
–-bara vara vid godt mod och framför
allt inte göra dig några bekymmer för vår skull,
älskade, käraste! — Allt reder sig här i världen — Gud
är förunderligt god och sänder alltid hjälp och vänner
när de behöfvas. Som nu detta sista. Jag berättade
dig om de där båda nya affärsmännen från Seattle,
som hittade hit af en ren slump och sedan bådo att
få inackordera sig hos mig på ett par månader. De
voro ute på fisketur här i bergsbygden, hade tält med
sig och tänkte "Campa" där det föll sig. Men sådant
där har ju sina sidor, som du vet. Bästa fisket är ju
här, nedanför fallet — och hur det var, så tyckte de
att jag stekte laxöring så rent bedårande. — Jojo
men, en smula bättre än deras egna anrättningar tror
jag nog det var; och en smula snygghet och
hemtrefnad kan ju också kännas godt nog då man
strapat-serat tillräckligt. Slutet blef som sagdt att de
stannade och till och med tycktes betrakta det som en
stor nåd och godhet af mig att jag lät dem göra det,
fastän de betalade mig så rundligt att jag rent
skämdes att ta emot det. Hyggliga, älskvärda unga män
äro de båda och isynnerhet den ene, mr Armstrong,
har varit nästan som en bror mot mig och hjälpt mig
både med råd och dåd. — Dolly är alldeles förälskad
i honom. Han är en rätt bildad man, som läst
åtskilligt och följt med sin tid — du kan nog tänka
dig det smakar att få en liten fläkt från den
civiliserade världen igen —–. Det är i samråd med
honom som jag beslutat att till våren rent af öppna
ett slags litet turisthotell — eller rättare, en
tillflyktsort för fiskare, jägare och fotvandrare, naturligtvis i
allra största anspråkslöshet — men de snälla gossarne
ha lofvat puffa för mig bland alla sina vänner och
bekanta och redan själfva beställt rum under hela
fisketiden. Låter det inte storartadt — säg? —
"–Jag känner ditt sätt att hålla ut, älskade,
att modigt strida i det allra sista, trots alla
motgångar och svårigheter. Det är just du som gör mig
orolig. Jag vaknar om natten och ser dig för mig
— trött, utarbetad, kanske sjuk — långt från oss,
som älskar dig, utan någon som smeker och vårdar
dig, utan någon att luta det stackars trötta hufvudet
emot — åh! — jag längtar efter dig, jag sträcker
armarna mot dig, jag drar dig till mig i tankarna,
jag slutar dig tätt, tätt i min famn — känner du det
inte — just nu, just i denna stund, i trots af alla
bärg och dalar och ödemarker som skiljer oss åt —’?
–"Visste jag bara hvar jag skulle finna dig,
— 637
8 DAG
så reste jag till dig! — Det kommer öfver mig
sådan ångest ibland. Om du ändå skulle förlora modet
till sist — —! — Ser du älskade, det får du inte
göra — hända hvad som hända vill. Lifvet är fullt
af möjligheter — och så länge vi ha hvarandra —
–Kom ihåg det! — Inte låta modet falla —
aldrig, aldrig! — Antingen du lyckas eller misslyckas
— det kommer ju på ett ut, jag vet att du gjort ditt
bästa. Mer kan inger göra. Har du lyckan med dig,
så tacka vi Gud för det tillsammans — har du det
inte, nå - då bära vi det modigt och gladt
tillsamman, det också. Glöm bara aldrig att för mig betyda
motgångar försakelser, missräkningar intet — så länge
jag har dig. Tänk bara, hända hvad som hända vill
— att jag vet att du gjort ditt bästa. Och — kom
hem snart, kom hem till mig!–-
— En tung, brännande tår föll på papperet —
just på orden — antingen du lyckas eller misslyckas.
— — Ack! — hon hade icke sett honom ännu. Först
då skulle hon kunna fatta hvad olycka och nederlag
ville säga. Han kom som en slàgen och besegrad
man. Skulle hennes glada tillförsikt kunna bestå det
profvet? — Skulle väl hennes kärlek–men nej,
— han förmådde icke tänka tanken till slut —.
— Sitt bästa? — Ja, Gud var hans vittne att han
verkligen gjort sitt bästa. Han hade kämpat till det
yttersta, skulle ännu i denna stund hafva kämpat, om
bara inte den usla, eländiga handen–Han,
rikemanssonen "gentlemannen" till börd och uppfostran,
hade fått lära sig hvad det vill säga, att arbeta i kapp
med vana kroppsarbetare med starka armar och
härdade muskler — att under timmar och dagar gräfva i
den frostbundna, hårda jorden, med kläderna ömsom
drypande af svett eller stelfrusna på kroppen — att
efter månadslånga ansträngningar och kvalfulla
växlingar af hopp och missmod finna allt sitt arbete
förgäfves och "claimen" så godt som värdelös, under det
att andra, endast ett stenkast därifrån, lugnt plockade
tusentals dollars ur jorden. Han hade känt hvad det
vill säga att ta miste om vägen — att under långa
dagar och nätter irra omkring i den gränslösa hvita
ödemarkens tystnad, för att till sist stupa af
utmattning på den ändtligen återfunna stigen — — Och till
och med då — sedan han vaknat ur den dödsliknande
dvalan — hade han med uppbjudande af all sin
viljekraft ryckt upp sig till nya ansträngningar, färdig att
följa sina räddare till de rika nyupptäckta guldfält
hvarom ryktet talat. Och då kom det värsta — just
som lyckan tycktes på väg att vända sig, då han
verkligen tycktes ha funnit en gifvande åder — då måste
han lämna arbetet på den nyss påbörjade claimen, för
att under namnlösa kval, faror, svårigheter och lidanden
leta sig väg till kusten med sin förstörda, verkande
hand. Hjälplös, febersjuk, nästan fullkomligt utblottad,
togs han om hand af barmhärtiga människor och
sändes österut med transportfartyget — — Ja, han hade
gjort sitt bästa — men — hvad hade han väl vunnit
därmed —? — Som en slagen man en hjälplös
krympling skulle han ändå till sist återvända till henne! —
Tanken träffade honom som ett dolkstyng; han
sprang upp, glömde af den under cedern kvarlämnade
packningen, och skyndade vidare utan att rätt veta
hvart han ämnade sfg–-Han kom att tänka på
hur hon tagit det första slag som träffade dem -— den
stora kraschen för fem år sedan, då det industriella
företag hvari större delen af såväl hans som hennes
förmögenheter varit insatt, gick öfver ända. — Han
mindes hur hon kom till honom i biblioteket, där han
satt och tänkte på hur han nog skonsamt skulle
bereda henne på olyckan. Han såg ännu för sig den
mjuka hvita dräkt hon bar och det blott ett par
månader gamla barnet, ett litet mjukt, hvitt bylte,
som hon höll i sina armar. Han såg hur hon hastigt
(Forts, å sid. 646).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
