Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Fredagen den 20 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden fär qvinlig | PV II M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
»Något att tänka på».
Med anledning af Aves uppsats »Ett forslag»,
införd i n:r 1 af Idun för i år.
|gti øgml
* ni raSrtr’ Hvad det ändå är kallt här i
§f/l§|§«j Stockholm!» utbrast fru Augusta
G-yllenörn och stampade snön utaf
sig i tamburen, under det att kammarjungfrun
hjelpte henne och hennes svägerska, en ung
elegant flicka, utaf med ytterplaggen.
Augusta öppnade så dörren in till sitt
kabinett, der en stor brasa sprakade i kakelugnen
och bredde en angenäm skymning öfver det
trefliga rummet.
»Kom in till mig en stund, Ella. Jag
bjuder på brasa och småprat,» sade hon och förde
sin svägerska dit in. »Sätt dig här — dynan
bakom ryggen! Så der ja! Nu ha vi det
godt! — — Nå hvad tycker du, Ella, om din
början här i hufvudstaden, om det förslag,
som vi fått höra i dag?
»Bra.»
»Åhja! Det är nog mycket bra. Jag för
min del vet ej, huruledes jag skulle kunna
genomföra fru Haraldsons idé. Gustafs namn
och ställning fordra, att vi om vintrarne vistas
i hufvudstaden och »lefva med» som det heter.
— Om så stadens allra värste Don Juan
kommer ocli bjuder upp mig på en bal, kan
jag ej säga nej, ty mig har han ej gjort något
ondt. Jag roar mig blott en stund med honom
och har sedan ingen gemenskap mera med
honom. — Och ofta, äro »Don Juanerna» just
de angenämaste sällskapsmenniskorna,.»
Ella sänkte ögonlocken och tänkte efter. —
Huru länge hade hon ej önskat att få
tillbringa en vinter i Stockholm hos sin bror och
sin svägerska, och nu i år hade hon ändtligen
fått lof dertill.
Det var bra eget, att hon, andra dagen af’
sin vistelse i hufvudstaden, utaf en händelse
kommit med till detta kafferep och der genast
fått höra talas om det, som hon sjelf så mycket
grubblat öfver. Händelse! — Var det ej Guds
mening, att brytningen nu skulle komma för
henne? — — — Ella hade lefvat stilla och
ensam hemma hos sina gamla föräldrar, och
då hon någon gång gått bort på en bal eller
andra större tillställningar, hade hon för det
mesta kommit hem trött och nedstämd. Herrarne
hade visserligen varit mycket artiga emot henne,
men deras nog ej illa menade artigheter hade
mången gång bittert sårat henne, och deras
sätt och blickar hade pinat henne. Hon kände
sig förnedrad. Allt sedan hon känt sig fullt
öfvertygad om, att hon verkligen älskade honom,
som hon alltid tyckt om, blef hon lugnare och
lugnare och drog sig, liksom snigeln, allt mer
till baka i sitt skal. Hon ryste, när hon tänkte
på den förfärliga föraktfulla ton, med hvilken
hennes bröder och andra herrbekanta talade
om just de unga flickor, som de sjelfva helst
roade sig med. Nej •— så skulle han aldrig
höra talas om henne; det lofvade hon sig sjelf
heligt.
Men hvarför, hvarför skulle det existera
sådana förfärliga missförhållanden? — Hvar
låg felet? Hvarför föraktas i »verlden» de,
som kanske i hemmen högt aktas, och hvarför
uppmuntras och hyllas öppet de, som efteråt
föraktas och ofta dömas allt för hårdt; nog är
det svårt att ej blifva förvillad utaf dessa
motsägelser. Dömas och föraktas af honom, som
hon tror det vara sin lifsuppgift att behaga, af
honom, som så sällan dömes af henne!
Ella hörde plötsligt så klart hans stämma
å som hon hört den qvällen före hennes
afresa, då hon troddes vara djupt upptagen af
de andra damernas småprat. — Herrarne
diskuterade »qvinnofrågan».
». . . Qvinnans likställighet med oss!» hörde
hon honom utropa. — »Jag kommer aldrig
att medgifva, att qvinnorna äro andligt likstälda
med oss. De äro menniskor, det äro de, men
de stå oändligt lägre än vi. . .»
O hur förtviflad blef bon ej! V ar det
verkligen så? Voro de verkligen underordnade
varelser? — — — O nej! Det var ju
förnuftsvidrigt. O hur tacksam var hon ej nu,
att försynen ej bönhört henne, att hon ej var
hans, ty hon skulle ej ha kunnat omvända
honom. Hvad hade hon, som bevisade, att.
hon var andligt likstäld med honom. Hon,
som hade sofvit bort sin tid, under det att
hennes och hennes medsystrars menniskovärde
allt mer drogs ned och föraktades.
Hvad hade hon gjort? — Hur hade hennes
öron kunnat vänja sig vid dessa förfärliga
dis-sonnanser? Hvad hade hon giort för att
förädla sin själ — för att bevisa, att bon hade
någon? Intet, intet! Nej, för att kämpa för
lif och sjelfständighet ville hon nu stå upp.
Hon bad Gud om hjelp och ledning och det
var säkert Han, som ledt hennes öde i dag.
Andra ha redan länge kämpat och stridit och
ha kunskaper och erfarenheter, som fattas henne,
men de skulle kanske vilja hjelpa henne. —
Brasan hade brunnit ned. Endast glödande
kol lågo qvar och bildade fantastiska, rörliga
figurer. Ella blickade omkring sig — Augusta
satt just och såg på henne och frågade nu sakta.
»Ella, hvad har du tänkt på?»
Ella tvekade en sekund. Skulle Augusta
förstå henne?
»Jo jag tänkte på fru Haraldsons förslag
och — — — Augusta, skratta ej åt mig!
— men jag skulle vilja göra något verkligt
nyttigt.»
»Det förvånar mig ej. Fru Haraldson är
bestämdt en utmärkt menniska.»
Ella blef djupt förvånad — det hade hon
aldrig hört för! Att Augusta gillade »tal»!
Ella, missförstå mig ejl —• — Akta dig
blott för offentligheten, innan du funnit din
sanna ståndpunkt. — Man missförstås så lätt!»
Ella höjde en sakta suck och kände sig djupt
gripen utaf stundens högtidliga stämning.
-—-Började verkligen allvaret nu? — Herre, gif
mig kraft och vishet: visa mig den rätta
vägen! — — — Tack, fru Haraldson! Du
har visat mig, att »gerningar tala bättre än
ord.» O, om jag blott vågade bedja dig hjelpa
mig att kämpa rätt, kämpa för det, som vi
för länge låtit ligga i glömskan — — — Vi
måste först ha aktning för oss sjelfva, innan
andra kunna hafva det för oss.
Y.
m-,
Ett souvenir.
~Ɔag satt och bläddrade här och der
S^ß bland gamla papper och skrifter,
oài för mitt minne steg fram en här
af glömda ungdomsbedrifter.
Af skaldeqväden der fan-s en mängd,
mer braslcande visst än sköna.
Hur pojklogik kan vara befängd,
här kunde man nogsamt röna.
Evad väldigt glödande fantasi,
af haltande, meter bunden.’
Och likväl fans det något deri,
som gaf mig nöje för stunden.
Ty hvarje dikt dock en helsning bar
från sällare, bättre dagar;
och derför ej så noga jag var
med brotten mot versens lagar. —
Så var jag kommen till högens slut.
Nu återstod blott ett enda. —
Det var ett ombundet konvolut,
en korrespondens må hända?-
Jag löste banden — och för mig låg,
med alla ljufva detaljer,
min kärlekssaga, fast blott jag såg
en pressad bukett konvaljer.
I vissnad fägring, hur djupt ändå
de späda blomstren mig rörde!
Det var, som henne jag såg också,
som hennes stämma jag hörde!
Jag såg den lår, som i afskedsstund
likt dagg bland blommorna sänktes;
jag kände ännu från hennes mun
dm sista kyssen, mig slcänktes.
Och hjertat började slå så varmt,
och saknad fylde mitt sinne.
Och lifvet kändes så tomt och armt
vid detta älskade minne. —
Jag hade lett åt min diktning nyss
i unga svärmiska åren;
nu gaf jag blommorna rörd min kyss
och fuktade dem med tåren!
Octavia Beer.
Hemma och ute.
H. rmt konungen afreser till Norge någon af de
första dagarne i februari och åtföljes dit af prins
Carl. Må hända kommer kronprinsparet att
samtidigt medfölja. Detta är dock ännu ej bestämdt.
H. m:t drottningens afresa till England kommer att
ega rum den 30 eller 31 dennes.
Resan, som lär komma att ske öfver
Kjöbenhavn och Hamburg, skall ega rum med kortare
uppehåll der och hvar, på det att sjelfva resan ej
må blifva allt för ansträngande. Något besök hos
sin syster lär h. m:t ej göra; men kommer
deremot furstinnan af Wied att möta h. rmt vid
något af de tyska rastställena.
H. m:t åtföljes, såsom vi i förra numret nämde,
af prins Oscar, äfvensom af fröken Ebba Munck.
Prins Oscars förmälning med hoffröken Ebba
Munck utgör fortfarande allmänna samtalsämnet.
Förmätningen säges skola ega rum i
Bournemouth i England under drottningens vistelse
derstädes. Förlofningen lär deremot, såsom vi förut
meddelat, skola försiggå fore afresan.
Följden af prins Oscars förmälning med en
svensk fröken blir den, att han, enligt 5 §
Successionsordningen, går förlustig om arfsrätten
till kronan för sig och sina efterkommande. Sin
furstliga värdighet bibehåller han dock, och som,
enligt Giftermålsbalken, hustrun skall följa
mannens stånd, skulle prinsens tillkommande varda
furstinna.
(I något af de närmaste numren hoppas vi kunna
meddela fröken Muncks porträtt.)
Riksdagen samlades åter i måndags. Sedan
under de första dagarne den vanliga
fullmaktsgranskningen egt rum, öppnades riksdagen i går
högtidligen af konungen.
Konungens födelsedag firas i morgon med stor bal
å k. slottet, till hvilken 2—3,000 personer lära
inbjudits. Hvita hafvet kommer att upplysas med
elektriskt ljus.
Zachris Topelius, »Ljungblommornas» skald, fylde
sistlidne lördag sjuttio år. Att denna tilldragelse
i Finland skulle firas med entusiasm, var helt
naturligt. Också hyllades den älsklige skalden
på mångfaldiga sätt. Och säkerligen skulle litet
hvar här hemma i Sverige velat pä nära håll
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
