Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
idel förbjudna vägar, gjorde vi bekantskap med en
slipad figur, platsens höfding, men en riktigt treflig
och älskvärd sådan, som gaf allt hvad flyger och far
i regeringen i Lhasa och mandariner, men var bara
vänlighet mot mig. För honom fick jag gå hvart jag
behagade, och af alla vägar som stodo mig öppna
valde jag att gå åt söder. Nin-tschen-tang-la hade jag
fått nog af för en stund, nu ville jag också se
nordligaste Himalaja-kedjans vattendelare mellan Tibets
högland och Indiens slätter. Bröt alltså upp med
friska hästar och fem man, korsade floden och gick
öfver Kore-la ned till Nepal. Passet var blott ett
hundratal meter öfver floden, det vore därföre en enkel sak
att medelst en kanal tvinga öfra Brahmaputra till att
bli en nordlig biflod till Ganges. Jag kände mig
dock allt utom säker i Nepal, och ginee jag längre
ned skulle jag kanske hindras från att återvända till
Tibet. Vände därför om i tid och fortsatte alltjämt
på olofliga vägar med kartläggning af de
förgreningar och dalar som falla mot norr från Himalaja. De
äro mycket små och oansenliga, och deras vattendrag,
med ett par undantag, små obetydliga bäckar.
Orsaken hvarför jag så noga undvek att följa
*ta-sam" eller stora vägen mellan Schigatse och Gartok
var den, att punditen Nain Singh år 1865 färdats denna
väg, som också, efter Younghusbands mission,
begagnades af fyra af dess medlemmar, bland dem
Ryder och Rawling, hvilka skildrat färden. De utförde
därvid en mycket noggrann och förtjänstfull karta
öfver vägen och dess omgifningar, och införlifvade
detta område med det indiska triangelnätet. Af mina
135 dagsleder på sträckan mellan Schigatse och
Gartok, sammanfalla också, och det af praktiska skäl,
blott 2 V2 med deras route. Allt det andra är nytt.
Allt sedan Nain Singhs tid och äfven nu efter den
engelska expeditionen har älfven Marium-tju,
kommande från Marium-la, fjärran i väster, ansetts vara
Brahmaputras källflod. För min del har jag aldrig trott
därpå, emedan jag ansett omöjligt att en så stor flod
som Brahmaputra skulle kunna få sin upprinnelse
från en helt låg tvärtröskel i en längddal. För den
engelska expeditionens medlemmar var det nog ej så
lätt att lösa problemet, emedan de reste på vintern,
då landet var snöbetäckt och alla floder isbelagda.
För mig var det vida lättare, jag hade båt, jag mätte
med instrument, (Lyths strömmätare) alla floder som
bilda Brahmaputra och följde den ojämförligt största
uppåt ända till den punkt där den bildas af allt det
smältvatten som från tre gigantiska gletschrar i det
enorma gletschermassivet Kubi-gangri af Himalaja
strömmar ned till Kubi-tsanpo, det är Brahmaputra.
Jag äger naturligtvis ett tillräckligt stort material af
kartor, skizzer, panoramas och siffror för att kunna ge en
noggrann skildring af land och floder här uppe för den
händelse att någon, "pour la gloire", skulle taga sig
det orådet för att försvara Marium-tju’s företräde.
Nu kommer jag till resans allra sista skede, som
kanske är det intressantaste af allt. Från Toktjen
skickade jag hem 12 man till Ladak för att sedan
operera med en liten lättrörlig karavan. De fingo taga
med sig allt öfverflödigt bagage. Jag hade blott fyra
hästar och två mulor kvar, männen fingo gå till fots,
proviant funno vi hos nomaderna, och äfven jag och
min assistent eurasiaten A. Robert från Lahore, en
duktig liten karl, lefde uteslutande på hvad landet,
luften och vattnet bjödo.
Vi gingo ned och lägrade vid östra stranden af
den heliga sjön Mansarovar, den heligaste och
berömdaste af alla jordens sjöar, ett mål för otaliga
hinduiska pilgrimers vallfärd och längtan, en sjö
besjungen i religiösa hymner allt från Vedatiden och en
sjö som äfven af lamaismens anhängare dyrkas såsom
gudars hem. Under min vistelse i Indien fick jag
bref från hinduer som bådo mig att undersöka denna
sjö och det heliga berget Kajlas (tib. Kang-Rimpotje),
som reser sin hjässa under en kupol af evig snö norr
om sjön, och de sade mig, att kunde jag ge dem en
noggrann skildring af sjön och berget, skulle de
minnas mig i sina böner, och deras gudar skulle välsigna
mig. Detta, att bli välsignad af hinduernas gudar,
var ju i och för sig ganska lockande, men det var en
annan sak som i ännu högre grad bjöd mig att tälta
på stränderna af Mansarovar. Inklämd mellan två af
jordens högsta bergjättar, Kajlas i norr och Gurla
Mandatta i söder, och mellan de kedjor, från hvilka
dessa berg höja sina hjässor af bländhvit, evig snö,
utbreder sig den heliga sjön, nästan rund till formen,
och med c:a 25 km. i diameter. Hur ofta var jag icke
nära att gråta af glädje vid åsynen af detta underbart
storslagna landskap. Jag närde en hemlig önskan att
en gång kunna beskrifva det i ord och bild för andra
för att i min obetydlighet ändå kunna säga ett matt
och stammande ord till den Eviges lof.
Hur skulle Mansarovar och Kajlas kunna ägnas
gudomlig dyrkan af två så olika religioner som
hinduismen och lamaismen, om de icke i alldeles särskild
hög grad genom sin mäktiga skönhet tilltalat och
imponerat på det mänskliga sinnet och om de icke
verkligen snarare synts tillhöra himlen än jorden. Ett
bad i sjön tillförsäkrar hinduen befrielse från
syndernas skuld, en vandring kring sjön eller berget, i
samma led som visaren på ett ur, befriar tibetanen
från skärseldens plågor och låter honom efter döden
i evigheters evighet sitta vid gudarnes knän och äta
tsamba ur gyllne skålar.
Från det pass där Bramaputras västligaste
tentakel tar sin upprinnelse för att på vägen mot öster gå
skiftande öden till mötes, utgår den lilla floden
Tage-tsanpo mot väster. Ingen europé hade förut varit här.
Vid tiden för mitt besök tömde floden 11 kub.-m.
vatten i sekunden i Mansarovar och den är
ojämförligt större än någon af de bäckar, som från andra
håll gå till sjön. Samtidigt mottog sjön inalles 31
kub.-m. i sekunden, och jag insåg att så mycket
vatten icke kunde afdunsta utan att öfverskottet på
underjordisk väg måste gå ur sjön till dess granne i
väster, Rakas-tal.
Innan jag lämnar Tage-tsanpo måste jag tala om
att vid dess strand framspringa två kristallklara källor
omgifna af blänkande granitblock och prydda med
stänger och vimplar, antilophorn och jaksvansar och
tusentals lappar fullskrifna med heliga språk. Då
vinden leker bland dem och de fladdra och smälla
för stormilarna, föras bönerna till de heliga rymder,
som ligga långt bortom jordlifvets gräns och bringa
välsignelse och lycka öfver jordens barn. Då
färdemannen eller pilgrimmen stannar vid källan, öser han
med båda händerna vatten öfver sitt hufvud — det
skyddar honom från att falla i röfvarehänder och från
annan ondskap. Han öser vatten öfver hästens man
och vargarnas anfall bli omintetgjorda. Men den sjuke,
som badar hela sin kropp i det undergörande vattnet
blir genast frisk — det är ett Lourdes i smått. —
Jag satt länge vid källans rand under det att
vatten-ösningen försiggick bland mitt följe, — jag satt där
och grubblade och lyssnade till bönevimplarnas
mystiskt fladdrande musik i vinden, och fann detta
underliga Tibet allt underligare och gåtfullare för hvarje
steg jag tog.
Men nu till det lockande problemet! Aldrig hade
jag trott att en så stor flod som Satledsch skulle
kunna rinna upp ur en så flack och vattenfattig
längddal som den, i hvilken kartorna placera dess källa.
Redan vid första bekantskapen såg jag i Tage-tsanpo
intet annat än Satledschs öfversta lopp. Tage-tsanpo
faller i Mansarovar, hvars öfverflödiga vatten på un-
— 676 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
