Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 27 Augusti 1905 - »Hans sista marsch» af Wolodja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
ryckas bort på det sättet. Det var himmelskriande
orätt, det var dumt, när så många gamla skraltingar
gingo och skräpade på jorden.
N:o 34 blef i ett nu upprorisk äfven mot
försynen, och det där "hvarför" stod för första gången som
ett hånfullt grinande spöke och bara stirrade på
honom. Hans tankar sprattlade yrvakna utan att komma
någon hvart. Han började känna sig yr i hufvudet.
Värmen och den sjukes rosslande plågade honom.
Tramp, tramp, tramp!
Slammer af bleck, klampande af grofbottnade
stöflar, och en dammsky rördes upp mot fönstret.
Han stirrar ut öfver det långa tåget på väg till
mathallarne. Allt tyckes honom i denna stund
öf-öfverdraget af samma trista, grå färg — husen, trädens
skrumpna blad, de smutsiga linnekläderna, de svettiga
anletena, de trötta, likgiltiga blickarne. Han känner
sig plötsligt som en fånge, dömd att så småningom
kväfvas af brist på luft. Ett häftigt begär griper
honom att slita bojorna af sig, bryta sig ut och andas
den fries lifgifvande luft. Men handen, spänd till
handling, sjunker tillbaka, frihetsglimten i ögat
själf-slocknar, och hans längtan dör bort i ett mekaniskt
lyssnande.
Tra-amp, tra-amp — tra-amp! Ljuden gyttra ihop
sig och svinna hän. Posten står där borta vid
grindarne, stel och orörlig som en staty, växande i det
långa solmättade perspektivet och stirrar efter de
bortgående: Så rycker han till och börjar åter mäta sitt
pass med långsamma, trötta steg. Han kommer
närmare. Sanden knastrar. Tra-amp! Trä-amp!
En slags vanmäktig förtviflan drifver
sjukvårdssoldaten upp från stolen. Han stryker af sin heta
svettiga panna och börjar gå fram och tillbaka i
rummet för att drifva ut de objudna tankarne. Men
förgäfves! Hans tinningar bulta och blodet väller
som eld i ådrorna. Hela rummet börjar en ringdans
omkring honom, och öfverretad till det yttersta tycker
han sig förnimma ett sus af hviskningar, som närmar
sig och växer. Han griper sig om hufvudet med båda
händerna, men sorlet vill icke tystna. Det dunkar och
slår, hviskar, brusar, fnissar och tassar rundt om
honom. Det blir honom för outhärdligt. Där vinka
dörrar, som för ut från detta helvete.
Bort, ut!
Han tar ett par steg framåt, då plötsligt en hvit
gestalt höjer sig ur det mörka hörnet som ett
andeväsen, och ett par vildt uppspärrade, feberglänsande
ögon fastnagla honom.
Jag skall ju dö, Gren, kommer detflämtande
stötvis där bortifrån vrån. Försök inte bedra mig. Jag
känner det själf. Det är snart slut med mig. Det
går fort — fort som en maskin — det hugger tag och
sliter och sliter. Åh, det är så svårt. Jag är ju så
ung, och jag var ju så stark och frisk. Du tycker väl
jag är en stackare, men det känns så tungt. Inte vet
jag hur länge jag legat så här, men ibland har jag
vaknat till på natten, när det var tyst och mörkt, och
då har den lede suttit och dinglat med benen på en
kista öfver mitt bröst. Han har grinat och hviskat.
— Där har du, där har du. Säg hvad menar
han Gren?
Den sjukes ögon stirra med förtviflans ångest,
och kallsvetten pärlar på den bleka pannan. Tror du
han menar, att jag inte brytt mig om det där — Gud
och kyrkan och prästerna utan dansat och sjungit och
left rackare. Tror du han sitter här och lurar på mig,
den svarte — under sängen — för att ta’ mig — när
allt är slut till den där elden där nere. Tala, käre
Gren. Säg, att det icke är så. Säg, att jag får lefva,
lite till bara för att få bort honom. Jag begär
icke mera. Han däruppe kan icke vara så hård att
kalla bort mig på det här sättet. För rästen har jag
— 770 —
8 DAG
icke varit så dålig. Jag har ju aldrig gjort något illa.
Jag har bara varit ung och glad. Jag lyfte flickorna
så högt, att de hissnade–och ja, nog har jag
varit med om vettville och dårskaper, men de bara
skrattade åt mig, och alltid fick jag göra som jag
ville. Man har ju tiden på sig tänkte jag. Men
hvarför står du bara och stirrar på mig, Gren? Dina ögon
se så hemska ut. Åh, nu förstår jag. Du har
bedragit mig. Du vet att satan skall hämta mig. Du
har ljugit för mig hela tiden med din tystnad, ljugit
därför att du och doktorn ha sålt mig. Men jag
låter icke sälja mig, hör du. Må ni komma och jag
skall krossa er i småsmulor som kaffeböner i en
mortel. Ha, ha, ha, ha! Du ljög, därför att du icke
trodde jag visste allt, din smilande räf! Jag som sett
rätt igenom er alla som glas, som lyssnat till hvarje
tanke i era svarta själar från den här halmsäcken,
som jag nu lämnar. Lämnar sa’ jag. Ty nu ska’ jag
ut och dansa. Se — de stå uppställda alla mina
flickor och vänta så snällt — så snällt. Ja, jag
kommer små sötungar — små rosenknoppar. Gif akt!
Se till vänster! Midt åt — i Jesu namn! Färdiga
till eld, Sen i inte? Den store svarte därborta —
den lede med hornen i pannan. 300! Skynda!
skynda, han kommer nu. Marken dånar! Fräls mig
— hjälp mig. Gud, Gud!
En rossling kväfver de sista orden. Den
febersjukes hufvud sjunker tillbaka mot kudden, och de
knutna händerna falla maktlöst åt sidan, under det att
det långa tåget drager förbi från mathallarne och
drifver upp dammet mot rutorna i sjuksalen n:r 2. Allt
är åter tyst i rummet utom den blåa flugan, som
dansar och surrar. På afstånd höras kommandoorden vid
postens aflösning. Ett skratt klingar fram och
försvinner med lätta, bortdöende steg. Men
sjukvårdssoldaten står fortfarande kvar på samma ställe orörlig
liksom förstenad.–-’
Genom det öppna fönstret strömma de sista
tonerna af psalmen: "Så går en dag än från vår tid"
Så blir det åter tyst, till dess att som en i fjärran
mullrande åska: "Gud bevare konungen och
fäderneslandet" ger eko mot barackerna och rullar ut öfver
slätten.
N:o 34 sitter vid sin döende väns hufvudgärd.
Dennes bleka ansikte, kort förut så förvridet af ångest
och sjukdomskamp hvilar nu med ett uttryck af
fridfullt lugn mot det grofva örngåttsvaret. Doktorn har
nyss gjort ett extra besök i sjuksalen. Patienten
skulle troligen icke öfverlefva natten. Antagligen
komme han att dö utan att ha återfått medvetandet,
hade han sagt. Sjukvårdssoldaten sitter och stirrar
med torra ögon på de slutna ögonlocken. Han
undrade . . . Men, hvad var det? Var det inbillning
eller verklighet? Han reser sig upp, böjer sig ned öfver
den sjuke och lyssnar till hjärtats svaga slag. Hans
hand for lätt öfver den fuktiga pannan. Då öppna
sig patientens ögon, långsamt med ett stelt
frånvarande uttryck. Men feberglansen är borta. Det är
endast detta famlande efter tid och rum, hvilket
kännetecknar ett hastigt uppvaknande ur en djup sömn,
som speglar sig i blicken.
— Hvar är jag? Har jag varit länge borta?
stämman är svag nästan hviskande. Så drager ett
smärtfylldt uttryck öfver de infallna dragen. Åh — nu
minns jag allt. Och jag som trodde–. Men här
är ju du, Gren — och här sängen — och där de gråa
väggarne Det var således bara en dröm — en dröm
— men ack så vacker, så vacker. Luta dig närmare
Gren, skall du få höra. Jag såg ett stort fält, som
aldrig tog slut. Solen höll just på att gå ned, och
allt var så lugnt och stilla. En gammal gubbe gick
ensam och stapplade. Ibland stannade han och såg
sig omkring åt alla sidor. Så tycktes han sucka djupt
(Forts, å sid. 772,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
