Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - IX. Å ämbetets vägar - X. Ruptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det for som en blixt genom Arvids själ. Store Gud, så
måste det vara!
Och då han reste sig för att gå, som han sade »för att
ej trötta henne för mycket», och tryckte den afmagrade,
knotiga handen till afsked, blickade han djupt in i det kära, tärda
anletet och sade:
— Men hederns och konvenansens lagar äro, som ni vet,
ej alldeles desamma, fröken Gerda. En är samvetets dom,
en annan opinionens. Falsk blygsel har drifvit mången, som
ännu kunnat hitta rätta vägen, dit där de svaga själarna ...
Han tystnade.
— ... de svaga själarna?
— ... falla djupt eller — bära hand på sitt lekamliga
omhölje.
Hon borrade det glödande ansiktet djupt, djupt ned i
kudden, och de insjunkna kinderna blossade varmt vid aningen
om att hon ej längre var ensam om hemligheten, som under
lidandet blef henne klar, den hemligheten att Gerda Stålskölds
klara hufvud tagit fel om vägen, då det trodde sig, utan
hjärtats sällskap, fast och säkert kunna gå fram den af guld och
börd banade vägen till kullerstolarna.
När hon såg upp var hon ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
