Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 13 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bor
IDUN
användas ocli marginal lemnas. Namn och adress torde alltid not,
angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas
gift, ej satt siu fot på något värdshus; skulle
han nu, mot sin önskan, drifvas dit, nödgas
uppehålla sig bland personer, hvilkas tycken
och sin ak han ej delade, och soui troligen
skulle försöka vara qvicka i den der otrefliga
värdshusstilen. Jag erfor något liknande
vämjelse, när jag förestälde mig Otto komma hem
ined kläderna genompyrda af tobaksrök och
punschångor; kanske sjelf med det der fåniga
leendet på läpparne och med samma afskyvärda
slöhet i blicken, som jag sett hos så många
andra värdshusgäster. — Och jag —- jag sjelf
skulle vara orsaken till att något dylikt
möjligen inträffade!
Jag öuskade så innerligt, som en ung hustru
kan önska, att jag kunde finna riågon god
utväg ur detta bekymmer.
Och nu såg jag deri plötsligt framför mig!
Otto satt helt lugnt vid sitt arbete,
fullkomligt okunnig oui mina rengöringsbekymmer,
ty jag hade naturligtvis varit förnuftig nog att
ej genom onödigt prat frammana otrefnadens
ande, innan jag nödgades öppna dörren for
honom.
»Käre Otto, skulle du ej vilja vara snäll
och putsa kakelugnsluckorna och en del
metallsaker i morgon! Du kan ändå ej skrifva,
då Elin och jag stöka här inne, och du vill
naturligtvis helst sjelf damma af dina böcker V»
»Naturligtvis vill jag det!» svarade han helt
gladlynt. »Jag kan sannerligen behöfva röra
på mig en smula! Jag höll alltid fint i min
ungkarlsbostad, skall jag säga.»
All min fruktan för rengöringsdagarne var
som bortblåst, dä vi tre följande morgon
började »vända upp och ned» på vårt trefliga lieui.
Otto var i ett strålande lynne, och under
förmiddagens lopp förbehöll han sig det ena
arbetet efter det andra. Men när Elin och jag
då nämde något om middagen, frågade han
otåligt, om der då ej i handkammaren fans
någon gaftelmat, så att vi kunde slippa
onödigtvis fördröja stöket i våra rum.
En muntrare middag än den, som nu afåts
vid ett litet serveringsbord, hade vi knappast
haft på tu man hand, och när så Elin bar in
två koppar rykande buljong, helsade Otto denna
tillökning i måltiden med ett par hurrarop.
Andra dagen på eftermiddagen kunde Otto
åter ha tagit sitt arbetsrum i besittning, men
han ansåg sig ej böra öfverlemna det, öfriga
rengöringsarbetet helt och hållet åt mig och
Elin, utan höll i, tills vi på tredje dagen hade
hela vår bostad i det prydligaste skick.
Sedan har det alltid fallit af sig sjelft, att
vi två troget delat allt dylikt husligt stök,
och aldrig har jag märkt, att Otto hyser något
hat mot skurborsten eller känt lust att fly
hemmet under rengöringsdagar.
Kärlek och sanning.
rcLatCell ocli Mivnin^! c)’£ui o|^ta på
■meruviAliotiS lay ofifa n3e Ccippat
.TCCutigo e|- iHont eDta. namn, olC.maDe
ptåmCmgat Det!
öCcH, nten Rut .-säCüan. i diettaiaa ocli,
3et .) Pia|Wii ett ftemiuAfc,
iXatfell i AannlvKj, Su j?an6, 6atvn,ing i
Piàtfeß oe&Aa!
Erik Modin.
Syster Elsa.
Utkast till ett qvinnoporlrätl.
Af Johan Xordliny.
•yster Elsa kommer att bli grufligt ond,
när hon en gäng upptäcker, att jag på
detta vis tecknat hennes porträtt att exponoras
för hvem som skåda gitter. Jag kan redan så
lifligt se det inför mig, hur hon tar på sig
den allra trumpnaste min, hennes vänliga
ansigte kan åstadkomma, rynkar de vackra
ögonbrynen och kastar, förnärmad, med det lilla
runda hufvudet. Och så säger hon, i denna
småförständigt docerande ton, som klingar så
säreget lustig från så unga, röda läppar:
»John, hur kunde du vara så barnslig. Du
skulle väl åtminstone ha frågat mig till; det
hade då aldrig fått ske. Du glömmer dä
ständigt bort, att jag är den äldre.»
Hon är verkligen den äldre, syster Elsa,
ett helt år och fem dagar äldre, och på denna
sin fÖrstfödslorätt gent emot mig håller hon
som på det dyrbaraste privilegium i alla
lifvets skiften.
Och så blir hon icke riktigt god på hela
den dagen; icke sä, att hon kommer att klaga
och bannas eller visa sig trumpen och tvär;
det är icke så syster Elsas sätt. Men det
kommer att ligga som en skugga, en mycket
lätt skugga, det är sant, under de mörka
små tjufpojkslockarne kring hennes hvita panna;
och när hon skjuter fram salladskålen till mig
vid middagsbordet och säger: »litet mera sallad,
John, det är ju din favoriträtt,» lägger hon
öfver denna enkla lilla fras den ton af stilla
förebrående vemod, hon så väl förstår att
modulera, och som går mig likt en knif direkt
till hjertat och kommer mig att känna mig
sjelf som en mycket nedrig och ovärdig
personlighet. Och när hon till si>t — lika öm
som alltid — kysser min panna till god natt,
kommer hennes kyss att bränna mig likt ett
kainsmärke, svidande och länge. . .
Kära syster Elsa, morgonen derpå är du
dig sjelf igen, och dina bruna ögon spela lika
gladt som vanligt, och din stämma är frisk
som klingande musik, när du gläntar pä min
dörr och ropar:
»God morgon, Jolin; ligger han än, långa
pojken? Klockan är åtta och kaffet väntar!»
Långt uppe vid Norrtullsgatan, der de gamla
förkrympta lindarna trängas om ett knapt
fotfäste vid den smala trottoarens kant, pressade
på den ena sidan af gatans vimlande
sam-färdsström och på den andra af husradernas
murverk, der ligger midt i längan af de gråa
stenkasernerna ett litet envånings trähus med
gröna spjäljalousier för de gammaldags
fyrkantiga fönstren och en smula andrum framför sig
i form af en remsa trädgårdsland till fyra alnars
bredd, der den smala rabatten dock lemnar
rum nog för afundsvärdt mycket blommor, när
sommartid är, och der berberishäcken om
vintern låter sina blodröda klasar blöda öfver den
hvita snön .. .
Förr i verlden, innan ännu den stygga
kräftan lagt mor i grafven -— det är tre är
nu sedan dess — brukade alltid syster Elsa
ta emot mig på förstugutrappan, när jag mot
aftonsidan kom från tidningsbyrån, sedan
dagens släp och tunga voro förbi, och jag såg
redan på långt håll hennes yfviga bruna hår
spela för vinden och hennes ögon helsa mig,
så snart de mötte mina. Och så ropade hon
inåt: »Nu kommer han, mor!»—och så hann
alltid soppan komma rykande på bordet, innan
jag ens fått fötterna torra på granriset utanför
dörren.
Nu hinner aldrig Elsa ut på trappan, nu
när hon mäste sköta soppan sjelf, men hennes
vaksamma öron höra mina steg redan på
trottoaren, och i tamburens skumra-ik har jag
väl-komsthelsningen mig till mötes, medan jag ser
henne syssla öfver kuverten der inne i sitt
glänsande hvita husmorsförkläde, som passar
henne sä väl. Och när jag ändtligen huunit
in i det lilla dockskäpsrummet till sal — de
ha något förtjusande af dockskåpsluft öfver
sig våra tre små rum: gammaldags, lägt i tak,
ombonadt och varmt — och syster Elsa fått
mig ned vid min tallrik ocli sig sjelf på sin
plats bredvid, dä komma de många deltagande
frågorna öfver mig som en svärm foglar; och
alla skola de ha svar, allt mödan skedarne
gå sin taktjemna gång. Har jag haft mycket
arbete i dag; hvad allt har jag gjort; är jag
icke rysligt trött; hur förtjusande, att jag nu
är ledig; jag har ju längtat hem till henne
-en liten smula, säg"?
Och hon sjelf — är dä ej äfven hon trött
efter den långa arbetsamma dagens alla bestyr,
ofta allt för tunga för hennes späda krafter?
Detta ger hon mig aldrig tillfälle ens att fråga,
och sticker det någon gång fram, då skrattar
hon blott helt muntert, som om jag kommit
med något rent orimligt:
Hon! Hvarför skulle hon vara trött, som
just intet haft att göra . . !
Hon säger så sjelf och hon menar det ärligt.
Hennes lilla sula knarrar så flinkt öfver
mattan, i ett huj röjes bordet af, brasan blir
tänd och våra länstolar skjutas fram, under
det jag knapt hinner vända mig in i mitt
rum efter pipan på maten. Hon lägger alltid
in veden till elden, innan jag kommer hem,
den listiga, derför att hon vet, att jag annars
ej skulle tillåta henne göra det, utan sjelf på
knä vid kakelugnen »förstöra mina byxor ocli
spinta ner mattan, jag oförståndige pojke»!
Endast allt for fort glida dessa angenäma
aftnar fram i syster Elsas sällskap. Snart
kommer sömmen fram -—- »hon kan väl inte
sitta alldeles sysslolös,» säger hon — och den
illustrerade tidningen för veckan eller den sista
boken, jag fört med mig frän byrån, skjutes
behändigt i min hand. Den sida, der vi slöto
i går, faller upp af sig sjelf som af ett
trolleri, och Elsas flinka lilla tunga blir bidande
tyst, medan de späda hvita fingrarne dubbelt
sä snabbt syssla med sax och nål . . .
När den gamla gökklockan öfver soffan gal
tio, plockar syster Elsa samman sitt arbete
och reser sig upp. Jag är midt i kapitlet,
midt på sidan och vill grufligt gerna läsa till
slut — bara en liten stund ännu. Men jag
känner af erfarenhet, att ingen
parlamente-ring gagnar.
»Du skall väl inte vara oförständig, John,
du behöfver så väl hvila.» Och hon tar
lampan och lyser mig in i mitt rum.
Men ännu länge, sedan jag kommit i säng,
hör jag hennes lätta fot smyga der ute, tyst,
försigtigt, för att icke störa mig. Och
mängfal-diga små ting hinna ordnas och bestyras i kök
och skänk, innan syster Elsa för natten går
in till sitt.
Sent omsider, när jag hör hennes hvita
lakan prassla, kommer sömneu öfver mig, djup
och lugn . ..
Och hur skulle den annat kunna vara under
syster Elsas hägn I
12
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
