Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 27 Augusti 1905 - »Hans sista marsch» af Wolodja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS SISTA MARSCH.
En lägerhistoria för HVAR 8 DAG af WOLODJA.
I.
Luften var tryckande kvaf inne i sjuksalen n:o 2.
På tre af järnsängarne lågo de grå filtarne
regle-mentsenligt utbredda, men ur den fjärde bädden höjde
sig konturerna af en kraftig gestalt, hvilken tycktes
stelnad i häftig smärta att döma af kroppens
onaturligt spända ställning. Sjuklingen hade på morgonen
haft ett häftigt feberanfall, men yrselns vilda
kraftyttringar hade nu efterträdts af ett tillstånd midt
emellan medvetslöshet och sömn. Andhämtningen var
kort och rosslande, och det halfblottade bröstet
arbetade häftigt med ett pipande ljud.
Vid ett af de höga nakna fönstern satt en
sjukvårdssoldat, men hans intresse rörde sig för tillfället
odeladt kring de spännande förvecklingarne i "Den
bleka grefvinnan eller Bödelns dotter".
En stor blå fluga surrade oafbrutet på rutan, och
på sandgången utanför knarrade postens steg
långsamma, släpande i julisolens hetta. Så dogo de bort
för att återkomma med pinsam punktlighet. Det
röda häftet med de usla träsnitten tog slut, och den
unge sjukvårdssoldaten började mekaniskt se ut
genom fönstret.
Hela luften dallrade af värme. Det förbrända
exercisfältet flammade gulrödt mellan barackernas breda
gaflar. Alleernas dammiga askar stodo med orörliga
blad och sofvo, och syrénbuskarne sträckte sina
skrumpna och törstande grenar mot den torra jorden.
Officerspaviljongen stack fram ur poppeldungen
som en stor hvit fågel, rufvande på sina ägg, och i
fjärran låg skogen, lägrets naturliga gränslinje, som
en blånande massa med förtonande konturer.
Men för sjukvårdssoldaten n:o 34 Gren erbjöd
icke taflan något af nyhetens behag. Den trötta
blicken snuddade öfver det slumrande solmättade
landskapet, och ville liksom söka sig igenom den blågråa
slöjan vid horisonten. Med tröttheten förenade sig
en känsla af olust, som tog sig uttryck i en lång
gäspning. N’o 34 sträckte på sig, knäppte ihop händerna
bakom hufvudet och började balansera med stolen.
Då föllo hans blickar på det bleka ansiktet med de
slutna ögonen där borta i hörnet. Han lyssnade till
de stötvis frampinade rosslingarne och följde
händerna, som oroligt plockande rörde sig på den grofva
filten.
Hå, hå.fja, ja! Stackars karl’
Mannen med den röda vinkelhaken var icke född
till filosof. Ja, han ertappade sig sällan med några
mer djupgående tankar än dem han behöfde sätta i
rörelse för att utreda möjligheten att klarera sina
affärer hos mor Kristina på marketenteriet. Doktorns
ordinationer, sjuklingarnes jämmer, förbättring eller
död — allt hade varit naturliga led i hans
tjänstgöring, som aldrig förmått rubba hans slöa lugn.
Men nu. Hvad var det som kommit förut okända
strängar i hans själ att dallra? Hvad var det hos
ynglingen där borta som väckt den slumrande
medkänslan till lif? Jo, denne stackars rosslande sjukling
var ju medtäflaren från marketenteriets disk, hjälten
från dansbanan, den ende som kunnat göra n:o 34
Gren rangen stridig som den förnämste i polketten.
Hur väl stod icke den kraftiga gestalten fram för hans
syn, då han vid handklaverets toner smidigt rörde sig
i dansen med armen om den rodnande skänk-Lotta.
Hur ögonen lyste, munnen småmyste och de friska
tänderna glänste mellan de röda läpparne! Eller då
han själf ryckte till sig det hesa, gnällande
instrumentet. Så han spelade! Det var som om en galen
ande farit i hela hopen. Alla kastade sig in i
dansens ringlar. Det stampades, så att torfvorna rykte,
svetten lackade och dammet stod som en sky. Till
och med de gamla almarne syntes vilja blanda sig i
den ystra leken. Deras kronor böjde sig i dansens
rytm, och stammarne tycktes darra af längtan. Hej,
hvad det gick! Då hördes aldrig taptot. Då gick
tystnadssignalen allas öron förbi. Då slutade det icke,
förr än dagofficeren kom och blandade sig i leken.
Eller på marketenteriet efter korum! Hvem var det
som där förde glädjen och munterheten med sig om
icke 138! Hans blåa ögon och glada leende spridde
sol, hvart han kom, och flickornas blickar hängde
alltid fast vid den käcke, treflige gossen. Ingen
missunnade honom hans triumfer. Afundsmännens sura
miner plånades ut så hastigt som aprilrägn för en
blick ur hans klara, öppna, trofasta ögon.
Men så en vacker dag sågs den hurtiga gestalten
i sjukhusets gråkalla mottagningsrum. Spänstigheten
var borta. Den bruna friska hyn var grå, och ögonen
voro djupa af svarta ringar. Han klagade med
förlägen min öfver mattighet och ondt i bröstet, fick en
likgiltig blick ur doktorns ögon, som otåligt mätte
den långa raden af sjuklingar. Det gamla vanliga!
En sked bröstsaft åt 138! Nästa man!
Samma dag blef han väbelhandräckning och
kommenderades att rensa ogräs i rabatterna framför
officerspaviljongen i duggrägn och linnekläder. Dagen
efter kom han ånyo i sällskap med dagkorpralen och
sjukjournalen. Så eländig han såg ut! Men doktorn
hade tandvärk och skickade bort den ene sjuklingen
efter den andre. Hvad tunnor etc. går egentligen åt
138? Stora, starka karlen! Åh, seså, intet pjåskl
Pjåsk säger jag — f—de konster är det. Ni blir ju
käringar allihop, om ni få hållas, i stället för duktiga
karlar och landets försvarare. Men jag skall, ta mig
etc. hålla er varma. Seså, marsch! Fältmarschen i
dag skall kurera mammas gossar.
Och 138 ströks ut ur journalen och gick utan ett
ljud till invändning att marschera sig frisk, den
stackars gossen. Men han, Gren, hade märkt, hur
illa det verkligen var beställdt med vännen och
förbannade nu sig själf, att han icke trotsat allt och
gått fram till sin barske förman och sagt: Han är
sjuk, doktor, mycket sjuk. Men försent kom ångern
och borrade sig in i hans hjärta, när de kommo
bärande honom medvetslös, sedan han fallit som en
säck i den noggranna marschen för kompanichefen
efter fältmarschens slut. Brinnande feber, rosslande
bröst! Doktorn blef nervös, ordinerade och svor öfver
madrassvädringen och regnet.
Så hade nu den starka unga kroppen, öfver
hvilken hälsan förut härskat i öfvermodig triumf, legat
bunden i en medvetslöshet, som än sjönk ned i en
dödslik dvala och än bröt ut i häftiga feberanfall med
vilda fantasier. Doktorn kom och gick, lyssnade,
mätte pulsen, nickade och meddelade sina
instruktioner med sitt vanliga likgiltiga yrkeslugn.
Men nu hade motståndet rest sig i
sjukvårdssoldatens bröst. Han hetsade i tysthet upp sig och
frammanade gömda känslor och outbildade tankar om
öf-verklass och underklass, de stores förtryck och de
smås offrande under deras godtycke.
Åh! straffet skulle i sinom tid drabba äfven dem!
Denna reflektion ingöt hos den beskedlige Gren en
droppe af vällustigt hat. De skulle själfva få känna
på det, de där!
Hur hjärtskärande hade icke den stackars gossen
ropat under ett af sina feberanfall: Tag bort den
stora harfven, tag bort den stora harfven! Den
trycker in mitt bröst. Far, hjälp mig, hjälp mig!
Och till råga på allt skulle han säkert dö. Åh,
han Gren hade varit med om så många dylika fall.
Hade icke doktorn också visat, hvad han tänkte om
saken vid morgonronden.
Ja, han skulle dö, han den bäste, dö i blomman
af sin kraft, när lifvet låg och badade i ungdomens
förgyllande solsken och glädje. Det var förfärligt att
— 769 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
