Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 30 Juli 1905 - Särskilda utskottet - »Sista kvällen i Tanger» af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskilda utskottet.
UtsKoitet har uttalat sin mening i unionsfråfran och till urtima Riksdagen aflämnat sitt betänkande. Såsom en bild af det mest
aktuella intresse återgifva vi därför ånyo den fotografi af särskilda utskottet hvilken togs vid dettas första sammanträde och som i större
format återfinnes i H. 8 D. N:o 41 jämte fullständig namnförteckning.
sista kvällen i tanger.
Resebref till HVAR 8 DAG från MARI MIHI.
Jag hade dinerat hos mina engelska vänner på
hotel Cecil nere vid plagen och tog godnatt framemot
tolf för att bege mig till min bostad på hotel
International uppe i staden. Då jag kom ut från Cecils
alltid svala vestibul ned på strandpromenaden, märkte
jag att vinden aftagit och slagit om. Det var inte
längre förmiddagens friska hafsbris, utan en slö och
sömnig sydost, en kväfvande flämtning från öknen,
hvilken på ett par minuter blötte upp stärkelsen i min
krage. Branog mörkt ute, men hetare än ett
rötmånadssolsken mot en logvägg hemma i Sörmland.
"Nattmörker och hetta samtidigt är nästan otänkbart
för en nordbo och hör inte till de angenäma
upp-lefvelserna.
Hemkommen slog jag mig ned på altanen på
hotellets platta tak, sjönk ihop i en korgstol, tände
pipan, räckte ut handen och ringde på något att dricka.
Hela dagen hade Achmed, min trogne, präktige guide,
och jag ridit uppe i bergen på dessa jämmerligt usla
stigar, där jag oupphörligt trodde att hästen skulle gå
omkull med mig, och där jag ideligen ångrade, att
jag inte tagit min olycksfallsförsäkring på högre
belopp. Sju timmar på sådana vägar uti en skäligen
obekväm bomsadel samt i styft 40° hetta kom mig
att i detta nu längta efter oblandad frid och
vichy-vatten.
Hotel International är beläget alldeles invid
Tangers stora moské. Från altanen där jag satt kunde
jag mycket väl nå muezzin i sin minaret med ett
långt metspö, och jag hade gärna klatschat till honom
■ett slag, ty han vrålade inte skapligt. Den
muhammedanske böneutroparens melodi liknar inte vårt gamla
svenska brandvaktsgastande, men är förvillande likt
en katt, hvilken nattetid musicerar på en takränna.
Samma obeskrifliga gnällande, gurglande, långdragna
jämmer.
Framför mig såg jag hafvet med alla ljusen från
de båda franska kryssarne, sultanens gammalmodiga
postångare och den amerikanska lustjakten. Öfver
mig tindrade stjärnorna och i dessa stjärnor stod det
skrifvet, att jag inte ännu på länge skulle få gå till
hvila.
Jag märkte inte då han kom. Ty enligt
orientaliskt bruk hade han skjutit af sig de gula tofflorna
nere vid porten och tassade barfota öfver altanens
cementläggning. Först då han tyst slog sig ned
bredvid mig, fick jag se min vän Achmeds fula och kloka
ansikte.
— Kors, sofver du inte så här dags?J
— Jag har sofvit, sade Achmed och började att
filosofiskt peta på sin nakna fot. Vi skildes kl. half
åtta, nu är hon snart ett. Det blir fem timmars sömn.
— Och det är tillräckligt?
— I gryningen slumrar jag väl in ett slag igen.
Det finnes ingenting som tröttar så mycket som de
första solstrålarna.
— Hemma i mitt land säger man att morgonen
har guld i munnen.
— Ja, men den har bly i hufvudet och stoft i
ögonen, skrattar Achmed.
— Hur visste du att jag var här?
— Hassan, portvaktaren på Cecil Hotel sade att
ni gått därifrån vid midnatt, ni fanns inte på Café du
Glacier, inte heller lyste det i ert fönster, alltså —
— 697 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
