Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 11 Mars 1906 - En afton på Gästis i midten af nittiotalet. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AFTON PÅ GÄSTIS I MIDTEN AF NITTIOTALET.
UPPSALABILD AF MARI MIHI.
Nerman hade klarerat straffrätten, och mannen
titan nåd hade förstås bums skubbat upp till honom
för att få tentators frågor uppskrifna; Peringer hade
gjort ett stort papper och rest till Helsingfors med
Molly Barrington från Rullans varieté, den engelska
dansflickan med de omoraliska benen; gamle
professor Holmén låg på sitt yttersta, yrande om att han
var centrum af idéerna jämte det högsta goda;
februarikvällens skarsnö glittrade silfverblå under
stjärnorna, och vid Svartbäcks tull susade Pico och den
långe Carl-Vilhelm in på sina Rånsåskidor efter att
hela Guds korta dag hafva åkt och rullat omkring i
guppen ute vid Tunåsen.
Ack, den ligger alltför långt tillbaka i tiden, denna
februarikväll, och jag har svårt att söka mig dit igen.
När jag tänker på alla dem, som då stodo i ringen,
ser jag luckor och kors, minnes jag nationskransar
och begrafningsverser. De hafva stupat rundt omkring
oss. Z och Gingor och Putte och Ekberg och Molcker
äro borta. Och du Carl Hebbe som bröt dig så
modigt fram med din eldiga själs oförtröttliga spänstighet,
du föll tidigt, liksom du Gunnar Hazelius, Snöfrids
Gunnar, kämpande till slutet för att fullfölja faderns
lifsgärning på den väg denne slagit in. Och du Olle
Wijk, alltid glad och käck och bussig, hederspojke
och söndagsbarn från topp till tå — vid din bår
tå-rades själfva sorglösheten. Och du Adolf Björkander,
om hvilken en af oss sade: "Adolf Björkander,
mannen, som man åter och åter måste tänka på, ty hans
ögons svårmod följer otydt, inetsadt på de näthinnor,
som upptogo det en gång. För mig ha de blifvit en
fix punkt i ett virrvarr af sol och stoj och punschglas
och studentminnen".
* *
Immigt varm lyser den långa raden af Gästis
fönster. Tamburen ångar af snövåta öfverrockar.
Fönsterbrädet är fulltrafvadt med böcker från
kvällsföreläsningarna, lagböcker, ordböcker, böcker om världar
som slocknat och om profrörsbaciller, om integraler,
om Giorgiones pänselföring och om das Ding ansich.
Ett par stubbsvansade foxterriers sitta
nickelked-jade vid ingången till det första rummet, där
fältrid-klubbens stöttepinnar, "stallbröderna", äro bänkade vid
sitt stambord. Genom sorlet hör man orkestern där inne
i stora salen spela ett mycket neutralt musikstycke,
anfördt af Olszevski, den polske kapellmästaren, som står
där på estraden, långhårig och hopsjunken, slappt petande
med stråken i den tobaksblå luften. Kyparne
balan-cera skickligt sina lastade brickor genom trängseln,
där ett eller annat tungfotadt stadsbud spanar efter
någon viss kandidat, åt hvilken han bär ett bref,
rörande sig om ett handvigg, en inställd lektion, en
förändrad tennistimme, en växelomsättning.
Växelomsättning — ja, där göres alldeles säkert
för många papper i Uppsala. Men lika säkert är att
dessa växlar och lån nästan alltid skötas med största
punktlighet. Våra kvickhetstidningars kroniskt
ovederhäftiga student, den där under humorns yta intet
annat är än en ohederlig lymmel, eller i bästa fall ett
tanklöst kräk, denna är ett undantag. Jag vet
studenter, som skrifvit på upptill femton- tjugu tusen, men som
aldrig förlorat ett kopparöre på Uppsalakamrater. Nej,
hederliga ären I, och den som säger annat är stryk värd!
Må det förlåtas mig att jag denna Gästisafton
först uppsöker min ungdoms hjälte. Ifall du höjer dig
litet på tårna, så ser du honom i soffan därborta
under klockan. Fosterländska studentförbundets
axelbreda koryféer äro slutna omkring honom, en liten,
blek man med nedhängande kinesmustascher. Huru
upprymda vi äro vid bordet, blir det dock tyst när han
talar. Vi lyssna för att sedan minnas hvarje hans ord.
En stridens man såsom ingen, men ingen så älskad
af sina vänner, så vördad af sina motståndare. Lifvet
ut skall jag känna saknaden tung efter Oscar Alin.
Vid hans dödsbädd — nyårsnatten, då det gamla
seklet slocknade och det nya tändes — vid hans
dödsbädd jäfvades det gamla talesättet att ingen är omistlig.
Sannt sade Vilhelm Lundström vid hans kista:
Och jag mönstrar kretsen af oss alla,
Som i lifvet honom nära stått,
Som i honom skådat idealet
Och vårt lifsmål från hans läppar fått.
Hvart jag skådar, ser jag ingen, ingen,
Som med kraften af en ensam man
Kan gå lika framsynt djärf till striden
Och gå ur den fläckfritt ren som han.
Han är borta. Sluten, stilla leden —
Herrelösa, men en stridbar trupp!
Finns ock bland oss ingen, som kan mäkta
Ensam ta hans fallna mantel upp.
Hedersplatsen vid Alins sida intager du, Carl
Leopold Sundbeck, förbundets stiftare,
gammalsvenskhetens förridare, halft zelot, halft musketör. Mycket
har du bakom dig: studentåren i Uppsala, Heidelberg
och Zürich. Mycket återstår: ditt deltagande i grekiska
kriget och din färd genom Förenta staterna, där du
sökte och fann det emigrerade Sverige, spridt från haf
till haf, från Atlant till Pacific. Oändligt mycket
återstår innan du får vända tillbaka till din gamla gård på
holmen i ödemarkssjön, där "så många skuggiga
skogsberg" ligga emellan dig och den tid, hvars vägar icke
äro dina vägar.
När krökte sig någons lefnadsstig i en dylik,
egenartad kurva, du min broder af underliga öden,
alltid densamme då du pluggade Talmud vid Neckars
stränder, eller då du sände mig dina korta rapporter,
skrifna på sadelknappen bland Montanas brutna berg.
ErikNathanSöderberg, förbundets vice ordförande,
den blide diktaren med lyran sirad med pingstliljor
och Kristikorsblom, låter sin blå blick glida hän mot
eteriska skaldevisioner, tills Adolf Wollin, den starke
Adolf, vikingabarnet, dunkar honom i ryggen med orden:
— Hej, Nathan, du dricker ju inte!
Då höjer E. N. S. glaset och tömmer det för sin
sångmö, för henne som han så fagert besjungit i de
verser han en gång skref i mitt album:
Förgänglig är hvar visa som har klungit
Från mina ungdomsdrömmars strängaspel,
För ringa är hvar sång, som jag har sjungit
Att varda eftervärldens arfvedel.
Men har min dikt ett enda hjärta hunnit
Och gjutit sol däri ett ögonblick,
Då har dess korta lif ett mål dock funnit
Och ej förgäfves ordets skrud den fick.
Om Söderberg är den kristligt svärmiska och den
patriotiskt hänförda stämningens tolk, så är Ingemar
von Melsted riddaren af studentnejlikan och
katederblomman, det hvita gardets ryttmästare, post och trubadur.
I serenadernas dubbelkvartetter har din andrabas
rullat som en åska, på O. D-isternas sångarfärder till
fjärran land drog du med, hufvudet högre än de fleste.
Och i dina dikter, huru många typer och situationer
ur 90-talets Uppsalavärld har du ej räddat undan
glömskan, hur kameratroget har du ej ritat af oss från
majhälsningens hurrarop till decembermorgonens
tentamensplugg!
Bredvid Ingemar sitter brodern, den där ingen
misstänker hysa några radikala litterära funderingar.
Ty alla veta, att den tyste, timide Henning von
Melsted läser juridik under högtryck samt att han kommer
att aflägga en mycket snabb och mycket vacker
examen för att vid detta laget vara halfvägs justitieråd.
– 388 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
