Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 13 Augusti 1905 - Drottningens ankomst till Vermland - »Margits stackars karl» af H. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottningens ankomst till värmland.
Foto. Karlson, Mellerud. Kliehti Kern. A-B. Bengt silfversparre Sthlm—Obg
DEN 2 AUG. ANKOM DROTTNING SOFIA TILL GRUMS STATION, i hvars närhet är beläget godset Long, där H. M.
kemmer att vistas en tid och hvarifrån vi tidigare lämnat en vy.
margits stackars karl.
För HVAR 8 DAG af H. F.
"Lilla Margit Ekeroth" satt alldeles ensam i stora
salongen på Björnboda. Det var då förresten ej allt
för ovanligt: alltsen stora syster fördes ut i
sällskapslifvet, och det var snart eri månad se’n, kunde Margit
inte påminna sig att hon varit annat än ensam. Redan
vid 2—3-tiden på da’n, strax efter middagen började
jäktet med Britas toiletter och då fick Margit vackert
stå på pass upp, så kl. 5 körde stora släden fram och
så stufvades mamma och Brita in som två bylten,
pappa klef gravitetiskt efter, tjocka Anders smällde
med pisken och så bar det iväg.
— Adjö, adjö, sköt väl om lill-Erik, och släck
ljusen ordentligt till natten, det hade hon nu hört
kväll efter kväll. Usch ja, nog skulle hon släcka
ljusen alltid och hvad Erik beträffar, så såg ju gamla
Lina om honom mer än tillräckligt. Margit lät sin
sömnad falla, det gamla tråkiga broderiet, som aldrig
blef färdigt utan bara allt mindre rent, sträckte på sig,
så det knakade i den gamla emmån, och gäspade
väldeliga. Högst opassande för en ung dam, skulle
säkert Brita sagt. Hon ja, hon som fick vara ute och
dansa och ha roligt, mens lilla Margit — usch, nej,
nu blef det för bedröfligt och så hemskt tyst och
otäckt se’n. Hvad var klockan, Margit kastade en
blick på den lilla pendylen, som med sina evigt
gungande små porslinsherdinnor alltid förargat henne,
jaså, half 9, snart kunde man således med bibehållen
krigsära retirera till sin lilla säng. Ja, men vänta, om
hon skulle först kila upp i Britas rum och se efter om
där fanns någon rolig bok eller kanske något ätbart.
Upp och iväg. Kommen halfvägs i trappan, som ledde
upp till flickornas små vindsrum, stannade hon
plötsligt, hvad var det för ett ljud? Hennes hjärta slog,
så hon hörde det och något tungt och varmt steg upp
i halsen på henne. Hvad kunde det vara, som lät så
konstigt: ett sakta jämrande och på samma gång ett
svagt tassande nere i farstun! Och annars var hela
huset som utdödt! Hvar i Herrans namn, voro då alla
människor; Anna, Lisa, ropade hon. Ingen svarade
och tystnaden efteråt blef bara dubbelt hemsk. Ned
vågade hon absolut inte gå, bäst att rusa upp. Men
nu tog jämrandet i med fördubblad styrka. Margit
måste gå nu och se efter hvad det kunde vara. Med
sammanbitna tänder och seende rakt framför sig ut i
mörkret klef hon käckt ned för trappan. Jämrandet
tilltog; något krafsade på dörren utifrån.
Med stort besvär och klappande hjärta drog
Margit från riglar och bommar. En stor lurfvig hund
smög sig gnällande intill henne. Margit smekte och
klappade honom och försökte att locka in honom i
farstun, men hunden stod envist kvar i kölden och
mörkret, så sprang han en bit nedåt trädgården, vände,
gnällde, sprang ner igen och såg så bedjande på den
lilla späda flickan som stod så tunnklädd där i kölden.
Margit hade läst i skolan sedelärande berättelser om
ädla hundar och räddade människolif, här förelåg
tydligen ett dylikt fall. Utan att betänka sig, tog hon
sin pappas stora päls på hängaren, svepte in sin lilla
kropp i det tunga plagget och följde hunden, som
gnällande sprang bortåt vägen.
Det var tämligen ljust ute tack vare den myckna
snön, men det var tungt och svårt att gå i den
väldiga pälsen. Hunden sprang allt jämt framåt
landsvägen och redan hade Margit följt honom mer än
halfva timmen. Då försvann hunden plötsligt in i
skogen och började tjuta af alla krafter. Margit
störtade genom drifvorna — se där, där låg en kullstjälpt,
öfvergifven släde och bredvid en mörk gestalt.
Orörlig tued ansiktet nedåt. Margit såg sig rådvill omkring
och det var inte utan att hon började känna sig fasligt
liten i den stora skogen. Men så samlade hon allt
sitt mod och försökte vända gestalten, så hon skulle
se hans ansikte. Det var blekt och ungt, med små
spirande mustacher och — Margit ryste — med ett
blodigt sår i pannan. Hon kastade resolut pälsen af
sig, för att bli mera rörlig, slog sina armar kring den
unge mannen och försökte resa honom upp i sittande
ställning. Efter många fåfänga försök kunde hon
stödja honom mot en gran och fick sin päls om
ho-honom. Hon sökte i släden och fann mycket riktigt
en flaska med något slags vin i, som hon försiktigt
hällde mellan främlingens stelfrusna läppar. Gud låt
ho-honom lefva, låt honom lefva mumlade lilla Margit
under det att hon ångestfullt betraktade honom, och
se, en ryckning for genom främlingens kropp, han
suckade och öppnade ögonen. Blott för att genast
sluta dem igen. Så fort gick det att Margit skulle
trott det vara en villa, om icke hunden i vild glädje
hoppat högt upp på både henne och honom.
Hvad var nu att göra? Bära honom hem? Ack
nej det var omöjligt, ack så omöjligt. Hon var bara
17 år och så späd och liten och han var försvarligt
— 737 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
