Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 10 September 1905 - »Huldran» af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 797).
Upphetsade af denna och en grundlig förplägnad
drogo sig alla ut till en stunds svalka i det fria,
somliga högljudt stojande och glammande, andra åter,
de älskande, förtroligt hviskande och obemärkt
smygande sig bort till ostörd ensamhet och ro.
Augustimånen stod stor, gul och blank öfver
skogen, som kastade sina långa skuggor hän mot
dagg-glittrande ängar och marker i strålande ljus och
drömmande stillhet.
Vid stättan därborta vid vägskälet i skogen stod Hans.
Som han så syntes, belyst af månens klara sken,
var det ej svårt att förstå, hvarför han var kvinnornas
förklarade gunstling. Hans spänstiga och manliga
gestalt var den personifierade typen af samlad styrka
och af denna käcka och lidelsefulla lefnadslust, som
oförväget och kamplysten trotsar och bryter ned alla
hinder, som komma i dess väg, liksom den mörka
hyn, det svarta håret och den tindrande glöden i de
mörkbruna ögonen omisskännligt röjde zigenarblodet.
Hans sinne var i uppror, och det höghvälfda
bröstet häfdes af innestängd, våldsam lidelse. Dum
hade han varit, så tycktes honom nu. då han, som
segervan kufvadt så många trotsiga kvinnohjärtan, af
feg fruktan att misslyckas i sin åtrå att vinna denna
stormodiga bondjänta hållit sig tillbaka för en
afgörande kupp. Men han skulle vinna henne, taga henne
med storm, nu eller aldrig.
Där han nu stod, med kinder och ögon
flammande af en fast tilltro och ett oryggligt beslut, var
han onekligen vacker, och just en man efter hennes
sinne, det måste hon bekänna för sig själf, Anna, där
hon, som här på deras vandring stannat, oafvändt
betraktade honom med en beundran, som hennes
blickar ej förmådde dölja.
Han märkte det och hans själftillit stärktes däraf.
— Ge mig en kyss! mera befallde än bad han,
och grep plötsligen häftigt hennes händer, närmande
sina läppar intill hennes.
— Aldrig, parerade hon gäckande, men med lamt
motstånd.
— Ge mig, säger jag!
— Ger aldrig någonting.
— Då tar jag, sade han och drog henne med en
gång intill sig i ett kväfvande famntag, kysste henne
gång på gång, och hon lät det ej allenast ske utan
besvarade äfven hans häftighet med samma
omedelbara intensitet, slående sina armar lidelsefullt kring
hans hals.
Och dock var detta blott i stundens sinnesrus.
I hjärtat var han ej mera för henne än någon annan.
— Nu är du min, sade han segervisst. Då vardt
hon åter mäktig sig själf och kom till full besinning.
Med ens ryckte hon sig lös ur hans armar och stod
där trotsig, kall och afvisande.
— Med hvad rätt? sporde hon hånfullt.
— Med den starkares.
— Du! hennes ögon gnistrade. Mig kufvar du
aldrig, om jag inte vill.
Få väl se, när tid blir, genmälde han med
myndig själfvisshet.
— Ja, när det blir två torsdagar i en vecka, sade
hon hånande, vände därpå hastigt Hans ryggen tör
att lämna honom. Då sjöd zigenarblodet upp i hans
ådror; de svällde högt på hans panna.
Han såg ut som om han velat kasta sig öfver
henne och mördat henne, och med obändig vrede
och brutalt våld ryckte han henne häftigt tillbaka.
— Akta dig, Anna! Leker du med mig, dödar jag dig.
— Du är drucken, du vet ej hvad du säger. Gå!
befallde hon med isande förakt.
Någon kom inom hörhåll på vägen. Det var
hennes far.
— Gå! upprepade hon, annars kallar jag på far,
och då får du nog veta, hvem som är herre här, och
hvem som råder inom Storegårds hank och stör.
Nu var hon helt och fullt den dryge
Storegårds-bondens dotter.
— Jag g^r, hväste han emellan sammanbitna
tänder, men kom ihåg, jag kommer igen — och så gick han.
Och mot logen, där dansen åter var i full gång, gick hon.
Lars var hvad man säger "karl för sin hatt", om
han ock försynt och stillsamt gick sin väg utan buller
och väsen, förnöjd med sin värld i en pliktuppfyllelse,
som ej blott gällde honom själf utan äfven andra i en
sann och mänsklig medkänsla. Han skötte idogt och
redbert sin gärning, obekymrad af hvad den gaf eller
inbrakte beredde honom mycket eller litet, blott dess
kvalitet var — god. Och godheten och hedern lyste
också så trovärdigt i hans ärliga, uppriktiga ögon att
jäntorna — dem som det var något bevändt med —
ej visste om han var ful eller vacker, men väl att
med honom ungmorsplatsen på Bäckmyren var en
säker borgen för deras lycka och välfärd.
Lars hade kommit till Storegårds dansgille med
fast föresats att visa Storegårdsjäntan, att han icke var
den karl att leka med, som hon tycktes tro. Slut
skulle det bli på narrspelet, om ock hans hjärta skulle
brista därvid. Hon skulle få ärligt besked om, att
han i vilja och handling hade det stål, (enligt
folktron värnar stål mot all trolldomsmakt) som värnar
mot "huldralock".
Och en särskild anledning under kvällens lopp
hade ytterligare befäst detta hans uppsåt. Det
gynnades dock ej af något lämpligt tillfälle förr än
uppbrott till hemfärd skedde.
Då kom Anna och gjorde Lars sällskap för att
följa honom ett stycke på vägen. När de gått en
stund, båda tämligen fåordiga, sporde Lars:
— Vill du bli tärna på mitt bröllop, Anna?
— Bröllop? Fasligt hvad det kommit hastigt på.
Ingen människa har hört ett ord om att du tänker
gifta dig, genmälde Anna i en ton som ej var så
säker och fast som annars.
— Man skall väl inte skrifva alla människor på
näsan hvad man gör och tänker, menade Lars.
— Det är väl inte så hemligt, att det anses
påfluget fråga hvem som är den lyckliga?
— Kyrkvärdens Greta.
— Såå. Ja, du har då alltid varit dig lik, allt
se’n vi voro läsbarn, Lars, Du går dina egna vägar
och sluter allt inom dig själf.
— Nå, det är väl inte så underligt i slika fall
som det här. När kärleken är af den rätta sorten, är
det med den som med religionen: man behåller den
inombords och för den inte till torgs som en annan
kramvara, lika litet som man ger den till pris för
hvem som hälst som vissa flickor, som låta kyssa sig
vid stättorna midt i blanka månskenet.
Sinnet rann upp på Anna.
— Jaså, du hör till dem som smyger omkring
och lurar på andra, genmälde hon skarpt och hvasst.
Lars log och invände lugnt och fogligt:
— Allmän gångväg är för alla och således ingen
smygväg.
— Det kännes fuktigt och kyligt och jag fryser.
Nu vänder jag hem, afbröt hon med ens och
tvärstannade. Och att hon frös, det hördes nog på rösten, ty
den var isande kall då hon räckte Lars handen och sade:
— Här skiljas våra vägar.
— De gör så, svarade hon med preciserad tonvikt.
— Du kommer väl till bröllopet? tillade han
därpå som vanligt.
— Det kan du lita på. Jag brukar aldrig
försumma ett nöje när det bjuds allra minst när det
lofvar att bli så roligt som detta.
De bjödo hvarann godnatt och Lars fortsatte
ensam sin vandring.
Anna stod länge orörlig och såg efter honom.
Plötsligen förde hon båda händerna till sin barm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
