Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - XII. Hemlof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, ja ligger å tänker på att Lovisa ska du allt
behålla, Ärvet. D’ä en bra flecka å sparsam å tavarlig mä
maten på allt sätt. Men hon har ett klent hufve, stackarn,
te å räkna, så när di byker får du allt räkna dä linnena själf,
förstås, såvida inte lella Eva ...
Läkare kom ut från staden. Han kunde ingenting göra,
utan gillade i allo sin kollegas ordinationer, åt middag och
vände åter. Mor Märtha blef snarare sämre efter hans besök.
— Du runerar dej, Ärvet! Två doktorer te en gammal
bonnkvenna! Jag har, Gu hjälpe mej, inte vatt så arger på
dej sen du ref opp dörren te fähuset därhemma när du va
liten, å höken to min bästa värphöna. Tror du inte ett
skapandes grand på vår Herre, Ärvet, ätter du vell runera dej
på doktorer?
Så smågrälade den gamla ett par timmar efter det
stadsdoktorn rest.
Lifsgnistan flämtade svagare och svagare. Ibland svek
sansen, och mor Märtha yrade och tyckte sig satt tillbaka
till den tid då far lefde och hon ännu var »kära mor i
Hultåkra». Hon fantiserade om pingstliljorna i roselandet och
väfvarna på bleket, hon lockade kalfvarna med stäfvan och
schasade hönsen från ärtlandet.
Så låg hon tyst en stund, och ett mildt, förklaradt leende
gled öfver de vissna dragen. »Ta du strömmingen, Ärvet!
Ja har ätet. Jo minsann har ja så. Ät dej mätt, pojke,
du som sträfvar å läser så förskräcklitt. Där ä en te på
hyllan. Ät, Ärvet lelle!»
Arvid måste gå ut i salen för att ej störa henne med sina
våldsamt strömmande tårar. De långa, mödosamma
försakelsefulla studieåren, lättade, förljufvade af denna outsägliga
moderskärlek, passerade åter för hans inre syn. Och detta
hjärta, som gifvit honom allt, det enda som älskade honom
på hela jorden, det skulle nu glida ifrån honom ... ut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
