Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 6 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig I rv I I KI användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
sällskapälifvets område. Der ute i lifvet, ute
i verldslifvet stormar man fram, liksom stode
domen för dörren, man äflas att rifva ned så
mycket för att kunna blifva i tillfälle att
behöfva något nytt. Och om äfven reaktionen
öfverraskat oss, om vi börjat lägga sordin på
vår reformifver, står dock målet oss närmare
än förr.
Hvarför alltså," om vi erkänna att nöjet i
sig sjelft innebär en lifgifvande, själsstärkande
kraft; om vi erkänna, att vi alla utan
undantag äro i stånd att qväfvas af en massa
energi-dödande, bedöfvande hvardagligheter, under
hvilka vi tvingas att resignera, om vi funnit
att lifvet, att den stora organismen, i hvilken
vi alla utgöra en, om också obetydlig muskel,
ej kan uppehållas med suckar, bekymmer,
missmodiga funderingar — hvarför skola vi då
icke på allvar söka brygga oss ett sådant
lifs-elexir, skapa oss nöjen — verkliga nöjen.
Der finnas så många olika pretentioner,
nästan lika många som antalet individer. Det
är sällsynt, att två eller tre helt och ogrumladt
sympatisera. Den ene ler åt lustspelet,
operetten, den andre hånar hans löje. Vi kunna
icke säga: så eller så skall man göra för att
ha roligt. Vi kunna endast påpeka, att vi alla
i allmänhet så sällan äro i tillfälle att roa oss.
Och det är derför vi med glädje inför Iduns
läsek*ets skulle vilja framlägga ett och annat
spörsmål i detta afseende och på så sätt i all
enkelhet våga hafva en egen åsigt. Vunne vi
anhängare, så mycket lyckligare; förenade
krafter göra arbetet lätt. Vi skola nog under
tiden ej fullkomligt lyckas att med blida ögon
granska ett- och annat, detta erkännes villigt,
men alltid skall uppsåtet, den goda viljan söka
motväga djerfheterna och de kanske litet för
direkta omdömen, som komma att fällas.
För att under julen och nyårstiden, barnens
tid, hvilken ju enligt sägnen »varar ända till
påska», kunna väcka intresset äfven för den
»lilla sällskapsverlden», skola vi sätta oss in
i de smås tankegång och se om ej åtskilligt
också här vid lag finnes att ordna.
Sedermera torde vi må hända våga oss in på
vidsträcktare områden.
Barnbjudningarna blir alltså ämnet för nästa
artikel.
Clara Smitt.
Ett gratisexemplar af Idun erhålles för hvarje
samladt 5-tal abonnenter.
Iduns modetidning med mönsterbilaga
utkommer första gången med januari månads
sista nummer. Kan omöjligen utgifvas
förr på grund af nödvändiga förarbeten.
’Mt
Paolo odi Qiovanna,
En kärlekshistoria af M. A. Goldschmidt.
Bemyndigad öfvers, af C. Hrg.
den gamla staden Padua bodde en ung
man, som älskade en flicka, men som
måste lemna staden, utan att få tillfälle att
säga henne det, och då han återkom, var hon
gift.
Han förtärdes af sorg och längtan efter att
blott fä se henne; men denna längtan var
mycket svår eller omöjlig att tillfredsställa, ty
hon gick aldrig ut, undantagandes i kyrkan,
och då väl beslöjad och alltid åtföljd af sin
man, som var mycket svartsjuk.
Paolo kände till slut, att han ej kunde lefva
utan att få se hennes ansigte, och då all
lifskraft inom honom hotade att utsina, gick han
till hennes man, och antingen af svaghet eller
själsstyrka stälde han till denne en ovanlig
anmodan. Han berättade honom om sin
kärlek: att han älskat Giovanna först, och bad
sin lycklige medtäflare om tillåtelse att få se
henne ett enda ögonblick en gång i veckan.
Han tillade:
»I och edra slägtingar, så många af dem I
önsken, kunnen naturligtvis vara närvarande;
I kunnen alla vakta på mig, att jag icke säger
ett ord eller företager något, som är emot
eder ära, och dessutom gifver jag eder mitt
ord på, ja, jag vill bekräfta det med hvilken
ed som helst, att jag intet skall företaga,
uppenbarligen eller hemligen, emot eder husliga
fred och lycka, hvilket jag ej heller tror skulle
lyckas mig; ty eder hustru är dygdig och vet
dessutom intet om min kärlek, men jag
känner, att jag måste dö, annars skulle jag ej
heller kunnat förödmjuka mig så djupt och
bedja eder om, hvad jag nu besvär eder att
tillåta mig.»
Stefano Mattei var ej blott svartsjuk, utan
äfven mycket stolt och fåfäng. Det var
derför ej af ädelmod, utan af tillfredsstäld
stolthet, som han nästan leende svarade Paolo:
»Det vill jag, på min ära, ej neka eder;
hvilken dag i veckan viljen I komma?»
Paolo valde fredagen, som var nästa dag,
och Stefano skildes från honom med orden:
»Godt, på fredag; men I fån endast se eder
omkring i rummet, hvarefter jag vill följa ut
med eder, som om I haden ett ärende till mig.»
Nästa dag hade Stefano Mattei alla sina
slägtingar samlade hos sig. Han hade ej för
dem alla berättat om Paolos besök och
afsigten dermed, blott anförtrott saken till en
svåger, som derpå omtalat den för sin hustru,
och naturligtvis teg hon icke, då hon kom
tillsammans med de andra.
Derför var det bland flere af de församlade,
om ej högröstadt, så dock hemligt tal om Paolos
sällsamma eller löjliga anhållan, och man roade
sig på förhand öfver den roll, ban skulle komma
att spela; ty det är nu en gång så, i
synnerhet bland qvinnor; att, ehuru de hafva djup
medkänsla för kärleken, kunna de dock skratta
åt förälskade, ja, tala illa om kärleken.
Men då dörren gick upp, och Paolo
inträdde, mycket blek, och kastade en blick på
Giovanna, en kort blick, men så sällsam, att
det såg ut, som om hans själ följde med och
blef liggande framför henne, kunde ingen skratta.
Några kände medlidande, andra vrede, andra
åter sade sedan, att de i detta ögonblick varit
till mods, som när en döende skall undfå den
sista smörjeisen.
Stefano kunde knappast andas. Han kände
med ens, att han handlat mycket lättsinnigt
och infört något i sitt hus, som aldrig skulle
kunna utplånas, och att, om han hvarje vecka
skulle hafva en sådan scen, skulle han i sin
egen själ få ett helvete och blifva till åtlöje
för hela staden.
Han reste sig derför hastigt, och i det han
enligt aftal följde Paolo ut, sade han:
»Om I åter sätten eder fot öfver min
tröskel eller klappen på min dorr eller endast
gån förbi mitt hus, skall jag låta piska eder
af mitt folk, eller skall jag döda eder som en
hund.»
Ännu bäfvande och bländad utbrast Paolo:
»Bryten I edert löfte? Tagen i lifvets ord
åter? Akten eder! Då skall anblicken af
henne ej bli eder förunnad; men jag skall se
henne!»
Stefano drog sin dolk och kastade den efter
Paolo, dock utan att träffa honom.
Då Stefano kom till baka in i rummet, hade
qvinnorna lemnat det, och han återsåg ej sin
hustru, förr än hon kom beslöjad ut för att
med honom gå till kyrkan till vespern,
aftonen före S:t Cecilias dag. Hon låg länge
knä-böjande, så att de fleste lemnat kyrkan, innan
hou slutat sin andakt.
Men då gick hon raskt upp emot högaltaret,
kastade sig ned på trappsteget och sade till
den andlige, att hon vigde sig till Kristi brud.
Stefano kunde intet uträtta häremot, utan
måste gå ensam hem.
Denna händelse omtalades mycket i Padua.
Några sade, att Giovanna fattat sitt beslut, af
harm öfver Stefano, som, genom att pä sådana
vilkor införa en främling i huset, visat, att
han ej älskade henne högt nog eller på rätt
sätt. Andra menade, att Giovanna alltid
älskat Paolo och nu, då hon såg, att han älskade
henne, ej ansåg det passande att längre vara
en annan mans hustru.
Vid den tid, då detta skedde, var Giovanna
aderton år.
I hennes tjuguåttonde år, då hon genom sin
fromhet och blidhet förvärfvat sig ett sådant
namn, att hon nästan betraktades som ett
helgon, blef hou allt svagare, och i förbidan på
dödens ankomst biktade hon sig för sista gången.
Genom biktstolens lilla galler sade hon till
munken, som satt der inne och lade sitt öra
upp till gallret:
»Helige fader, i öfver tio år har jag natt
och dag blott haft en tanke, och ännu i detta
ögonblick tänker jag blott på en enda, en man
vid namn Paolo. Kan detta någonsin varda
mig förlåtet? Skall Herren hafva
barmhertighet och miskund med mig?»
Munken svarade:
»Det gifves större miskundsamhet i himlen,
än jorden drömmer om. Himlens härskaror
med Guds moder i spetsen bedja för dem, som
hafva känt en stor och hel kärlek och ej för
dennas skull handlat illa och icke glömt Herren.»
Giovanna sade:
»Men, helige fader, min synd är stor ; jag
har för min kärleks skull nästan glömt min
herre och frälsare; ty ännu i denna stund, då
jag känner döden nära, har jag en stor
längtan: den, att som vedergällning för de tio år,
jag nu lefvat, mina ögon måtte i min
dödsstund få skåda Paolo; ja, det tyckes mig, att
blott med tillhjelp af en sådan anblick, som
skulle vara ett underverk, min själ kan slita
sig lös och gå till Gud. Helige fader, huru
kan en sådan synd varda förlåten, och huru
kan min arma själ få lugn att dö?»
Munken svarade:
»Min dotter, vänd ditt öga mot det lilla
galler, hvarigenom du talat med mig.»
De andra nunnorna hörde ett svagt skri
från biktstolen, derpå blef det tyst.
Då man slutligen blef uppmärksam på, att
det fortfor att vara så tyst, nalkades man och
fann munken och nunnan sittande döda, hvar
och en i sitt rum. —
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
Uppsatser, som ej äro betecknade med
»Eftertryck förbjudes», må aftryckas med
angifvande af källan.
m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
