Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 6 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porio bi- i r-N i i m Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I Ly LJ IN spalt, petitrad (= 12 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Teater och Musik"
afdelningen måste på grund af bristande
utrymme stå öfver till nästa nummer. Likaså
afdelningen
Från fruntimmersverlden,
upptagande åtskilliga notiser från in- och
utlandets fruntimmersverld.
En koketts bekännelser.
Skiss för Idun
af Mia.
Kttertryck förbjudes.
W[ffiljet ringde på tamburklockan hos gamla
»hennes nåd» von Sternberg.
Den stolta fröken Ebba, som varit
sysselsatt med att på nyårsdagen efter middagen
ordna innehållet i sin sekretär, rafsade
alltsammans i en hög och lade andra profnumret
af Idun, den nya qvinnotidningen, öfver
samlingarna, hvarefter hon framför trymån lätt och
behändigt ordnade några motsträfviga strån i
luggen.
»En visit så här dags, hvem kan det väl
vara?» frågade hon sig och gick att öppna.
»Nej men se, du, kära Elna! Godt nytt år
och hjertligt välkommen! Tag af dig
ytterkläderna inne hos mig och låt oss prata litet,
mamma är i kyrkan, jag är alldeles ensam,»
ljöd det från tamburen, under det Ebba drog
väninnan in i sitt rum.
»Tack, tack, kära du. Förlåt, att jag gör
visit så här dags, men det har varit mig
omöjligt att titta upp förr. •— Godt nytt år och
god fortsättning! —- Så tråkigt, att tant inte
skulle vara hemma!» larmade väninnan och
kysste Ebba på kinden, midt i meningen.
Derefter slog hon sig ner i en fåtölj vid
sidan af skrifbordet och fortfor i samma muntra
och lifliga ton:
»Hur ha ni mått under julen? — Fick du
många klappar? — Har du roat dig mycket?»
Och så vidare.
Ebba besvarade frågorna i tur och ordning.
»Såå, jaså tant var krasslig julafton — så
tråkigt! Och du fick en balklädning från
Lundin af din morbror öfversten — så roligt!
— O, om du visste hvad jag alltid tyckt om
den snälla gubben; nu gör jag det ännu mer!
— Hurudan färg var det? — Jaså »choklad»,
som klär dig så bra, med robe af
brysselspetsar! — Hvad jag tycker du skall vara
glad — jag måste se den, innan jag går! —
Så generös var visst inte Otto! — Vi måste
vara förståndiga och spara litet mer än vi
göra, det är hans motto. — Liksom man inte
spar sina gamla toaletter, ju oftare man får
nya. Men det kan han aldrig lära sig
förstå. O, hvad jag ångrar, att jag gifte mig så
tidigt!»
»Säg inte så, kära Elna! Tänk på mig,
som är fem år äldre än du och ännu inte är
förlofvad ens. Det har jag, för att jag icke
kunnat, som du, raskt fatta mitt beslut och
låta mig bedåras af den förste bäste bland
mina tillbedjare.»
»Fy, nu är du elak, Ebba!» sade den lilla
frun i samma ton och med samma
förolämpade min, som när hon för sex år sedan var
pensionsflicka och kamraterna retades med
henne om en inklination med en fräknig och
tjock liten kadett med orangutangarmar. »Du
glömmer, att jag verkligen håller af Otto,»
fortfor hon, »att jag aldrig skulle kunnat hålla
af någon annan. Och att han är vard detta,
det måste du medge?»
»Det gör jag visst, kära Elna, och beviset
derpå är, att jag kallade honom den förste
bäste,» svarade Ebba i älskvärd ton, men ined
en retfull liten dragning i venstra mungipan,
som gjorde intryck af, att komplimangen icke
var ärligt menad, hvilket Elna dock skulle ha varit
den sista att uppfatta. »Jag vore färdig att
afundas dig din lycka vid tanken på, att jag
redan är så godt som på öfverblifna kartan,»
fortfor hon i samma ironiska ton, »men jag
får trösta mig så länge med minnena af de
triumfer jag firat som diva i komedien
Kokettorna på äktenslcapsmarhiaden, ty den äran
vill väl du lika litet som mina öfriga väninnor
göra mig stridig?»
»Du är då för lustig, kära Ebba, man skulle
nästan kunna tro, att du skämtar, fast du
säger det der så allvarligt, som om du skulle
vara smickrad af att man icke motsade dig.»
»Det är jag också, uppriktigt sagdt. Jag
erkänner villigt allt hvad man lagt mig till
last i den vägen och känner ingen ånger öfver
mina synder. Inte ännu — så förhärdad är
jag,» slöt Ebba och kastade omärkligt och
omedvetet en blick i spegeln.
Lilla fru Elna såg undrande och spörjande
på henne, sedan hon slutat. Med sina stora
blå uttryckslösa ögon sökte hon liksom att läsa
i väninnans utmanande blickar, hvad hon
egentligen menade. När det icke lyckades, tog
hennes lilla nyfikenhet helt enkelt sig uttryck i
en omskrifven fråga, som måste leda till en
förklaring. På det sättet fick hon vanligtvis
slutligen den önskade tydningen på en
konversations gåtfullaste pointer. Lilla fru Elna
var långt ifrån så dum, som man trodde, och
hennes jemnåriga gjorde henne icke så litet
orätt, då de, sedan hon utbytt sitt flicknamn
mot sin mans, i förtroligare kretsar sins
emellan och då hon icke var närvarande, kallade
henne Strömfåran — en qvickhet, som
ursprungligen utgått från den elakaste tungan i
ett kotteri af qvicka kavaljerer, hvilka idkade
vitsandet som sport.
»Nu är du så der hemlighetsfull, som
alltid gör dig intressant, kära Ebba, men jag
tycker, att det borde du inte vara emot mig,
som alltid invigt dig i inina förtroenden. Jag
anar, att det der hemlighetsfulla inte ännu,
på hvilket du lade särskild tonvigt, innebär
något, som dina vänner icke få veta förr än
längre fram, eller hur?»
»Nu är det jag, som inte förstår dig,» sade
Ebba leende. »Jag har alls inga hemligheter
för dig, det bedyrar jag,» fortfor hon
muntert. »Låt oss lemna det här kapitlet och
tala om något annat! Var du på premieren
och hörde Per SvinaMrde — jag har ännu
inte sett pjesen, utan endast läst
recensionerna?»
»Hvad är det här? Jaså Idun, vår nya
tidning!» inföll Elna, utan att strax besvara
frågan ocli tog bladet från bordet, hvarvid de
hoprafsade brefven och en del mer eller
mindre obetydliga souvenir och andra »minnen»
blefvo synliga.
Med ett lätt utrop grep Ebba efter
bref-packen, men drog genast handen till baka,
sedan hon makat papperen bättre samman.
»Så du skrämde mig,» sade hon med
återvunnen fattning. »Det der fraset i
tidningspapper är alltid högst enerverande.»
Men lilla fru Elna, som fått syn på
brefven, lät den gången ej lura sig af sin väninnas
tilltvingade lugn. »Jag ser nog, att du inte
har förtroende för mig längre.» utbrast hon.
»De der brefven äro säkert mycket intressanta,
efter som du är så rädd om dem.»
Efter att ett ögonblick hafva fixerat fru
Elna, fattade Ebba hennes hand och sade i
hjertlig och uppriktig ton:
»Nåväl, efter som min hemlighet redan är
till hälften röjd och jag litar på din
tystlåtenhet, så vill jag bekänna, att dessa bref
innehålla stoffet till min ungdoms memoarer, ty
faktum är, att jag varit ung och njutit i fulla
drag af min ungdom. Om man redan nu
anser mig för en gammal flicka, och jag sjelf
understundom tvingas erkänna, att jag ej längre
är den samma som förr, så beror detta deraf,
att jag icke nöjt mig med att endast läppja
på nöjets bägare. Och som jag i dag i
fantasien genomgått det förflutna med stöd af
dessa minnen, men måste afbryta, när du kom,
så vill jag, efter som du önskar det, ge dig
mitt förtroende och börja revyn på nytt. Kom
och sätt dig här i soffan, så skall du hastigt
och lustigt få höra nen koketts bekännelser.»
(Forts.)
Ur pressen.
Hushållsbestyr i flickskola. I fröken
Kude-becks elementarläroverk för flickor i Göteborg har
under sista läsåret öfversta klassen under 6—7 veckor
utbytt lärorummet mot köket, torget och skafferiet.
Hvarje dag efter morgonbönen hafva lärjungar ocft
en särskildt anstäld lärarinna varit sysselsatta i köket.
Flickorna hafva med lärarinnan gått pä torget, hvar
och en med sin lilla korg; der och i bodarne hafva
de sjelfva inköpt allt hvad de behöft till
undervisningsmateriel, de hafva sjelfva skurat pannor, kittlar
och spis, sjelfva tvättat sina kökshanddukar; de hafva
hållit skåpen med deras innehåll i ordning. Då
kursen afslutades, lemnade de allt deri öfverräknadt
och rengjordt till baka samt uppspikade på
skåpdörrarna en förteckning öfver innehållet, innan de
åter-lemnade nycklarne till fröken Kydebeck. De hafva
hvarje dag fört noggranna anteckningar öfver livad
de köpt och tillagat; deras prydliga böcker visade
vanligen 3—4 rätter dagligen från de enklare till
de finare.
De unga flickorna förklara alla, att de haft roligt,
och att de lärt ganska mycket. Men ha de ej
förstört mycket? Nej, sade deras lärarinna, de hafva ju
ständigt haft hennes råd att tillgå. G. H. T.
En qvinnofråga, hvilken hos oss är allt för litet
beaktad — skrifver Wexiöbladet —■ är frågan om
den kroppsarbetande qvinnans ställning. Här är ett
område för reformvännen, för den som ifrar för den
svagares rätt. Den, som med öppet öga och öppet
hjerta något så litet aktgifvit på de förhållanden,
under hvilka arbetsqvinnorna lefva, den kan icke ett
ögonblick tveka om, att här snar reform är
oundgängligen af nöden.
I Tyskland har man på riksdagens initiativ
verkstält en undersökning rörande sömmerskornas
aflöning och kommit till förfärande resultat. Bland de
sömmerskor, som icke hafva familj, utan måste helt
och hållet lifnära sig sjelfva, råder det största elände.
De förtjena på 12 timmars helsoförstörande arbete
icke nog för att betala det knappaste lifsuppehälle
och den anspråkslösaste bostad. Kappsömmerskorna
hafva det lika eländigt. En skicklig sömmerska
förtjenar 7: 20—8 kr. i veckan, en mindre van endast
3: 60—4: 50 i veckan, och säsongen, då de hafva
fullt upp med arbete, räcker blott fyra, fem
månader. De formligen måste hemfalla till prostitutionen
för att kunna lefva. Det är i siffror omskrifvet,
hvad en af Tysklands förnämligare författare Paul
Lindau, nyligen i en roman, »Fattiga flickor», med
saftiga färger framstält.
För någon tid sedan voro vi i tillfälle att taga
kännedom om, hur vissa klasser af de arbetande
qvinnorna hafva det stäldt för sig i en del af våra
städer, och de uppgifter vi då erhöllo ställa icke våra
förhållanden i bättre belysning än de utländska. Och
det är icke blott sömmerskorna, som arbeta under
vidriga förhållanden. De flesta af de qvinnor, som
i en lägre ställning måste sträfva för sitt uppehälle,
hafva en förtviflans kamp att utstå.
Husmödrar, spriden cdor egen tidning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
