Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 14. Den 31 December 1905
- Något om stenografi. Af Olof W. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något om stenografi.
FÖR ICKE STENOGRAFER.
Den tid är förbi, då stenografien1 var en
färdighet, nyttig blott för yrkesstenografer. På de mest
skilda områden gör sig nu behofvet gällande af att
kunna skrifva fortare än det med vanlig skrift är
möjligt, och stenografin användes så allmänt, att det
äfven för dem, hvilka af en eller annan orsak aldrig
tänkt på att själfva blifva stenografer, torde kunna
vara af intresse att veta något mer om densamma, än
att den är en skrift med hvilken man "kan" skrifva
"lika fort som man talar".
*
Den stenografiska konsten är mycket äldre än
man i allmänhet föreställer sig. I Grekland finner
man sålunda spår af stenografi redan ett par hundra
år före Kristus, och i Rom uppställde en af Cicero
frigifven slaf Marcus Tullius Tiro ett stenografiskt
system, som blef vida bekant. Flera af Ciceros
mest berömda tal hafva, tack vare Tiros konst,
bevarats åt eftervärlden, och den tironska snabbskriften
stod högt i anseende hos de gamle romarne. Så t. ex.
lär kejsar Augustus själf hafva undervisat sina egna
dottersöner i stenografi, och Titus — Jerusalems
förstörare — hade enligt uppgift af den romerske
häfdatecknaren Svetonius kommit så långt i stenografisk
färdighet, att han ofta till tidsfördrif skref i kapp med
sin hofstenograf.
Det ligger utanför ramen för denna lilla uppsats
att lämna äfven en kortfattad framställning af
steno-grafiens 2,000 åriga historia. Må det därför vara nog
att säga, att efter ett svagt lif under medeitidi n,
stenografien i och med det parlamentariska lifvets
utveckling i England under 1500-talet pånyttföddes, för
att sedan så småningom vinna allt mera och mera
terräng, och detta under senaste årtionden i
synnerhet på det merkantila området, där nu färdighet uti
stenografeiing räknas som en af de allra viktigaste
kunskapsgrenarne.
Öfver 1,000 olika stenografiska system hafva sett
dagen.2
Medan de äldsta systemen egentligen voro en
slags förkortad vanlig skrift, där bokstäfver och
bok-stafsdelar, i mer eller mindre monogramartade
törbin-delser, betecknande ord eller stafvelser, är den
moderna stenografien uppbyggd på själfständiga af resp.
systemuppfinnare valda tecken. Närmast till hands
låg väl då att — som i de flesta engelska och franska
system — i förening med punkter och cirklar använda
den "raka linien" i olika riktningar, ty den raka
linien är ju och förblir det kortaste afståndet mellan
två punkter. Men tysken Gabelsberger — den störste
banbrytaren på det stenografiska området har lärt oss
att det icke gäller korthet i fråga om rum utan ifråga
om tid, samt visat att icke alltid det kortaste tecknet
är det snabbast skrifna. Det gäller att söka efter de
mest lättskrifna och lättast förbindbara tecken. Och
hvar äro dessa att finna? Jo, i giunddragen till vår
vanliga skrifts bokstäfver, hvilka så småningom under
seklernas lopp fått allt mer och mer bekväma och
lättskrifna former och vid hvilkas drag dessutom hvar
och en sedan barndomen är van.
Låtom oss till exempel3 i st. f. vanliga skriftens
onödigt långa m och r endast behålla at m sista
tredjedelen, och af r punkten, så få vi två utmärkta
stenografiska tecken: £ - v-otC - -
hvilka den ärade läsaren benäget torde tillsvidare
behålla i minnet.
I den vanliga skriften inskjutas mellan de olika
bokstäfverna bindestreck, hvilkas längd och riktning
växla allt efter de närstående bokstäfvernas form,
storlek och ställning, och hvilka icke hafva något
annat ändamål än att förbinda bokstäfverna. Detta
är ett slöseri med grafiska hjälpmedel, som mycket
väl kan undvikas.
Under förutsättning att de öfriga tecknens
betydelse göres oberoende af deras ställning till skriflinien,
kan man nämligen fritt disponera äfven dessa
uppåtgående bindestreck, hvilka då utmärkt lämpa sig att
beteckna vokaler
Om t. ex. den lilla snedt utåt gående bindestreck
som vi finna mellan g och e i ff^g, ges åt ä-ljudet
samt den uppåt gående, mellan e och n i åt
^-ljudet, så få vi två nya stenografiska tecken.
= CC o-^Å- I - C (skrifna nedifrån
uppåt).
Vi känna förut två konsonanttecken och kunna
nu läsa och skrifva:
och tillägga vi tecknen
så erhålla vi:
o. s. v.
1 Ordet stenografi kommer från grekiskan och betyder egentligen "sammanträngd skrift".
2 De för närvarande mest spridda stenografiska system äro: i England och Amerika Pitmans, i Frankrike Dupleyés, i Tyskland
Gabelsberger och Stolze-Schreys, i Danmark Gabelsbergers och Schrey-Worms’, i Finland och Norge Gabelsbergers. I Sverige räkna ännu
de från tyskan öfversatta systemen Gabelsberger och Arends flera framstående representanter, särskildt bland våra äldre
riksdagssteno-grafer, men bland den stora allmänheten och isynnerhet inom handelsvärlden hafva dessa system nästan helt och hållet undanträngts af
Melins "Förenklad Snabbskrift", som bl. a. för närvarande är införd som läroämne vid 35 (d. v. s. nästan samtliga) svenska handelsskolor.
3 Här anförda exempel äro hämtade från Melins stenografi.
4 Någon skillnad mellan stora och lilla alfabetet göres naturligtvis icke.
5 Dubbelkonsonant betecknas medelst "förstärkning" af resp. enkla konsonanttecken.
— 215 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:40:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/7/0229.html
