- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 6 (1904/1905) /
834

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 24 September 1905 - »Ett missöde» af Kax

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett missode.

För HVAR 8 DAG af KAX.

Han var kontorist. Ja, man skulle utan allt för
mycket människokännedom kunna svära på, att han
var kontorist. De nötta ställena på hans väst efter
pulpeten samt å pantalongerna efter pulpetstolen
doldes visserligen omsorgsfullt af den väl tillknäppta
bonjouren med de ovanligt långa skörten, men
hållningen, tillbakadragenheten, allt tydde på, att man
hade framför sig en yngling som blifvit gammal i
förtid af arbete och umbäranden, där han med en något
skygg blick kilade fram på trottoaren, liksom rädd att
ständigt komma försent. Ur de stora blå ögonen lyste
redbarheten klar och oskuldsfull, då han någon gång
vågade se upp. Med de små välskötta mustacherna
såg han riktigt bra ut och skulle kunna vara farlig
för mången ung snärta, om han "legat åt det hållet",
som man säger. Hans arbete upptog dock
fullständigt hans tid, så att någon öfrig till kurtis eller nöjen
fanns icke. Bara slafva och sträfva och lagom liten
lön det var grosshandlar Barcks, hans principals a och
o. Sedan 10 år tillbaka hade han varit på samma
plats, och lönen — ja den var mindre än på alla
andra kontor, de första två åren ingenting alls, om jag
undantager 25 och 50 kronor i julpengar. Sökte han
vid tillfällen, då grosshandlarn var vid godt humör
och hvisslade, leda in samtalet på någon
löneförhöjning, fick han alltid svaret:

— Jaså herr Johansson är inte nöjd med sin
ställning som förste man på mitt kontor — tja, då
får jag väl tänka på att se mig om efter någon annan
bättre och billigare, — och "så var det slut med
hvissla" för den gången.

Johansson stannade kvar som förste man, hälst
det inte fanns hvarken andre eller tredje, om man
inte skall räkna springpojken med, som aldrig var
inne oftare än han behöfde pängar. Johansson var
ensam hela dagarne på kontoret, undantagandes den
tid, 11—1, då chefen satt innanför i sitt lilla bås.
Ett litet trångt och mörkt kontor i staden inom
broarne, där gasen måste brinna jämt för att man skulle
kunna arbeta, ett faktum som gjorde grosshandlarn
ursinnig, hvar gång gasräkningen skulle betalas. Hans
kontorist snålade, som han från början blifvit tillsagd,
med gasen så mycket han kunde, fastän ögonen nog
fingo sitta emellan, kilade ned på automaten och "slök"
sin anspråkslösa middag för 30 à 40 öre på en kvart
och så i arbets-selen igen till långt in på kvällarne.

Att affären på dessa 10 år stigit betydligt,
hvilket nog visade sig vid boksluten, var grosshandlarn
den förste att erkänna inför sin duktige medhjälpare.
Han kunde då till och med klappa honom på axeln
och skämtande säga: "Det där gjorde vi bra, sa’
orgeltramparn", men att ägna en tanke åt, att
arbetet för Johansson mer än fyrdubblats, det föll honom
aldrig in. När hans kontorist aldrig var sjuk eller
åtminstone aldrig sjukrapporterade sig, så var allting
godt och väl tyckte Barck, och då han i själ och
hjärta var en förståndig karl och visste, att uppmuntran
aldrig skadar, bjöd han honom ut om söndagarne till
sitt sommarnöje Hvilero, ett nöje som Johansson
gärna betackat sig för, om han kunnat. Han skulle
nämligen alltid ha posten med sig. Alltid var där
något att göra vid den, och efter den skäligen skrala
frukosten användes herr Johanssons starka armar med
fördel af fru Barck att gräfva, planera och bryta sten
i hennes nydanade trädgård, hvilket fortsattes efter
köttbullarne och filbunken tills ett glas punsch och
talet om affärerna i skymningen gjorde ett afbrott på
en halftimma, medan svetten torkade och man
inväntade sista båten. Efter dessa söndagsturer sof
Johansson bättre än vanligt, men var på slaget 8 på
kontoret morgonen därpå. Både kassan och hälsan mådde
bra därai och på så sätt hade nu gått år efter år.
Grosshandlarns affär och hans frus trädgård växte i
kapp, tack vare Johanssons energi på båda hållen.
Ingen tänkte på, att han skulle tröttna, allraminst han

själf, då en händelse inträffade, som en smula
förändrade situationen.

En dag hade Johansson trots den väldiga
korrespondens, som ännu låg obesvarad på hans pulpet,
måst kila ned för ett ögonblick på automaten för att
stilla sin värsta hunger med några smörgåsar och ett
glas öl på stående fot. Brådtom som vanligt råkade
han vid utgången trampa på ett fruntimmers
klädning, ett kratsch hördes, den unga damen vände sig
om, och där stod han likt en skuldbelastad syndare
framför sin domare, utan att få fram ett ord.
Slutligen vågade han se henne i ansiktet med ett:
"jag ber tusen gånger om förlåtelse, men jag hade ...
så... så brådtom så..." Den unga flickan sade ej
ett ord. Två klara tårar på de bleka kinderna
vittnade mer än väl om, att en förstörd klädning för
henne betydde flera dagars försakelse och arbete.
Hon försökte samla till sig bitarne, fäste med ett par
knappnålar ihop de värsta refvorna, vände vår bestörte
Johansson ryggen och försvann om närmaste gathörn.
Den annars så brådskande mannen stod där som
gjuten i brons, orörlig och med skammens rodnad på
sina kinder. Han kände, att han ville skynda efter
henne, men fötterna ville inte flytta sig från stä let.
Han var som fastnaglad och hade nog stått där länge,
om inte en från automaten utkommande herre med
bastanta skosulor trampat honom på tårna under
utropet: "Se opp för f-n och stå inte midt i dörren och
hindra folk"!

Långsamt, dragande benen efter sig, återvände
han till kontoret, tände gasen, fastän det ännu var
hög dager och satte sig, men i stället för att genast
kasta sig in i arbetet, Slog han sig ned i den lilla
kontorssoffan rökande en cigarrett, något som inte
händt honom på många, många år. Hvad tänkte han
på? På att försöka ersätta den unga flickan hennes
förlust? Knappast. Genom rökhvirflarne, som snart
fyllde kontorsrummet såg han endast 2 mörka,
tårfyllda ögon liksom bedjande fästa på sig. Han
började finna sig så ensam och öfvergifven, kontoret så
trångt och arbetet så enformigt, han ville ha luft o :h
slängde därför upp fönstret åt den lilla smutsstinkande
gränden. Med ett ord, han var sig inte lik. Han
började arbeta men lade oupphörligt från sig pännan
och med armbågarne stödda mot pulpeten och
händerna i det välborstade håret drömde han . . . drömde
om två stora mörka, själfulla ögon fyllda med tårar,
och en ljus, sönderrifven klädning. Plötsligen ryckte
han till. Telefonen pinglade. Det var chefens sträfva
obehagliga röst, som i den vanliga befallande tonen
gaf honom några order, äfvensom att "posten måste
medhinnas till morgontåget!" All right! Johansson
var åter Johansson. Chefen skulle ingenting märka.
Ett hopp om att få återse den unga flickan och få
bedja henne om förlåtelse hade uppstigit i hans inre
och med en ifver och arbetsförmåga, som han, endast
han kunde utveckla, kastade han sig öfver
korrespondensen och hade vid tolftiden på natten hela högen
af bref klar och uppstaplad, färdig till afsändande.

Hoppet att återse henne. Ack ja, hvilka
ansträngningar gjorde han ej för att vinna detta mål.
Hvai-dagarne åt han sin middag med största lugn, nu som
förr på automaten och vid samma tid som vanligt,
stannade några minuter därefter utanför, mönstrande
de anländande nya kunderna från topp titi tå, men
nej, månad efter månad förgick utan ett spår af henne.
Fru Barcks trädgård började se vanvårdad ut, då det
numera hvarken med lock eller pock lyckades få
Johansson ut någon söndag. Alltid hade han något
skäl att förebära. Än mådde han inte riktigt bra, än
var arbetet på kontoret så öfverhängande, att
söndagen måste tagas till hjälp, men då han vid en
inbjudning af grosshandlarn påstod sig vara bortbjuden på
söndagen, — han som, enligt hvad principalen h;ide
sig bekant, aldrig umgicks med någon, — började

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/6/0850.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free