Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Fredagen den 20 januari 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönsterttdnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sà er.
nedlägga den musikaliska gnistan, så hvarför
af fåfänga plåga dem med onyttiga
pianolektioner. Tänk, huru mycken tid, som bortkastas!
Kunde ej dessa förspilda timmar användas på
nyttigare och mera inbringande sätt? T. ex.
att lära något bokföring, praktisk sömnad och
kroppsöfningar. — Nog vore det mera helsosamt
och ändamålsenligt. —
Mina nådiga fruar och mödrar, jag ber eder
noga märka, att jag ej klandrar, det I låten
edra döttrar, som hafva sinne och smak för
musik, åtnjuta undervisning häruti, tvärt om!
Jag ville blott påpeka de onödiga, tidsödande
och plågsamma pianoöfningar, som eder fåfänga
låter edra omusikaliskt anlagda döttrar komma
till del, dem sjelfva ofta till stort men och er,
mina fruar, ocli edra medmenniskor till föga
båtnad.
Dolly Roon.
Bref till tant Anna.
Stockholm i januari 1888.
Eina nyårsönskningar till dig och Iduns
öfriga läsarinnor komma något sent,
meD äro derför ej mindre lifliga och
uppriktiga. Må året bli godt, lugnt och
fruktbringande, för oss alla och föra oss ett
stycke framåt i sund och välsignelsebringande
utveckling! Och må vi alla vid nästa
årsskifte ännu alltjemt mötas i vår Idun, lika
tillfredsstälda och tacksamma för hvad hon
varit för oss, som vi nu samlas kring henne
i glada förhoppningar! — Se der, min
speciella nyårsönskan till Iduns redan så talrika
vän innekrets.
*
Jag har tänkt, att det kunde roa dig att
höra litet om ett par dramatiska arbeten,
som gifvits under midvintern, och som på
grund af sitt likartade grundinnehåll med
fördel kunna egna sig till en inbördes
jemförelse.
Jag syftar på »Sanna qvinnor» af fru
Anne Ch. Edgren och »Francillon» af Alex.
Dumas d. y.
Här erbjuder sig osökt en jemförelse
mellan svensk och fransk uppfattning af samma
fråga, svenskt och franskt behandlingssätt
och svensk uppfattning af en moralkaka
serverad i franskt format och en serverad i
svensk.
Du känner naturligtvis innehållet af »Sanna
qvinnor» med dess grymma satir öfver
männens egoism och qvinnornas svaghet — för
att icke säga moraliska slapphet? Du har
naturligtvis harmats öfver denne Pontus
Bark, som ty värr har så många mer eller
mindre skarpt i ögonen fallande förebilder i
lifvet, en »älskvärd» stackare, som är »för
god», efter hvad han sjelf säger, att uthärda
se tårar, i synnerhet qvinnotårar, men hvars
»godhet» dock icke hindrat honom att under
hela sitt äktenskap utpressa sådana och att
förslösa sin hustrus arf, låta hennes
fädernegård gå under klubban och, medan hon och
barnen kämpa för dagligt bröd, spela bort
summor, som han icke eger, men under allt
detta i naivt sjelfförtroende låter sig beundras,
vårdas och betraktas som ett högre väsen i
hemmet.
Och hvem känner icke en smula förakt
blandas i medlidandet för denna hustru —
den »sanna qvinnan» — som ingenting, icke
ens omsorgen för barnen och deras framtid,
kan egga till sjelfförsvar!
Och ännu mera blandadt är medlidandet
för den yngre af de båda »sanna qvinnorna»
— dottren Lissi, — hvars man efter några
veckors gladt stockholmslif glömt och svikit
henne. Och då han ångerfull kommer till
henne och ber att få söka återvinna hennes
förverkade aktning och förtroende, kastar hon
sig i hans armar, lofvande att förlåta »allt,
både nu och i framtiden», bara han håller af
henne; och derigenom qväfver hon för
andra gången i sin grodd de frön till moraliskt
allvar, som under ett lif af ungdomliga
förvillelser legat och väntat på ans och vård
för att spira upp och blifva till något.
Mot denna bakgrund af martyrlik
uppoffringslusta hos den äldre och förlåtande
godhet hos den yngre framträder skarpt
Bertas — den »oqvinligas» — kraf på rättvisa
och- trohet.
Och här är det, som det franska och det
svenska dramat ha sin beröringspunkt.
I trohetslcrafvet.
Den franska tendensdramaturgen ställer
fram samma fråga till diskussion: »Har
mannen rätt att fordra qvinnans öfverseende med
hans snedsprång?»
Dumas fäller samhällets dom, sedan han
dock tillräckligt tydligt reserverat sig mot
den samma genom att låta sin hjeltes
närmaste omgifning, hans far och vänner,
moralisera emot hans egoistiska fordran på trohet
af sin hustru på samma gång som han
begär ohämmad frihet för sig sjelf.
I den förmodan att allt detta intresserar
dig både såsom en specielt oss qvinnor
angående fråga på dagordningen och såsom en
modem literär produkt af en modern
författare, dröjer jag vid ämnet och berättar dig
litet af innehållet, som är behandladt med
den kände franske författarens vanliga
spiritualitet.
Det är ju kändt, att skilnaden mellan
ger-maniskt och galliskt och särskildt nordiskt
och franskt skaplynne förnämligast ligger i
det tunga allvaret, som utmärker vår
nordiska uppfattning, en seg envishet i att
vidhålla och framdrifva ett intresse, som
ändtligen fått makt med oss.
Fransmannen fattar snabbt, eldas häftigt,
men är i hvarje ögonblick färdig att låta sin
uppriktiga entusiasm falla ned i ett
spiritu-elt löje, ett barnsligt, sjelfsvåldigt löje,
hvarmed en nordbo skulle tro sig profanera sin
heliga sak.
Denna iakttagelse har jag också med
lätthet tillämpat vid en jemförelse mellan de
båda i någon mon beslägtade skådespelen jag
talar om.
Fru Edgren, såsom representant för det
äkta nordiska, konseqventa allvaret, släpper
icke ett ögonblick sitt mål ur sigte. Hon
vill rycka upp, väcka till eftertanke och ger
derför läsaren eller åskådaren intet enda
kryphål undan hennes konseqvenser. Han
måste gå hem med ekot af en skärande
dissonans ljudande i öronen och med en brodd i
minnet.
Men Dumas? Han harmas utan
medlidande eller skymt af försvar öfver den äkta
mannens otrohet och hänsynslösa egoism, som
gör denne stockblind för alla egna snedsprång,
medan den första lilla misstanke mot den
under ett helt år af honom glömda och
försummade hustrun lägger ordet »skilsmessa»
på hans läppar.
Men denna vredgade satir, som präglar
styckets första hälft och kommer oss att se
det såsom ett tendensdrama, förlorar sin udd
innan slutet, och vårt sista intryck är
villrådighet, om vi skola kalla det, som vi sett,
drama, komedi eller belt enkelt en fars, så
vårdslös och sjelfsvåldig förefaller
upplösningen.
Men du sväfvar ju ännu i okunnighet om
innehållet af denna nu så länge omskrifna
pjes. Och nu måste jag gifva dig det i
största korthet, efter som tiden hastar och jag
knapt vet, om Idun, som har brådtom ut till
sina vänner kriug landet, ger sig tid att vänta
på mitt opus.
Francine de Riverolles, af sin mans
ungkarlsvänner helt nonchalant kallad
Francillon, är en innerst trofast, god och ädel
qvinna, fast än hennes vanor förskämts i en
omgifning, som är henne ovärdig, och hennes
lynne blifvit retligt och nervöst genom
missräkningarna i äktenskapet. Hon älskar sin
man med en innerlighet och ett allvar, som
göra henne icke så litet olik de damer, dem
franska literaturen vanligen framvisar. Och
hon ställer ett oafvisligt trohetskraf på honom
liksom på sig sjelf. Hon säger honom detta,
ber, smeker, och hotar slutligen att
veder-gälla lika med lika i samma ögonblick hon
får visshet. Lika känslolös för hennes hot
som för hennes smekningar och böner, lägger
grefven blott handen på hennes panna och
säger: »Då en hederlig qvinna talar som du,
har hon feber och bör lägga sig och sofva.
Godnatt!» Dermed går han — till klubben,
till operabalen och derifrån i sällskap med
en i ungkarlskretsar väl känd dam till hotell
Maison d’or för att supera.
Francine följer honom.
I operaus förstuga, der hon på några stegs
afstånd bevakar sin mans foretaganden,
fixerar hon en herre, som bjuder henne armen
och ledsagar henne till Maison d’or.
Morgonen derpå berättar hon sin man, att
hon varit på balen, och att hon — utfört sin
hämd. Den sanning och lidelse, hvaraf
hennes bekännelse är präglad, tvingar honom att
tro på den.
»Eländiga!» utbrister han. Men endast
harmen talar i detta utrop, harmen öfver att
hon gifvit hans namn till pris åt skandalen.
Icke en aning om egen skuld eller en
känsla af medlidande tyckes få rum hos
honom.
Han skickar henne till hennes rum för att
afvakta hans beslut. Och han sätter
omedelbart i gång ett helt maskineri för att söka
bevisen för hennes brottslighet. Tjenstfolket,
portvakten, droskkusken, kyparen på hotellet,
alla förhöras, och alla bekräfta de detaljer
af hennes berättelse, som kunnat falla inom
deras synvidd.
Men trots alla skenbara bevis tror ingen
mer än mannen på möjligheten af en sådan
handling af Francine, som den hon tillagt
sig sjelf; ungkarlsvännerna, grefvens far och
Francines väninna taga hennes försvar, i
stället fördömande honom med en
hederlighet i åskådningen, som är ganska
ickefransk.
Åskådaren, som varit vitne till Francines
stigande förtviflan och hört bekännelsen för
mannen, såsom jag redan sagt, stämplad af
den mest lidelsefulla naturlighet, är nästan
öfvertygad, att hon i det öfverretade
tillstånd, hvari hon befann sig, verkstält sin
hämd.
Det är med en känsla af förloradt
fotfäste man erfar, att det hela blott är ett väl
speladt skämt af Francine, hvarmed hon velat
skrämma sin man och väcka hans svartsjuka.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0022.html
