Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 13 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. hälles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abon-ricnter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
IDUN
Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken
abonns-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Yi ha allt skäl för den förmodan, att förf.
liiir genom Paul uttalar sin egen åsigt i denna
I betydelsefulla fråga. — Vi säga utan tvekan
betydelsefull, ja, en bland de betydelsefullaste
till och med, ty på ungdomens uppfostran är
det ju vi bygga framtiden. —
Annisekas bekräftande »du har rätt, Paul
Petrowitseh," och hennes hänvisande till de
nya synpunkterna» gör det ännu mera
påfallande, att förf. framkastat en bestämd antydan
om, i hvilken riktning han anser, att en
verkligt modern uppfostran bör gå -— nämligen till
ett fullkomligt frigörande af individens egen
vilja och sjelfbestämmelserätt.
Vi ställa Strindberg högt såsom författare,
mon någon auktoritet i praktiska frågor är han
ulls icke. Vi fråga derför: böra nutidens upplysta
och tänkande mödrar instämma i Annisekas
du har rätt, Paul Petrowitsch,» och böra vi
tillskrifva gamla fördomar vår oförmåga eller
ovilja för att tillämpa dessa »nya synpunkter»?
Frågan tål utan tvifvel att tänka på med
samvetsgrant allvar. Vi vilja i dag blott
betrakta den ur ett par af våra synpunkter.
Vi vilja då fråga: med hvilken rätt fordra
vi lydnad af våra barn? — Är det med
för-äldramyndighetens, uppfostrarens eller den
fullvuxnes rätt? —
Nej intet af allt detta! Det är ingen rätt
alls, utan en pligt — ansvarspligten för de
varelsers lycka, som genom vårt förvållande
satts i verlden. Betrakta vi det annorlunda,
så gå vi utom vår befogenhet ocli förtjena
knappast namnet föräldrar, utan uppkasta oss
till husbönder och herrar öfver varelser, åt
hvilka vi visserligen gifvit lifvet, men som vi
derför icke få betrakta som vår egendom.
Så till vida har Paul fullkomligt rätt, att
våra barn äro oss intet skyldiga, ty det var
sannerligen icke med tanken på deras lycka,
nöje och njutning vi bragte dem till verlden,
utan helt visst för att fylla våra egna kraf i
det ena eller andra hänseendet. Tänkte vi på
deras bästa, skulle vi helt visst tveka och med
stöd af våra erfarenheter om lifvet afhälla oss
från att påtvinga dem en tillvaro, som de aldrig
begärt och kanske en dag förbanna eller med
förtviflan frigöra sig ifrån.
Men om vi nu en gång kallat dem till oss
— för att fylla en tomhet i vårt lif eller
kanske blott af andra mycket krassare grunder,
säger oss då icke det enklaste rättsbegrepp,
att det är vi, som ha förpligtelser mot dem,
icke tvürt om?
Men hvilka förpligtelser? — Att leka och
jollra med dem? — Öfverhopa dem med så
mycket if lifvets goda, som vi möjligen kunna,
och hålla lifvets bitterhet fjärran ifrån dem?
— Alltså hellre än att se tårar i de små
ögonen låta dem få sin vilja fram till det
yttersta?
Nej, det är intet af allt detta vi mena.
Vår enda allt omfattande pligt synes oss vara:
att så mycket som det står i vår makt
göra dem vuxna att upptaga kampen med det
lif, som förr eller senare skall möta dem utan
den förskönande slöja, med hvilken en s. k.
öm och omtänksam föräldrakärlek under
uppväxtåren möjligen förmår omsvepa det.
Men vi tro, att medlen för uppnående af
detta mål sist af allt äro de af Strindberg
angifna: att barnet »lär sig vilja och tala ut
sin vilja, när det är ungt»; -— icke när
ungdomen är fem år och viljan en sjelfsvåldig,
oreflekterad barnavilja, förestafvad af intet annat
än en nyck.
En sådan lössläpt, af intet tyglad vilja anse
vi tvärt om för den farligaste och olycksaligaste
följeslagerska en far kan ge sitt barn med på
lifsfärden; den skall i nittio fall af hundra
bringa det undergång. — Helt enkelt derför,
att den, som icke lärt att böja sin vilja för
något utom honom stående, aldrig skall förmå
böja henne för sitt eget förstånd i ögonblick,
då förstånd och känsla tala så olika språk, att
det förra blott uppfattas som något främmande,
utanför stående.
Men med detta hafva vi ännu ioke sagdt,
att barnen skola uppfostras i slafvisk lydnad,
icke ens i lydnad föl• föräldrarna — endast
och allenast i lydnad för det förstånd och den
erfarenhet, som det är föräldrarnas pligt att
representera gent emot barnen, och som det
likaledes är deras pligt att bibringa dessa, allt
efter som de kunna mottaga dem, på det att
de sjelfva må kanna döma 0111 rättmätigheten
af de fordringar man ställer på dem.
Föräldrar ha derför icke rätt att på barnets
fråga »hvarför skall jag göra så?» svara —
»derför att jag vill det — derför att jag har
sagt det — derför att du skall lyda mig.»
Det fins verkligen ingenting som heter så. Och
ett sådant svar väcker med naturnödvändighet
oppositionslusta äfven hos det minsta barn.
Det är dess högsta och ädlaste instinkter, som
förestafva denna opposition mot våldtägten på
dess menniskovärde; och lyckas det oss att
qväfva den — då kuuna vi glädja oss åt att
ha skänkt verlden en pultron, en feg, karaktärslös
stackare mera.
Och gunås, verlden är full af sådana
pul-troner, och hvad som är ännu mera till vår
skam — vi gUidja oss vid att se dem.
Huru sväller icke modershjertat af stolthet,
då hon får visa, huru hennes barn lyda henne
— blindt, reflektionslöst, komma och gå, niga
och bocka sig på hennes minsta vink, alldeles
som marionetter, när man drar på en tråd.
Och allt detta — icke derför att hon med
rimliga grunder förklarat dem — »derför så
här» och »derför så der» eller »detta förstår
du ännu icke, men när du en dag förstår det,
skall du inse, att jag låtit dig göra det till din
egen nytta.»
Nej bevars, det får gälla för alldeles nog,
att »mamma — pappa vill så» eller ett ännu
råare »du skall — inga resonnemanger. ;>
Med en dylik uppfostran gifves det endast
två möjligheter: antingen har barnet karaktär
— då lär det sig tidigt att hata sina
förtryckare, blir bittert och olyckligt; eller har
det ingen, och då har uppfostraren beröfvat
det möjligheten att någonsin få. en sådan.
Det är icke underligt, om han ser på sitt
verk och finner det alltsammans — ganska
godt.
Det skall kanske synas någon, som om vi
motsagt oss sjelfva, då vi började med att
uttala vårt ogillande öfver femåringens
sjelfs-våldiga egenvilja och sluta med att tadla moderns
glädje öfver sina marionetter.
Derför ännu ett par ord.
Vi vilja icke ha en slafvisk lydnad, sade
vi, — det vill här säga, icke uppfostra barnen
vare sig till våra eller till andras slafvar.
Men hvad som bör räknas som slafgöra måste
med nödvändighet öfverlemnas åt respektive
föräldrars individuella uppfattning att bestämma.
Om sålunda Anniscka anser det för en
slaf-tjenst, att hennes lilla dotter sätter fram% en
stol åt sin far, då har hon icke lof att begära
det af henne. Men anser hon t. ex. att den
lilla kan ha gagn af att bekämpa sin håg för
lätja och beqvämlighet eller behöfver vänja sig
att villigt egna sina medmenniskor sin
hjelp-samhet — då kunna vi ej finna, att det ligger
något förnedrande för någon af dem i en dylik
tillsägelse, hvilken måste ätlydas, då den är
gifven, så vida icke barnets rättsbegrepp skola
förvillas.
Och de förvillas mycket lätt, om barnet finner,
att det alldeles godtyckligt kan undandraga sig
att fullgöra en tillsägelse.
Låtom oss derför säga: att lika väl som
föräldrarna böra förklara för barnen, hvarför
de fordra lydnad i det ena eller andra fallet,
så böra de äfven begära, att barnen å sin sida
skola ha en åtminstone tillnärmelsevis rimlig
grund för en vägran att lyda.
Ty endast en å båda sidor på medvetna
grunder bygd uppfostran kan gifva oss
menniskor, som både vilja och veta hvarför de vilja.
Sådana som vilja — både intensivt och
energiskt — men utan metod eller mening träffa
vi till vår olycka tillräckligt många af i
lifvet.
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm.
Fru Elisabet.
hade varit gifta i sex månader,
berättade fru Elisabet, och skulle ha vår
första »grundliga» höstrengöring från
källaren till vinden.
Vår våning var ej synnerligen stor, men vi
hade redan då en hel mängd nätta och delvis
dyrbara saker, som nu skulle ned från hyllor,
väggar och kaminfriser, så att väggytorna kunde
bli afdammade. Sådant arbete kräfver lugn,
besinning och godt lynne, om ej »olyckan skall
hålla sig framme».
Men hvarje gång jag i tankarne öfverflög
programmet för de nu stundande stökdagarne,
framstälde sig alltid en och samma fråga:
»Hvart skall Otto då ta’ vägen?» Min man
hade nämligen sitt arbetsrum hemma, ocli der
hade äfven jag min lilla vrå.
Om pigan och jag blott finge vara ostörda
vid rengöringsarbetet och en enda dag sluppe
laga middag, så skulle vi kanske på tolf
timmar kunna få i ordning arbetsrummet med
alla dess böcker och många andra saker först.
Men äfven om detta kunde ske, så skulle det
betydligt försena arbetet, om vi ej finge lof
att använda detta rum som tillfällig
förvaringsplats för en mängd saker, hvilka utflyttades
från förmaket. — Nej, det kunde ej hjelpas;
minst två dagar, troligen tre, blefve Otto
husvill ; hvad skulle han taga sig till under
denna tid?
Af erfarenhet visste jag, att ingenting är
obehagligare än att vara overksam åskådare af
slikt stök; då man jagas från den ena platsen
till den andra, utan att vare sig söka eller
finna ro, och då nedslagenhet och dåligt lynne
formligen öfverfalla en, som om de vore
in-förskrifna. Hur skulle jag kunna bespara
Otto denna ohyggliga sinnesstämning? Skulle
jag föreslå honom att resa bort? Nej, han
afskydde onödiga småresor, och att nu i
oktober komma med ett sådant förslag skulle
varit allt för enfaldigt.
Be honom äta ute? •— —
En isande känsla, ett slags fasa grep mig
vid denna tanke. Han hade, sedan han blef
Konturteckning af Avc.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
