Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 22 April 1906 - En målare med trollpensel. I. Af Sam Arsenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAC.
jag befann mig framför ett storverk. Jan Brueghel
dit de Velours 1568—1625 (École Flammande) "Le
Bataille d’Arbelles". Pieter Brueghel, Bond-Brueghel
kallad, honom kände jag till, hans stora bekanta tafla
den blinde, som springer med de blinda i gropen, den
hängde ju därinne i ett af de små kabinetten kring
"Salle Rubens", men af Jan, bataljmålaren, hade jag
aldrig sett något.
Jag ryggar några steg, ser en luft i blågrönt och
blått och gult, ett landskap med höga, blågröna alper
till höger, och till vänster några kraftiga grönbruna
träd, och nedanför ett virrvarr af stridande, med
mörkare och ljusare fläckar, klarhet och kraft, stormande
rörelse, och dessa många hvita hästar, hvilka troligen
voro just de som drogo mig mot taflan, ty kanske det
var den dagen, som jag började min period af sökande
efter taflor med hvita hästar.
Jag närmade mig åter, lutade mig öfver
messings-räcket med näsan inpå, som man säger, häpnar,
förvånas, gripes i en allt stigande skala, ju mer jag
falkar, reder ut, söker.
Det synes icke möjligt att fatta de olika härarnas
dispositioner, ett hvimmel af ryttare och fotfolk kämpa
med orkaners våldsamhet, inga order, inga
fältherrerop gälla längre, allt är lössläppt, lansar stå tätt som
störar vid humlefälten nära Dower, rytterierna
anfalla i vildaste dödsförakt, bryta igenom, blanda sig i
hvarandra, kohorter vräkas fram som täta murar och
emellan dessa prässas ryttarskarorna tillhopa, hvita
stridshingstar stegra, huggas, kullridna hästar,
genomstungna af fastsittande lansar vältra sig bland
nedgjorda och döende krigare.
Är det Cæsars hjälmprydda legioner, Bajazids
eller Kilidsje Arslans seldjukiska ryttarskaror? Eller
Charles Martel, Frankernas riksföreståndare, med sin
väldiga här, som omringar den moriske kalifen
Abda-rahman i hans glänsande läger nedanför Pyrenéernas
bergskädjor på Roncevalles slätt?
Som stormdrifna skyar hastade dessa historiska
minnen förbi i mitt hufvud, men i sekunden därpå
brydde jag mig ringa om, hvilka som segrade, hvilka
som blefvo slagna, hvilka de voro dessa i
pumpfor-made turbaner eller plymbesatta hjälmar. Utförandet
aflifvade det historiska, Arbelles blef endast ett namn,
det var Brueghel, hans kompositionsförmåga, hans
pensels trollikt fina spets, träskifvan med dess
innehåll, som ensamt hypnotiserade.
Järnekarna eller valnötsträden, hvilka reste sig
på backkrönet, där striden rasar vildast, hade
hvarenda gren, hvarenda bladkontur, till och med öfverst
i de höga topparna, så noggrannt uttagna, att endast
örnlikt hvassa se-organ eller ögon intill den skarpaste
marinkikare skulle kunna uppfatta dem så i
verkligheten. Men oaktadt detta oändligt petiga utförande
voro träden fullkomligt hela som totaleffekt, med stora
bestämda belysta partier och sådana i skugga, väl på
sin plats och i harmoni med allt annat i taflan. Så var
det med hvarenda buske eller stenparti i
bärgsluttnin-garna bakom, med hvarenda kristen riddare, hvarenda
knekt, hvarenda saracen, hvarje häst, hvarje fana,
hvarje sköld, hvarje pilkoger, hvarenda liten, liten
detalj. De närmaste figurerna i förgrunden voro 8 à
10 cm. höga, de längst därborta på bergsbranterna
icke mer än 1 cm.
Till höger i förplanet ser man en förnäm dam,
måhända en drottning, omgifven af kvinnlig släkt eller
hofdamer, kanske rent af konung Dareios gemål,
som knäfaller inför segraren, den förste af de
storstore, Alexander, världseröfraren, Filippos son.
Det kan ju vara möjligt, att det varit Brueghels
mening att skildra slaget vid Arbela, mellan
Alexanders och Dareios millionhärar, eller snarare slaget
vid Issos, där Alexander stormade fram mot Dareios
lieförsedda vagn och tillfångatog hans moder och
gemål, fastän han förflyttadt scenen till ett sydeuropeiskt
landskap, med användande af härar och
krigsutrustning från en honom själf betydligt närmare liggande
tidsepok.
Man kan räkna hvarenda pärla, hvarenda sten i
hals- och bröstsmycken hos drottningen och hennes
hofdamer, följa alla broderier, alla knytningar, alla
slingor i deras yppiga och mjuka sidendräkter.
Upptäcka hvarje beslag, hvarje bård, hvarje ornament hos
sadlarna på ryttarlösa stridshingstar, hvarje reffla,
hvarje gravering, hvarje plym å hjälmar, järnhufvor
och stormhattar. Reda ut hvarenda uthamring,
drifning, cicelering å bröstharnesk, brynjor och sköldar.
Man kan studera vapen som i en lifrustkammare,
olika typer af hillebarder, bardisaner, pikar, armborst,
jämföra formen å mångeggade saracenska klingor och
raka ryttarpampar, beundra inläggningar och
inham-ringar af guld och silfver och dyrbara stenar å baljor,
handbyglar, kaflar och knappar. Söka stridsfältet
rundt och ingenstädes se utrustning, vapen, beklädnad
försummad, tydande på ett generalintendentsgeni hos
konstnären, som förgäfves må uppletas i modärna
förvaltningskårer, förvånas, häpna — — —
Hvad var ändå detta tålmodiga mikroskopgöra
mot rörelsen och lifslifvet och muskelkraften hos de
stridande och deras hästar, denna dånande fart i
tjel-sjukernas vilda anlopp, hos alla dessa som strida
enskildt, klumpvis, inprässade i massorna, kraften med
hvilken lansar stötas in i hästars utspända lungor eller
hvinandet af fallet hos saracenernas
bödelsvärdslik-nande klingor; och ändå fanns det intet ohyggligt i
bilden, inga sprängprojektiler, och taggtråd och
varggropar och skarpspetsade pålar, inga blodvågor,
ingenting af "det röda skrattet".
Sluttningarna, stupen efter kullarna och bergen i
fonden, beväxta med ungträd och buskdungar, som i
början tedde sig som enbart terräng, förvandlas allt
efter som de närmare synas till en fortsättning af
krigsskådeplatsen, det myllrar af ljusa saracener och
mörka franker, af muhammedaner och kristna, lansar
stå tätt som unga träd i plantskolor, och fandukar
fladdra öfver fälten Som sommarfjärilar öfver
klöfver-ängar.
Att kunna skapa upp detta vildsinta virrvarr,
denna den oerhörda stridens böljande och
orkanar-tade väsen, så att det icke fans en enda hvilande
fläck mer än några fallna döda i förgrunden och
tablån med drottningen — lite naiv midt inne i
stridsvimlet — att kunna få fram alla dessa enskilda
envig i detta allfamnande hela, dessa slutna kohorters,
dessa människomurars oemotståndliga påprässning,
detta uppfyllda, utfyllda, så att det icke fanns en enda
millimeter mark eller luft emellan dessa sjuttio tusen
franker eller greker, eller dessa hundratusen
saracener, eller milliontals perser och babylonier, eller hvilka
de nu skola vara, utan möjlighet för en enda att
undkomma eller vika, äfven detta tycktes mig icke vara
det mest öfver-underbara.
Hvartenda hufvud hade sin bildning och sitt
uttryck och sådana funnos af olika raser, både hvita och
bruna och svarta; hos ansiktena i de slutna
kohorterna kring saracenhöfdingens ståtliga tält, så
vild-ärtsmå som de voro, kunde man se hvarje öga, hvarje
näsa, hvarje läpps linje. Det fanns icke spår till
miniatur på elfenben i ett enda ansikte, hvarje sådant
åtminstone af en sockerärtas storlek var måladt med
en friskhet i penselföringen och en mjukhet
desslikes, så att det enskildt betraktadt, verkade som i
betydligt större skala. I nederkanten af taflan, till höger,
synes några flyende kvinnor, i den bastanta
flamländska landtbotypen, som fullkomligt påminde om
Jordaens och Rubens bästa dylika.
— 484 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
