Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Fredagen den 20 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under heia qvartalet. För hvarje 5-taI abon- | p\ | I M Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken
abonr.e-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af | L-f LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Konseqvensen är borta, och man har svårare
att förstå ett dylikt skämt och ett dylikt
spel af en qvinna med Francines naturell
och i hennes sinnesförfattning, än man hade
att förstå ett steg af vanvett som det andra.
Ännu mera bortkommen känner man sig,
då mannen — egoisten — utan ett
erkännande ord af ånger öfver egna felsteg faller
på knä för sin från alla misstankar åter fria
hustru och hon räcker honom handen, och
ridån går ned med en utsigt till försoning
mellan dessa båda, som borde ha lärt, att
det ingenting fans att lappa ihop.
Men det är så fransmannens sätt att se
lifvets allvar, jollra bort det, leka med det, göra
en komedi af det och låta folk roa sig.
Din Guido.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
Pristäflingen å sid. 22 torde observeras.
Täf-lingstiden utgår den 31 januari.
Vårt sällskapslif.
in.
ffihTvad är det som roar våra småttingar?
4cl Ja, frågan är kinkig nog.
^^ Men uttrycken »gå bort» och »gå
på bal» bibehålla förunderligt nog ännu bland
dem en synnerligt god klang. När en liten
nioårig P]isa talar om for skolkamraterna att
»i nästa vecka ska’ vi ha barnbal», skimrar
der fram någon egendomlig glans ur ögonvrån,
och den lilla barnsliga glädtigheten får en
tillsats af medveten stolthet.
Det är onekligen en stor händelse, en
vigtig episod, denna förberedda och efterlängtade
fest, som en omsorgsfull mor så gerna
anordnar åt sitt småherrskap — småherrskapet, som
aldrig kan få för mycket roligt, som endast
behöfver sofva sig krya och friska igen, för
att sedan känna sig beredda till nya roligheter.
Och ändå frågado vi: hvad är det, som roar
våra småttingar?
Är det halm, som leker i hågen? Eller är
det nöjet, lekarne, dansen, tillåtelsen att få
stoja och skratta hnr mycket som helst, hvilka
tillsammans höja glädjen?
Men der tillkommer ju så mycket annat som
kan intressera. Först och främst frågan, huru
många skola bjudas och hvilka skola bjudas.
Icke alla kamraterna. Icke ens hela klassen.
Utan ett par på den bänkraden och ett par
på den andra. Några flickor ur den skolan
och några ur en annan. Gossar från latin och
real, gossar, lias hvilka man varit bjuden, och
gossar, till hvilka man möjligen kan blifva
bjuden. Med få ord, man har ansvar vid
utfärdandet af bjudningskorten. Låtom oss hälla
oss inom de större städernas gränser. Det är
dessa, som tjena, eller åtminstone göra anspråk
på att tjena såsom modeller för hvad som
kallas »chic». Det »småstadsaktiga» får ju
aldrig räknas till »goda ton».
Der står nu husets värdinna ute i tamburen
och ser så litet som möjligt förlägen ut, under
det en galonerad betjent hjelper sin unge herre
af med öfverrocken och frågar huru dags
hemt-ningen blir? Till höger och venster stå
kammarjungfrur med kritiska blickar och göra
samma förfrågan, medan de små damernas
toaletter rangeras. Lik en automat svarar
värdinnan och småler sakta för sig sjelf åt sin
egen tafatthet. Men hvem i all verlden rår
för, att man inte känner alla stora ansedda
familjers barn, och lyckligtvis är lilla Elsa i
närheten och kan presentera sina gäster.
Att göra »les honneurs» bland vanliga
säll-skapsmenniskor, det är i ingen mon så
maktpåliggande som att vara värdinna åt sina barns
främmande, i synnerhet när man hört talas om,
hur storartadt det var hos den och den, och
hur knussligt det var hos en annan.
Anseendet måste hållas uppe, men till hvilket pris?
Vid den första pröfvostenen, kaffeserveringen,
undras helt naturligt, om man skall »lägga för»
herrskapet, eller om en och hvar skall få »taga
sjelf». Bäst kanske det sistnämda — hvem
vet annars, om ej en och annan blir missnöjd!
Och der se vi »mamma» fortfarande
småleende, trots det att allt småbrödet försvinner
som snö för solsken, och dock har endast
hälften af gästerna anländt. Der formligen
kapplöpes, man räknar kakorna och stoltserar öfver
sin präktiga aptit och — företagsamhet. Den,
som ej håller sig framme, kan hitta på att få
äta, der fatet har stått. Men man har roligt,
roligt, rysligt roligt!
Inte lägger man just an på att visa sig vara
väluppfostrad. Men så sitta ej heller mammor
och pappor rundtom och hålla kontroll öfver
sina små »välartade älsklingar», utan nu. är
man fri, nu har man rättighet att låta
»bond-skorporna» ligga och äta smörkransarne först.
Det är roligt att vara på bal, då får man göra
hvad man vill!
Här, som hela lifvet igenom, gäller det att
stå på sig, att hålla sig framme, konkurrensen
är alltid lika ifrig.
Så börjas dansen. Spelfröken har nyss
kommit. Och det är icke alls tråkigt att se, hur
det ena »paret en miniature» efter det andra
svänger om i vals, polka, fransäs, ja till och
med lancier. Sådant lär man i dansskolan.
Och verkligen — der är en precision, en flägt
af elegans, ett visst något, som hvilar öfver
det hela, och gifver oss en aning om hvad
dansen kunde vara äfven för oss äldre, om vi
ej vore så öfverlägset nonchalanta. Vi dansa
icke för dansens skull, vi dansa för — ja, för
hvad? Sådana funderingar höra emellertid ej
hit. Vi se oss ännu endast om på de små
barnens område.
Hvilket litet elegant herrskap vi hafva för
ögonen, åtminstone hvad toaletten beträffar!
Siden, sammet, guipurespetsar och nipper. Små
»englahufvud» med lugg och brända lockar.
I synnerhet flickorna äro väl utrustade — eller
må hända illa utrustade? Ja, det beror på
smaken. Men, ack hvad de hafva hjertans
roligt!
»Den der klädningen hade du på balen hos
Maria,» anmärker en liten förhoppningsfull
älskling, med händerna på ryggen och ett par
lifliga bruna ögon, hvilka mönstra kamraten.
»Hvarför har du rosett på båda axlarna?»
frågar en annan kritiskt.
»Jag tycker Almas klädning är rikligt söt,»
infaller den tioåriga Gerda i beskyddande ton
och slår sin arm om lilla Alma, som stolt möter
de andras blickar.
»Söt! Pyh!»
Man vägar att ha delad smak. Men så
börjar kotiljongen — tänk, om man skulle
blifva mankerad af sin kavaljer!
Der borta vid buffetbordet hafva emellertid
gossarne blifvit herrar på täppan. Tonen har
varit högstämd hela aftonen, man är ju borta
och skall ha roligt. Icke har man skäl att
antaga, det den stegrade munterheten kan ha
någon sårskild orsak. Nej, för all del, litet
vin hör ju till, och det vore simpelt att tycka,
det en och annan varit litet for ifrig på det
goda. Å nej, barnen få endast ha litet frihet,
de måste vänja sig, en gång skola de ju blifva
salongens hjeltar — och hvad som skall blifva
krokigt måste böjas i tid.
Det är tråkigt att vara kritiskt anlagd, man
blir så lätt pessimist. Man får så svårt att
fatta betydelsen af uttrycken »roligt» och »nöje».
Det förefaller en, som om det icke funnes nöje
ens på — barnbjudningar.
Det är uppfriskande att se barn leka, höra
dem skratta ystra, sjelfsvåldiga skratt, att se
dem tumla om i långdanser och ringlekar, att
behöfva hejda dem i deras yra och till och
med att se dem en smula — olydiga. Det är
ändå barn, som äro allt detta.
Men det är förödmjukande att se oss sjelfva
karrikerade.
Eller hvad vill all denna löjeväckande
sjelfsvåldiga lyx säga? Hvarför behandlas ej
barnen, som vore de barn och icke små lillgamla
personer, hvilka så att säga representera en ny
klass i samhället? Hvarför kläder man ut dem
som små marionettdockor och skickar dem till
den ena familjen efter den andra utan att veta,
om de under lekarne få erforderlig tillsyn eller
ej? Hvarför välja icke mödrarna sjelfva
sällskap åt sina barn. Hvarför skall redan under
barnaåren gossens och flickans umgängesvänner
vara främlingar för modern, och hur kan hon
sedermera förvissa sig om sin unge sons eller
dotters förmåga att välja sällskap? Är det icke
ett stort fel i en mors uppfattning af sina
pligter, detta, att så der godvilligt taga emot
»balgäster», hvilka hon aldrig sett förut, och
om hvilka hon endast vet, att de hafva ett
godt namn. Namnet gör ju så föga till saken,
det är ju barn som barn, men der finnas
uppfostrade och ouppfostrade bland dem, lika väl
som bland äldre personer.
Dessutom måste en hvar inse det olämpliga
uti en sådan handlingsfrihet hos barn, hvilka
ju i tid måste lära sig underordna sin vilja
och sina önskningar, och icke redan i
barndomen söka bekantskap utom hus och bjuda
hem främlingar i familjen.
Och måste dessa baler bestå af sådana små
sjelfständiga individer, så skicka åtminstone ee
guvernant med, som håller reda på dem. Ty
sannerligen att de små äro mogna att uppträda
på egen hand. Det är rent af upprörande,
att dagen derpå höra beskrifningarna på alla
deras olater, hvilka just vid dessa tillfällen
komma till heders. Det händer här vid lag
som i så många andra fall, de, hvilka ej gjort
väsen af sig, blifva glömda, under det de
andra blifva så mycket mera kritiserade.
Vanligtvis borde man beklaga dem i stället. Det
är icke alltid så lätt att uppföra sig till allas
belåtenhet, vare sig man är liten eller stor,
men det är hårdt att skoningslöst öfverlemnas
i sin egen vård och tvingas handla på eget
ansvar vid allt för unga år.
Derför måste vi skapa oss bättre idéer med
afseende å barnens verld och lämpa de smås
fordringar efter andra lefnadsregler. Monne
vi ej ha mycket annat att bjuda dem, som är
mera uppfriskande och mycket mera
glädje-bringande ! (Forts.)
Clara Smitt.
Första numret af Iduns modetidning
utkommer i nästa vecka och åtföljes af en
mönsterbilaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
