Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 6 Augusti 1905 - »Från det unga Helsingfors» af Sven-Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
För ingen i världen skulle hon ha velat erkändt det,
utom för Elsa-mor, som visste allt. Förgäfves sökte
Elsa intala systern stolthet, Lisa kunde ej dölja sina
känslor då hon var i Vidmans sällskap. Nu stängdes
aldrig mera "paradisets dörr" för perin, tvärtom
lämnades den inbjudande öppen, då Lisa-lill, alltid ensam,
behagade inta sitt förmiddagskaffe. Men de små
inviterna uppmärksammades allt mera sällan, och
efter hvarje liten "tëte à tete" kände Lisa en liten känsla
af besvikenhet, som hon dock undanträngde. Hon
ville vara glad och lycklig — och var det äfven.
På "Espen", Helsingfors mest omtyckta
promenadplats, syntes vid den fashionabla middagstimmen
alltid numera de båda systrarna Ahrenberg —
Vid-man så godt som hörde dit. Elsa Ahrenberg var
ännu vackrare och — ännu mörkare än systern, och
Vidmans beundrande blickar, Lisas vanliga tribut,
stannade för hvar gång med allt större förtjusning
på Elsa, som dock syntes vara ett mycket okänsligt
föremål! Lisa-lill utstod ett par dagar af svår melankoli,
isynnerhet som Vidman tagit tjänstledighet från
"lab-ben", gick ensam ut på Espen, och lät en kväll t. o. m.
förleda sig af sin önskan alt gå förbi det hus där
han bodde långt borta vid Elisabethsgatan.
— Ska ni ha biljetter till Atheneums-maskeraden
om en vecka, frågade en dag systrarna Ahrenbergs
kusin, artisten, som bodde hos flickornas föräldrar.
Jo visst skulle de ha biljetter. Följande dag vid
middagsbordet ber Lisa sin kusin ringa upp till
Vidman och fråga om han ej ville ha biljett till
maskeraden.
— Det får du göra själf, sade kusinen skrattande.
Och verkligen gick ej Lisa litet röd och förlägen
till telefonen för att öfvertala Vidman att komma, och
förespeglade honom det fina programmet. Ja, han
skulle komma, och bör fröken Lisa hålla biljett åt
honom.
— Hur tänker ni maskera er? hade hon frågat.
Det ville Lisa ge ett strålande svar på, och strålande
var hon, den lilla "isdrottningen", med sitt varma,
klappande lilla flickhjärta. Omsvärmad som hon var,
lyckades hon dock efter demaskeringen smyga sig
från balsalen ensam ut till tafvelgalleriet, och där såg
hon honom, som hon genast känt igen, tillsammans
med en liten spanjorska — Elsa, som han hela
kvällen "slagit" för. Gömd bakom en pelare, lyssnade
Lisa nu till den röst, hvars alla tonfall hon så väl
kände. Han, Vidman, var det ju som talade, men
det var nu ej Lisa-lill som satt bredvid honom. Det
var till Elsa han sade sig kännas oemotståndligt
dragen, Elsa, den lugna, milda. Han var det stormande
okufliga — ja, sade han med ett lätt skratt,
oförnuftet själf. Och eldad af sina egna ord deklamerade
han ett par verser, troligen framsprungna från hans
eget inre:
Jag kan icke tåla halfhet i lifvet
och minnet uti känslornas värld.
Jag bryr mig ej om hvad som är föreskrifvet,
hvad jag af de vise blir lärd.
De rycka på axeln, de le och bespotta,
me’ns andra med allvar predika om måtta
och sundhet och sans och förnuft.
Nej, oförbehållsamt vill jag mig gifva
och utan beräkning och mått,
och utan att tänka på hvad som kan blifva
och hvad jag i gengäld har fått.
Men bära på händerna, glädjas och lida
med den jag har kär och blott fröjdefullt bida
den stund, då jag får gifva mer.
Den blick Vidman fäste på Elsas bleka ansikte
såg den lilla isdrottningen, och hon grät heta tårar
som runnö ner på dräktens isdiamanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
