Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 16 Februari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sveaborg
I VÅRA DAGAR
Kfter fotografier.
de, det vill säga de, som verkligen kommo till
användning, splittrades bort utan stort gagn. Hvad
Klingspor i alla fall kunnat och bort göra var att falla
öfver de små ryska härafdelningar, som följt efter
honom, att upprifva dem och att sätta sig i
besittning af den viktiga tvärvägen från Vara öfver
Lintu-laks till Kuopio. Det gick emellertid ytterst långsamt
med hans framryckning, och det exempel, som
Sandels gaf i Savolaks, bekom honom icke det ringaste.
Midt i snösmältningen bröt denne med sin
nybildade brigad upp från Uleåborg — det var i skarfven
mellan april och maj, — och ryckte som en stormvind
förbi Iisalmi till Kuopio, hvarifrån ryssarne hastigt
och lustigt fördrefvos. Härifrån bar det af vidare, och
innan maj månad var tillända, fanns ingen ryss kvar
i hela Savolaks. Småningom nödgades Sandels dock
vika, och slutligen tog han denna präktiga ställning
vid Toivala, strax norr om Kuopio, med det flera
kilometer breda sundet framför sig. Här höll han sig
hela sommaren, och här anfölls han både till lands
och till sjös, utan att ryssarne kunde få bort honom
eller undgå att ständigt blifva öfverfallna. Han
spärrade på detta sätt vägen genom Savolaks och höll
kvar en hop ryssar, som kunnat på tvärvägen anfalla
Klingspor.
Den sölaren blef icke färdig förr än i juni, och då gick
det inte heller fort. Först midsommardagen anföll
han ryssarne, som krupit undan till Ny Karleby, och
samma dag blef Bergenstråhle, som med ett tusental
man landstigit vid Vara, upprifven och tagen, då han
icke fick hjälp af Klingspor. Denne tog sig nu en ny
hvila och lät slutligen Adlercreutz — ty den nyblifne
fältmarskalken höll sig alltid själf visligen på afstånd
— anfalla de underlägsna ryssarne vid Lappo den
14 juli och klappa till dem bra.
— "Den sköna dagen på Lappos fält
var ändad, och segerglad
red Döbeln fram, där hans här sig ställt
längs hela dess stolta rad".
— Ja, nog måtte det varit ett stolt och högtidligt
ögonblick, men det blef icke heller något mera.
— Jo. vid Alavo vunno finnarne äfven en seger
en månad senare.
— Det är nog sant, men den segern var utan
ändamål och utan betydelse. Nu var det slut med de
våras möjlighet att komma längre. Någon
förstärkning fingo de icke, och någon styrka, så stor, att den
verkligen kunnat uträtta något, landsattes icke i
Finland. Kungen sammandrog verkligen trupper på
KOM t Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Ohg.
Åland, och dem lät han leka krig på finska kusten,
där de visserligen kvarhöllo ryssarne, men där de
naturligtvis blefvo upprifna, så snart motstånd röntes.
Det var en ynkedom utan all ända, som måste sluta
med nederlag, så snart ryssarne samlat tillräckligt
krafter.
För dem var ställningen en tid ytterst farlig, och
Buxhöwden hade skrifvit till kejsaren, att han
alldeles misströstade om att kunna hålla sig kvar i landet.
Kejsaren hade nödgats skrapa ihop alla trupper, han
kunde komma öfver, och på det sättet fick
Buxhöwden framemot slutet af augusti ihop 50,000 man, det
mesta som någon gång fanns i Finland. Men med
dessa skulle man hålla hela södra Finland besatt,
trygga kusterna, söka få bort Sandels från Toivala och
slutligen anfalla svenska hufvudhären. Det blef icke
allt för mycket kvar för den uppgiften. Om endast
fem tusen man friska svenska trupper blifvit
öfverförda till Vara — oberäknade Vegesacks några tusen
man, som landstego i Kristinestad - skulle
öfver-vikten varit på svenska sidan. Och hade Adlercreutz
sedan ensam fått föra befälet och gubbarna kallats
hem, så skulle ju något kunnat göras. Men det
hvilade ett oblidt öde öfver all vår krigföring i
Finland, och denna gång var hvarje tanke på förståndig
ledning utesluten.
— Kommer du ihåg huru ryssarnes framryckning
sattes i gång? Jag minnes icke riktigt, huru det
tillgick.
Berättaren pekade på kartan:
— Jo, i slutet af augusti stodo svenskarne så här:
Vid Lappfjärd Vegesacks vid Kristinestad landstigna
trupper; vid Kauhajoki Döbelns brigad, som gifvit
ryssarne på pälsen den 10; i vägskälet vid Kuortane
och Ruona — där i korset af tvärvägen och stora
vägen från Ny Karleby till Tammerfors —
hufvud-krafterna och så på vägen från Lintulaks till Gamla
Karleby Fieandt, sedan han fått stryk vid Karstula den
21. Vid Lintulaks stod nu Vlastov med ett tusen
man, medan Kamenskij med hufvudkrafterna ryckte
fram öfver Alavo mot Kuortane.
Här i vägskälet stod Adlercreutz med finnarne.
Det var nio tusen mot fem tusen. Striden blef het,
mycket het, men ryssarne fingo stryk; det var den
1 september. Men så fruktade Adlercreutz att blifva
tagen i flanken från Lintulaks-hållet, och därför drog
han sig till en bakre ställning vid Salmi, där han
hade båda vägarne framför sig. Där blef han
anfallen den 2 och redde sig bra, men måste afbryta
striden på grund af befallning från fältmarskalken,
— 315 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
