Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 14. Den 31 December 1905
- Något om stenografi. Af Olof W. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
De stenografiska ordbilderna äro
sammanhängande. I den vanliga skriften däremot måste man
vid i, j, t, å, ä, ö lyfta pennan från papperet och
därigenom slösa bort en ej oväsentlig tid. (Hur glad
man för resten än må vara öfver att ljudenlig
stafning allt mer vinner insteg i vårt land, kan man ej
underlåta att beklaga, att hvarje öfvergående från o
till å, och från e till ä, skall i vårt språk minska
antalet af två goda tecken — e är vår bästa bokstaf —
för att i stället öka antalet af de tidsödande å och ä).
Låtom oss undersöka hur mycken tid detta
lyftande af pennan kräfver. Det gäller då att för denna
undersökning använda ett tecken, så beskaffadt, att
det skrifves precis på samma sätt vare sig det står
förbundet eller ensamt.
Ett dylikt hafva vi uti halfcirkeln, och om vi jämföra
.... — ’yyL&G^r v-^ ^ ^ ^ ^ . . . .
skola vi finna att en person med medelmåttig
skrif-hastighet efter någon öfning på 10 sekunder hinner
utföra omkring 50 sammanbundna men endast 30
fristående något så när regelbundna halfcirklar. I
förra fallet har således hvarje halfcirkel kräft 10/5o eller
1/5 sekund, medan i det senare hvarje halfcirkel pius
ett lyftande af pennan kräft 10/3o eller V3 sekund.
Skil nåden = V3 — Vb = 2/is, eller i rundt tal Vs
sekund är således, hvad som åtgått för själfva
lyft-tandet af pennan, och detta under omständigheter,
då pennans väg i luften varit den minsta tänkbara.
En åttondels sekund är ju i och för sig ej så
mycket, men om äfven alla t, af ren instinkt skrifvas
utan att pennan lyftes, så återkommer dock detta
lyftande en gång för hvarje i, å, ä, ö och j. Enligt
vid Melinska systemets uppställande verkställda
frekvensundersökningar förekomma på 100,000 ord
löpande svensk text 25,059 i, 10,990 å, 12,748 ä, 8,221 ö
och 5,773 j, hvilket tillsammans gör 62,791 lyftningar.
På 100,000 — hvilka man med stenografi bör kunna
skrifva på omkring 12 timmar — slösar man således
i vanlig skrift bort 62,791 2/i5 sekunder, eller i rundt
tal 2V4 timmar på detta onödiga lyftande af penna,i.
*
Genom att göra tecknen så enkla som möjligt,
genom att begagna "bindestrecken" för att beteckna
vokalerna — det i språket sammanbindande
elementet —, samt genom att undvika det tidsödande
lyftandet af pennan, kunna vi få en skrift, som blir tre
till 4 gånger så kort som den vanliga.
Men detta räcker ej! Vi måste utfinna ytterligare
medel att öka snabbskrifvenheten.
Ett bland dessa — och af största betydelse —
är att fördela tecknen så, att de mest snabbskrifna
och lättast förbindbara gifvas åt de oftast
förekommande ljuden.
Uti den vanliga skriften äro bokstäfverna icke
alls fördelade med hänsyn härtill; och detta kan ej
förvåna oss om vi betänka hurusom dessa bokstäfver
ursprungligen icke varit annat än en afbildning af ett
eller annat föremål, som vid bildskriftens öfvergång
till ljudskrift gifvit bokstafven dess namn. Så t. ex.
kan bokstafven m ( ) delvis härledas från
bilden af två kvinnobröst (grek. "mamma"). Också
har m, som dock ej är den minst ofta förekommande
bokstatven, fått ett tecken, som med resp. bindestreck
utföres i sju skrifdrag, medan nästan alla andra ljud
fått bokstäfver som skrifves i fem eller färre drag.
Vårt oftast förekommande ljud: a, med en
frekvens af 50,253 på 100,000 ord, har i vår vanliga
skrift ett sämre tecken än u, som blott förekommer
8,848 gånger. Att få fram framåtböjningen af a’s
första nedstreck kräfver nämligen ett visst arbete, som
tar sin tid; och må denna tidsskillnad vara aldrig sa
minimal, då det gäller ett a, så kan den ej förbises,
då den såsom onödig tidsförlust återkommer ungefär
en gång på hvart annat ord.
Studera vi närmare en hastigt nedskrifven vanlig
skrift, skola vi förvånas öfver huru ofta där står u
i st. f. a. Vid hastig läsning märka vi knappt detta,
ty vi ha läst så mycken vanlig skrift, att vi i de
flesta fall känna igen ordbilderna utan att ögat behöft
"se" de enskilda bokstäfverna. Men stundom kan
hända att äfven de omstående tecknen förfuskats, så
att ordbilden ej så lätt kännes igen; och i hvarje fall
måste det betraktas som en brist hos en skrift, att
ett tecken så ofta förlorar sin typ och öfvergår till
ett annat.
Dylika misskrifningar kunna naturligtvis ej heller
undvikas i stenografien, men olägenheten däraf kan
betydligt minskas genom att man ställer det så, att
dessa hvarandra liknande tecken — hvilka man ej
har råd att undvara — gifvas åt hvarandra liknande
ljud, som t. ex. e ä, o å, f v, g k, b p, d t,
ty om då en misskrifning sker, inverkar densamma
mindre menligt på läsbarheten. Och genom att på
detta sätt tillgodose krafvet på tydlighet, ökar man
äfven snabbskrifvenheten, ty ju mindre en eventuell
misskrifning har att betyda, dess fortare kan man låta
pennan löpa.
*
Att uppställa en tabell öfver huru ofta de olika
ljuden förekomma i ena eller andra ställningen kräfver
mycket arbete och tålamod, men möter ju inga
direkta svårigheter.1 Att däremot få riktiga siffror på
huru lång tid utförandet af de olika tecknen kräfver
är ej lätt, i synnerhet som de flesta tecken få olika
tidsvärden allt efter deras ställning i ordb lderna.
Låtom oss t. ex. undersöka den i alla
stenografiska system använda "’illa cirkeln", som i Melins
stenografi betecknar s-ljudet. På 10 sekunder förmår
man skrifva omkring 28 fristående sådana små cirklar,
hvilket vill säga att detta tecken skrifvet ensamt
kräfver omkring V3 sekund. Men förenas cirkeln med
andra tecken til en ordbild, blir forhållandet
annorlunda. I t. ex. den Melinska ordbilden för "is"
== ___––-—■> har en del af /-strecken bidragit att
bilda s, och i det närmaste endast halfva cirkeln
behöfver utskrifvas. Detta s-tecken kräfver således här
ej stort mer än V6 sekund. Men ej nog härmed!
Om vi — fortfarande med Melins stenografi — skrifva
ordet "osa" = > skola vi vid pröfning finna,
att denna ordbild skrifves minst lika fort som oa =
_hvilket vill säga, att i detta fall vårt tecken
för s i och för sig kraft absolut ingen tid.
Ett annat exempel. Ljudet h förekommer på
100,000 ord, 4,410 gången i böjan af ord, 1,995
gånger inuti ord men ingen gång i slutet af ord.
Eftersom man i stenografi skrifver ljudenligt är
här endast fråga om hörbara h, och således räknas
icke h i "hvar", "och", etc.
Detta /z-ljud bör då gifvas ett tecken, som kan
användas inuti ordbilder, men som bäst passar i
början. Ett sådant är ^ hvars öglas uppstreck
sammanfaller med följande bindestreck. Erhölle h i stället
ett tecken af t. ex. formen så skulle i början af
ord två drag åtgå uteslutande till att beteckna detta
ljud, och det på /z-tecknet följande bindestrecket skulie
hafva kräft ett särskildt drag. Jämföra vi dessa båda
tecken, som de skulle te sig i början af ord, nämligen
1 De frekvenstabeller, som legat till grund för utarbetandet af Melins stenografi, omfattande ursprungligen 100,000 ord, löpande svensk
text, men hafva sedan i och för uppställande af förkortningar kompletterats till omkring 800,000 ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:40:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/7/0230.html
