Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - III. De komma allihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så kom kyrkvärdens Pärla med två personer och
tre kappsäckar, och sist fru Westbergs egen gamla Minka med
Frans ofvanpå fyra koffertar.
Jack, bandhunden, tänkte först att skälla som vanligt, men
när han fick se denna massa af folk och skjutsar, tyckte han
det lönade sig inte, utan vardt förskräckt och kröp med
svansen mellan benen under ett doft morrande längst in i sin koja.
Fru Westberg hade inte känt sitt hjärta klappa så häftigt
sedan den dagen hon stod med salig Westberg inför altaret,
men hon visste hvad hon var skyldig sig själf och sitt hus;
full af värdighet och svart sorgtyg steg hon ut på verandan,
räckte kamrern med semestern och de grå polisongerna båda
sina knubbiga händer, neg djupt och sade:
— Hjärtligt välkommen — fru öfverstinna!
Det blef en stunds obeskrifligt lif på verandan. »Fröken
Larsson från Malmö — fru Palmkvist och lille Palmkvist.» —
»Kamrer Hemming — fru öfverstinnan Kopparhjelm.» — »Min
dotter Thilda — kandidat Star.» Så surrade det kring
öronen, och hattaskar och resväskor och parasoller och
landsvägsdam yrde omkring i luften, och Jack hade vågat sig ut
och börjat skälla, och Frans smällde med piskan, och pigorna
voro i färd med koffertarna och Stina skrek: »Jösses, Kalle,
kläm mej inte fördärfvad mä dragkistan!»
En enda af de främmande hade ännu icke vågat beträda
verandans trappsteg och kasta sig in i välkomstvimlet.
Nyfiken och leende stod hon nere på gården och lekte i den
nykrattade sanden med en känga som kunde passat en
barnfot. Hon såg på dem på verandan, hon tittade om flyglarna,
hundkojan och trädgården, hon klappade högerbläsen och vann
därmed Frans’ hjärta med ens. Hög och smärt stod hon där
i enkel, elegant, svart resdräkt, där frånvaron af hvarje annan
färg och kräppen på hatten skvallrade om att hon »hade sorg».
Ett fylligt ansikte med en liten förtjusande mun, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
