Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 10 September 1905 - »Huldran» af Gösta Geijer - Brokigt utomlandsnytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tryckte dem häftigt till hjärtat. Hon kände det som
om hon ville kväfvas. Sanningen hade med ens som
en härjande blixt slagit ned i hennes medvetande och
på en gång belyst hela vidden af hennes lifs irring
och villfarelse, belyste klart och tydligt huru allt det
hon blickat upp till med all sin åtrå endast höjt sig
genom sin tomhet lik skummets lätta bubbla, hvilket,
då det nu som denna brast, lämnade intet i behåll...
Då Lars gått ett stycke väg hörde han som en
röst i bedjande ifver:
— Lars!
Han stannade och vände sig om.
— Hvad är det? frågade han likgiltigt fastän han
höll på att dö af sorg.
— Ingenting! kom det sträft och spotskt i det
hon skyndsamt försvann ...
Då hon nått grinden hemma, stod hennes far
där i otålig förbidan på henne.
— Det märks att inte mor längre lefver och håller
styr på dig, jänta! Det är dock på tiden att du
stadgar dig någon gång och inte ränner ute och slamsar
så här sent på natten, tillrättavisade han snäft och
buttert.
Hon stod tyst och stilla. Han såg en stund på
henne, skarpt fixerande. Därpå sporde han långsamt
och med en viss betoning på hvarje ord:
— Hör du, slamsbytta, med hvem af de där två,
Lars eller Hans, menar du egentligen allvar?
— Med ingen, svarade hon och rusade upp på
sin kammare.
Fadern ryckte till. Hvad var detta? Han hade
gjort en iakttagelse, som han ej erfarit på mången
god dag:
Väl voro hennes ögon fria från tårar, och dock
hade han hört hur hennes hjärta grät.
Men däruppe i jungfrukammaren såg månen en
flicka, som låg framstupa på sin bädd i förtviflans
häjdlösa gråt öfver det vilda, hallstarriga trots, som
till fadern nyss dikterat hennes — lögn.
Tiden går sin gilla gång och drager obevekligt
med] sig i sin virflande ström händelser och
människoöden, hvilka i den till sist spårlöst försvinna i
glömskans djup eller kastas upp på minnenas strand
för att bevaras af sägnen.
Den vet därför mycket, och här mäler den om
hur Storegårds mäktige bonde, slag i slag drabbad af
olyckans risande gissel, bruten och eländig slutligen
hamnade och dog på socknens fattigvård. Ett
svidande slag var särskildt, då dottern, tärna på det
bröllop, hvars brudgum var den ende hon verkligen
älskat i en kärlek, som dref henne ut i natt och
mörker för att i storstadens utsväfningar förkväfva
minnet af sin förfelade kärlekslycka, där försvann,
utan att någon på många år visste hur hon fanns.
En dag kom hon hem, förvissnad och härjad,
men fann det i främmandes händer, borta sina dagars
upphof, borta allt hvad hon älskat, själf känd och
älskad af ingen, jo, ännu af en, som gaf henne tak
öfver hufvudet och egen härd i en liten tiefven stuga
borta på Bäckmyrens ägor...... Och åren foga
tillsammans sin kädja ännu längre till den sista med
evigheten förmedlande länken.
På Bäckmyrebyggningens förstuga sitter gamle
fader Lars i välförtjänt hvila efter dagens möda och
blossar med välbehag ur sin pipa. Junikvällen har
lagt sig till hvila öfver den, och mor därinne har
likaledes följt dess exempel och gått till ro.
Och med den frid och ro som ett godt samvete
och ett ärligt medvetande beskära sitter Lars och
tänker, tacksam och förnöjd, på gångna, lyckosamma
dagar.
Söner och döttrar har han haft, som nu flugit ut
ur boet, hvar och en på sitt håll, men alla ha de artat
sig väl och aldrig gjort honom en dags sorg. Allt
har blifvit till välsignelse. Det bästa hans egen far
lämnade till arf har i en ärlig vård spirat upp till en
långt rikare skörd än den som böljar på Bäckmyrens
välskötta och bördiga marker....
Någon kommer på vägen som drager förbi.
Det är en gammal vagabond. Steg för steg flyttar
han mödosamt sin fot och påsen tynger tungt hans
krökta rygg. Lars drag få ett smärtsamt uttryck af
vemod. Han känner den gamle väl: det är
"Zigenar-Hans", som han nu kallas, allias Hans på Mon.
En kvinna, lika gammal och skröplig som han,
kommer honom till mötes. De betrakta hvarandra
blott med en flyktig och likgiltig hälsning och gå
därpå utan ett ord vidare. Och dock satte, för hennes
skull, om ock för mycket länge sedan, svartsjukan sin
mördande knif i hans hand och gjorde honom till
dråpare, straffånge och slutligen till kringvandrande,
bettlande trashank.
Med hvassa, stickande ögon under tofvigt,
ovår-dadt hår, hvilka aldrig se åt sidan, endast rätt fram,
ned mot jorden, rör hon sig i stapplande gång.
Några gossebarn, som leka vid vägens kant och
ej bli henne varse förr än hon är alldeles in på dem
fly i vild förskräckelse allt hvad benen förmå.
Då mumlar Lars för sig själf:
"Stackare du! Gossarne, små som stora, sprungo
en gång efter dig, nu springa de för dig. Åren ha
tilltygat dig illa: nu kan du ej längre dölja
huldre-svansen, stackars huldra.
[-FREDSFÖRHANDLINGARNE-]
{+FREDSFÖRHAND-
LINGARNE+} I
PORTSMOUTH.
RYSKA OMBUDEN
Witte (1), Roseu (2).
JAPANSKA
OMBUDEN Komura (3),
Takahira (4).
Kliehf: Bengt Silfversparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
