Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 3 September 1905 - Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
vftn-fotografi. ZULOAGA: Mercedes. K , Bngt
till någon flamengodansande gitana, som han sett
vrida sig under tamburinens slag, brunstekt och
dammig, smidig som en åkervinda och het som en nässla.
Era tan dichoso autes
De encontrarte en mi camino!
Y, sin embargo, no siento
El haberte conocido.
Med stum vördnad måste han ha sett el paseo
de la cuadrilla raskt trafva in på la plaza de toros
i hans hemstad, denna stackars mer än fallfärdiga,
mindre än blygsamma arena, hvilken han sedan
målat såsom aldrig i världen någon dylik plats målats.
I andlös förtjusning med bultande hjärta och glödande
pupiller måste han första gången hafva svängt sig
öfver barriären för att själf deltaga i den farliga leken.
Flickan i kriaboken blef inte det enda porträttet,
utan han ritade af allt märkvärdigt han såg, ritade
såsom han såg det, precis så — och detta blef hans
storhet! Småningom lärde han känna de hädangågne
mästarne, och hans bana låg rak och klar. Bland alla
vägar genom lifvet blef detta den enda för honom.
Att med de gamles flit och andakt framställa hvad
hans unga ögon ätit och druckit, det blef hans mål.
Och han väfde vidare på sin ungdoms bländande
drömmar. Han blickade ned uti den dy, dit det
spanska måleriet sjunkit, fann att det var en pändel
som svängde mellan det spinkigt känslosamma och
det groft brutala: den unga damen, som med nedslagna
ögon läser det rosafärgade brefvet från honom, eller
massmördaren, som strypes på schavotten, ett krystadt
effektsökeri som aldrig orkade öfver suckarnas bro.
Artificiella blommor, åsneskrianden och burfågelspip.
Men han, Ignacio Zuloaga, han skulle kalla till
lif le grand art, den breda pänselföringen, sanningen
och styrkan, liksom hans fäder före honom väckt upp
glömda färdigheter och slöjder från de döda. Han
skulle blifva ett stort, brinnande konstnärshjärta såsom
Goya — eller vår Sergel — en färgens och
formens-furste som El Greco. Till makt och ära och härlighet
skulle han slå sig fram, skulle måla Spanien sådant
det är och aldrig aldrig skall glömmas, sådant det
skälfver i lust och lycka.
Han blef sanndrömmare. En på hundratusen
lyckas, och han var just denne. Han har fått hvad han
sträfvade efter, har gått dit han ville. Det erkännande,,
som gafs Millet först efter hans fattiga lefnads dystra
slut, som skänktes Rodin först i ålderns höst, det blef
Zuloagas innan han ännu fyllt trettio år. Där stod
han i sitt drömda solsken!
Dock, han hade mycket bakom sig, innan han
hann dit. Hans fränder hade kämpat sina strider före
honom. De visste hvad det ville säga att vara
utöf-vande konstnär i ett land, där hvarannan är dilletant
och hvarannan kritiker. Man sökte att i all rimlighets
namn stäcka de vingar, som lyftes till flykt mot
idealen, och han lämnades att taga sig fram på egen
hand. Han for till Paris, arbetade från bittida till
sent med denna järnfysik, som intet kunde knäcka.
Skiljsmässan från hemlandet inverkade inte det
ringaste på hans ämnesval. Där fanns fullt upp med
spanska modeller, och dem målade han åter och åter.
Aldrig bevistade han någon akademi, aldrig kopierade
han en tafla, allt tog han direkt ur lifvet.
Det är tyst omkring dessa sju svåra år. Ingen
vet, mera än han själf, huru han kunde härda ut,
hvilka försakelser han måste ålägga sig, hvilken energi
han måste uppbjuda för att hålla ryggen rak. Han
bet ihop länderna, kramade handen om pänseln och
gnodde på. Han stred som Cyrano för fjädern i sin
hatt eller som Lasse Lucidor för sitt yrkes heder.
Från officielt håll fick han inte ett tecken till
uppmuntran; man negligerade honom totalt. Zuloaga var
alldeles öfvergifven — nej, kanske inte alldeles. Där
fanns en hel del experter, hvilka kände vingsuset af
den ensamme örnen. Folk med näsor, som vädrade
hvad som skulle blifva af detta barnet. De kommo
till honom för att köpa hans dukar, bjödo och
miss-bjödo. Men Zuloaga sålde aldrig en kvadrattum af
dem. Han hade kvar hela sin fasta tro på lifvet och
lyckan. Malgré tout, var hans devis. En gång skulle
hans dag komma. Och den kom.
På salongen 1898 utstälde han sitt: Porträtt af
artistens farmoder samt nästan omedelbart efteråt på
Salon du Champ de Mars en tafla, föreställande några
sennoritor med en vindthund. Denna tafla såldes
strax till Luxemburg-galleriet.
Med ett slag kreerades Zuloaga i Paris till
samtidens främste målare. Och sedan dess har det gått
fort, svindlande fort. Sedan dess har han eröfrat
världen. Flertalet af kontinentens museer hafva redan
försäkrat sig om verk af hans hand, de stora
konsttidskrifterna utgifva ouppörligt Zuloaganummer — blott
Spanien delar ej hänförelsen. Förut låtsade man ej,
om honom, nu bekämpas han med alla medel.
* #
Såsom förut nämndt, har Zuloaga aldrig emottagit
någon akademisk utbildning. Ingen lärare har påtvungit
honom sitt manér, ingen skola har snärjt honom i sina
principer och sin begränsning, intet kotteri har suttit med
honom som trumfess. Ensam har han kämpat sig fram,
ensam, som Turner eller Watts, står han inom sin konst.
— 784 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
