Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 3 September 1905 - Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
ignacio zuloaga, essay för hvar 8 dag af mari mihi.
Då det är sannolikt att under vinterns lopp en utställning af Zuloagas taflor kommer till stånd i Sverige, bör det vara af intresse
för vår läsekrets att i förväg stifta bekantskap med den store målaren.
Den som sett Zuloagas taflor,
är halfvägs till Spanien.
Inte de kroniska
kabinettskrisernas eller de lömska
anarkistattentatens ramlande välde, inte heller
de gulbleka individer som strypa
sin dag på kaféerna öfver El
Im-parcial eller industrialismens
tuberkulösa proletärskaror, lika litet som
de galonerade granderna, hvilka
gäspa bakom de juvelprydda
händerna i majestätets antichambre
eller den nationelt anonyma värld
som rullar fram på gummihjul i
Pas>o de la Castillana - inte
något af allt detta, hvilket är sig
likt eller snarlikt öfver all
världen, visar han oss. Utan han
väljer det spanskaste som Spanien
äger. Rödt och gult löpa paralelt
i dess fanor. Blod och guld drypa
ur Zuloagas pänsel. Han skulle
kunna reda sig med dessa båda
färger, köttets och solens!
Liksom Velasquez och Goya
målade hela sin samtid: konungen
och drottningen, gatuoriginalen,
kvinnorna som dansade och
kvinnorna som spunno, fältherrarne och
tjurfäktarne, sierrornas snöhöljda
kammar och hidalgons
gobelinbo-nade gemak,
fästningsöfverlämnan-den och ringränningar, upplopp
och arkebuseringar, vettvillingar
och snillen, puckelryggar och
skönheter, — så har äfven Zuloaga satt
sig före att göra en jättebilderbok
af det Spanien han aktar och älskar, lämnande det
öfriga att, förevigas af karrikatyrtecknare och
amatörfotografer.
Det nutida Spanien äger endast tre män med
universal ryktbarhet: Echegaray, Sarasate och Zuloaga.
Alla tre äro af baskisk börd, tillhöra detta .lådkraftiga,
sega och karaktärsfyllda folk, hvars ursprung och språk
allt fortfarande är en olöst gåta och hvilket ända ned
i våra dagar åtnjutit vissa privilegier, som ej
tillkommo halföns öfriga invånare.
En märklig gammal familj, dessa Zuloagor, ett
sköte för krigare och konstnärer. Och lgnacio blef
bådadera. Farfadern, direktör för Armerian i Madrid,
världens rikaste lifrustkammare, var ett orakel i alla
frågor, som rörde det medeltida vapensmidet, lefde i
revolverns och de explosiva kulornas dagar såsom den
siste store konässören af stickhjälmar, kallhamrade
salader, armborst och flambergare. Fadern, Placido
Zuloaga, har ärft dennes kärlek till de glömda
slöjderna i damascering och niello samt har förvärfvat
sig ett stort namn såsom upplifvaren af den industri,
för hvilken Kastilien varit ryktbart alltsedan den första
Toledoklingan, hvitgjödgande och fräsande, härdades i
Tajos gula flöden. Äfven farbrodern, Daniel, har
häf-dat släktens ryktbarhet, har väckt ur sekelsömn den
inhemska fajai stillverkningen och har uti sin verkstad
i Segovia bragt denna till sin fordna fulländning i
glasyr och bränning.
Renässansmänniskor allihop således, hälften artister
hälften handtverkare, eller rättare: bådadera samtidigt
såsom Benvenuto Cellini, Kollmann och Nicolo Pisano.
AMATÖRPORTRÄTT AF 1. ZULOAGA, taget för H. 8 D.
Midt i förfallet, slätstrukenheten, degenerationen
stå Zuloagerna såsom förnyare, reformatorer,
begyn-nare, såsom de, hvilka böjt sig ned och ryckt upp det
bortkastade, förgätna, som lagt sin varma hand vid
fädernas gärning. Inga petiga mönsterritare, inga
mal-ätna tallrikskittare, inga mjölkfingrade leksaksnidare,
utan karlakarlar, folk med peppar i blodet och hårda
nypor, som handskats med eld och jord, med järn
och koppar, och som böjt och format och knådat
detta efter sitt eget hufvud. En i allo härdig,
oförskräckt, själftänkande och ensamgående race. — Detta
måste fasthållas, när man går till den siste och störste
Zuloaga.
Född för trettiofem år sedan, växte han upp uti
ett pittoreskt och karaktärsfyldt sextonhundratalshus
uti denna underliga gamla stad Eibar, där den nya
tiden haft så svårt att armbåga sig in, utan där
lefnadsvanor och synpunkter i mångt bibehållit sig
oförändrade genom tiderna. Jag är nästan säker på, att
unga lgnacio inte precis hörde till lärarens gullgossar
och att han ofta kom hem från skolan med smutsiga
labbar och sönderboxadt synamente. Han måste ha
börjat från början, och varit med på alla möjliga
me-ten. Tidigt måste han ha dragits åt det vågsamma
och glansfyllda, det stolta och sköna, hafva tänkt sig
sin framtid såsom en glad fäktning i lysande solsken,
med espadan i hand, den rasande tjuren framför sig
och med tusen sammetsblickar under tusen
silkesman-jiljor fästade på sig i skräck och tjusning, där han
dansade vis à vis mot döden.
Jag slår vad, att hans första ideal var en toreador
— säkerligen blir detta äfven hans sista — samt att
han vid tolf års ålder i sin latinska temabok totade
— 783 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
