Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 9 Juli 1905 - »Hans hemkomst», af Allen Macklin - Veckans porträttgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTGALLERI
A. CARLBERG. †
F. d. led. af Riksd. A. K.
postmästaren August Carlberg i Onsala
afled den 22 juni f. 28. Framstående
kommunalman, bl. a. mångårig led.
af skolrådet. Riksdagsman 63—64.
Postmästare i Onsala sedan 64.
N. J. NYBERG. †
Sjökaptenen N. J. Nyberg afled 1
Johanneshus den 15 juni 70 år
gammal. Anlitad kommunalman.
O. ANDERSSON. †
Den 20 juni afled i Stockholm f.
d. smidesfabrlkören Olof
Andersson, 70 år gammal, hvilken 70
stiftade sällskapet Barnavännerna. A.
erhöll 03 pro patrias stora
guldmedalj.
O. O. ANDERSSON. †
Kyrkoherde Ossion Oscar
Andersson afled den 22 juni. Född 41,
stud. ex. 63, prästvigd 70,
kyrkoherde i Vaxholm 75, fängelsepred.
vid kronoarbetskomp. å Rindö 76,
kyrkoherde i Husby-Sjutolfts
församling sedan 85.
(Forts, från sid. 659).
den famn som så länge, länge hungrat efter henne!
— Men de stegen — de fingo inte tagas. I denna
stund kände han som om det legat en afgrund
emellan dem. Icke dess mindre smög han sig ljudlöst
ännu litet närmare. Backarne dolde honom väl, då
lian böjde knä bakom dem. Han måste se och höra
— för hennes skull blygdes han icke att spela
lyssnare. Ty det var för hennes skull, endast för
hennes –. För hennes lycka, hennes sinnes.rid–.
— Helen — min Helen —! upprepade han i
tankarne. Allt för dig, älskade — allt för dig — för dig!
Läppame voro hårdt sammanslutna; det unga,
tärda ansiktet hade ett uttryck af samlad kraft och
beslutsamhet, som gjorde det skönt och upphöjdt i
sin helhet.
— — Hon var icke ensam. Bredvid henne stod
en man — en ung man, välväxt, vacker, ståtlig i sin
enkla, klädsamma sportkostym. Hans metspö och
fyllda fiskekorg, i hvilken laxöringen blänkte, lågo
bland stenarne bredvid honom. Själf stod han med
armbågen stödd mot klippan och ögonen fästade på
hennes ansikte. Blicken, — uttrycket träffade den
osedde iakttagaren som ett stygn i hjärtat. Han
krympte sig därvid — men böjde sig på samma gång
fram för att se och höra ännu bättre. Grenarna af
den stora cedern, som nästan sopade marken, och det
täta busksnåret, dolde honom fullkomligt. Vinden
låg ditåt och i trots af fallets brus, kunde han urskilja
hvarje ord.
— Förlåt, förlåt, — hörde han. Jag måste komma
tillbaka till detta — måste ha full klarhet Ni vet
hvad det betyder för mig. Ni hör ju till de kvinnor
som kunna tala sanning — det vet jag. Säg mig
därför en gång för alla — — om han verkligen
öfvergifvit er — — eller om ni finge full, ovedersäglig
vfsshet att han vore död — — skulle ni inte då–
kunna känna något för mig–? Skulle ni inte
kunna blifva min hustru, ge mig full rätt att älska och
beskydda er — som jag längtar att göra?
Hon vände sig hastigt och såg upp på honom
med skrämda ögon och bleknande kinder; det tycktes
endast vara med svårighet som hon fick fram orden:
— Död? — har ni kanske fått veta något? Ar
det något ni döljer för mig?
— Något jag döljer? — Nej, nej — jag vet intet
med säkerhet — bara att ingen lefvande man skulle
kunna öfvergifva en kvinna sådan som ni –-Men
om mänskliga ansträngningar, om guld och löften
kunna uträtta något, så skall jag skaffa den vissheten.
Gif mig bara ett ord — — ja, jag reser i alia fall —
men det kan bli ett långvarigt sökande. Hvem vet
när jag återser er! - rösten skälfde en smula. Jag
återkommer inte utan visshet - om jag så skall
genomsöka hvartenda guldgräfvarlogis i hela Alaska, om
det skulle kosta en förmögenhet — det svär jag! —
Men ge mig bara ett ord, ett enda ord att lefva på.
Jag vet att ni håller af mig — det har ni ju ofta
sagt mig. Jag vet att ni är min vän och att ni litar
på min vänskap. Jag tror ibland — jag vågar tro att
ni skulle kunnat–-älska mig om ingen annan
kommit mig i förväg. Tror ni — tror ni inte att ni
en gång - då ni fått den visshet ni saknar
skulle kunna skänka mig — något mer — bara något
litet mera än vänskap? — Säg ett ord — bara ett enda ord!
Den lyssnandes ansikte var gråblekt; han tryckte
handen mot hjärtat, hvars slag hotade att kväfva honom.
— Helen satt tyst - hon hade vändt bort
ansiktet h. lt och hållet, men han kunde se att hennes
händer voro hårdt sammanslutna och att hon kramade
sin vigselring så att de späda fingrarne hvitnade. •
— Förlåt mig om jag gör er ondt! — återtog
ArmstronL’. Det är inte rätt, inte ädelmodigt af mig
att plåga er — - Nej, nej, — säg intet — jag begär
intet svar — — förrän jag kommer tillbaka med —
bevisen. Det blir tids nog då.
— Och — hon talade brådskande och ifrigt, men
den lyssnande hörde dock hvarje ord — Ni lofvar att
göra allt — allt för att få dessa — - bevis —? Ni
lofvar att ej uppge sökandet, förrän ni funnit hans
spår, -— fått höra något om honom — ?— Ni lofvar
det? — godt! — Och om–—om ni skulle finna
honom själf — då för ni honom hem? — Lofvar ni
det också?
— Ja — Svaret kom dröjande, men upprepades
med bestämdare ton. Ja — också det lofvar jag —
på min heder, Helen.
— Ni känner honom inte. Han skall kanske inte
vilja komma. Han är så stret och finkänslig — —
om han misslyckats — — Ni måste öfvertala honom
— tvinga honom, om det behöfves. Kan ni — —
kan ni verkligen vara ädelmodig nog att lofva också
detta —?
— Jag lofvar det–genmälde han med half-
kväfd röst och smärtsamt hopdragna ögonbryn. —
Också det, Hele i. — Ni kan lita på mig.
Hon vände ansiktet mot honom; det var blekt
som döden och ögonen lyste med en underlig glans.
— Då, — ja, då, George — rösten svek henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
