Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Fredagen den 30 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstait. — Bidrag från alla områden för qviniig i p-v | | användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör 1 LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
tare, bl. a. af Topelius, Ibsen, Viktor Rydberg,
Snoilsky, Wirsén m. fl. Dessutom kommer »Runa»
att förses med talrika illustrationer.
Höjden af nyfikenhet eller — något annat Hos vår
framstående hoffotograf hr Gösta Florman skedde i
början af förra veckan inbrott, tydligen i afsigt att
öfverkomma fröken Ebba Muncks fotografi.
Försöket misslyckades emellertid.
Stanley är ett namn, välbekant för alla våra
läsarinnor. Den nitiske forskaren och djerfve
upptäcktsresanden befinner sig sedan mer än ett år till baka
inne i det innersta Afrika. Om han emellertid
lefver eller är död — derom sväfvar man för
närvarande i den pinsammaste okunnighet. Rykten om
hans död hafva som bekant flere gånger varit i
omlopp, men man har ej gerna velat sätta tro till
dem. Nu tyckes dock hvarje tvifvel vara häfdt.
Sjelfva Kongoregeringen håller det nu för sannolikt,
att Stanley med samtliga sina följeslagare omkommit
af hungersnöd. Förr eller senare skola väl ock ty
värr bekräftande underrättelser härom anlända.
Presidenten Garfields moder har aflidit, enligt hvad
ett telegram från Newyork meddelar.
Skiftning.
te 3efc &emma t, $ij,g3en.
27AA13 på fifommanSe ang, t. »ß,og.
(9, af3ttg jag gComme-t 3i.tt öga,
fiut 3tömman3e oàtvfc 3et fog!
efa, Attåfan3e El|Cigt, »å tøojaxAt
3et ft,ut,fa3e på mt,g 3å —
en ntmmef me3 3ju,paite ßEåna3
ocfi, àfiimtanSe Aoüi&en. på.
cfC-ut txx/tm3e6 ej- 3å ini,ti A in ne
aj; oA^/ufSi^uff, j?agfet ßftcß, -
ett ßu3 11 ån. en Ajàf, det blanden
oofi, Aotgen ej, j;a4te |toß,.
9tafc so len en majcpaff 3afafc
ocft, våttegn pa gtöns&an Atänfit,
jag 3fcömj?u,ff i, ß,ågen oj;ta
på 3åtan3e ogon tau&t.
* *
ofen 3e4A mången ßEommtg bommat
ficx/t 3o3atts aj? vmtetnA Anö;
3tt fe vn 11 cl i 3m ßatn3om,A
feliat-sft. ßEv|uit en j^u-CEtiäxt mö.
JCit-t g£a33ei jag ej,, nät jag. fiötSe,
J ag isfi uf fe 3tg åtetAe;
Hut, iüuffe på ntj tt j-ag ej, tiàtmaj
aj; ögon, Aom Aoflgt fe!
SflXen,
acl! 3u vat ej. 3en Aamma. —
8n 3ocß,a me3 mo3eti ptåC,
ocft- -ßft3en. jrofcna, uatma,
éå &^.Ban3e üaff 60m Atåf!
^Cua3 fxa-fc 3å 3ig t>efcC3en glj;ut,t;
60m rö|-uat 3en uatma
ßfi.3?
9TLonn’ tomhet 1» Ivjet-fcat, »om Apeg
laA
i, ogonenA Atåf Räf fa j;ti3?
Erik Modin.
Qvinnors anställning i franska
statens tjenst.
Den ansedda tidningen Economiste fran^ais
meddelar i ett af sina senaste nummer en mängd
intressanta uppgifter om qvinnans anställning inom
olika grenar af den franska förvaltningen.
Postministeriet försökte 1877 för första gången att
använda fruntimmer såsom skrifbiträden vid
postkontoren i Paris. Försöket lyckades förträffligt.
Sedan post- och telegrafverken sammanslagits, har
antalet qvinliga biträden betydligt ökats. Sora
föreståndare och biträden vid mindre post- och
telegrafstationer hafva sedan 1870 flere fruntimmer varit
anstälda. För närvarande uppgår antalet qvinnor,
anstälda i franska post- och telegrafverken, till öfver
5,000. Den lägsta lönen är 800 francs och den
högsta 4,000 francs. I Paris äro 900 qvinnor anstälda
vid nämda verk; deraf äro 278 sysselsatta vid
postsparkassorna, 1 i4 vid räkenskapsföringen, 450 vid
expedierande af postförsändelser och telegram och
30 vid kassorna. Dessutom förekommer en mängd
extra biträden. För att blifva anstäld fordras en
ålder af 18 till 35 år — vid telegrafen endast 16
till 25 — och en examen. Lönerna vexla mellan
1,000 och 1,500 francs; efter 30-årig tjenstgöring
erhålles pension.
Inom finansministeriet är ett litet antal qvinnor
sysselsatt med afskrifvandet af den stora
hufvudboken, som består af en mängd band och måste finnas
i dubbla exemplar.
Jern vägsbolagen hafva anstalt fruntimmer som
skrifbiträden, i synnerhet för att försörja hustrur,
enkor och döttrar till jernvägstjenstemän. De
qvinliga biträdena användas för bokförandet af aktier
och obligationer, afskrifter, uppsättande af listor
m. m. Dessutom är en mängd qvinnor anstäld
vid biljettförsäljningen, vid banvaktartjenster m. m.
Den franska banken sysselsätter sedan lång tid
till baka fruntimmer, omkring 400 till antalet,
samtliga hustrur eller slägtingar till embetsmännen. De
erhålla tre till fem francs om dagen, användas i
tryckerierna, vid räknande och bokförande af sedlar
och värdepapper m. m.
Vid Crédit foncier hafva qvinnor fast anställning
och samma rättigheter som de manliga biträdena.
Der äro 200 qvinnor anstälda med 800 till 1,800
francs i lön. De skola undergå ett slags examen,
och anhöriga till tjenstemännen hafva företräde.
I Crédit Lyonnais hafva 100 qvinnor fast
anställning; dessutom användes en mängd såsom extra
biträden. En tredje bank, Société générale, samt
telefonbolaget sysselsätta äfven qvinnor.
Vid alla de nämda embetsverken och bolagen
tillsammans användas emellertid icke på långt när så
många fruntimmer som vid undervisningen. Oafsedt
30—34,000 andliga »systrar» äro öfver 35,000
qvinnor anstälda vid lägre och högre flickskolor. Lägger
man härtill dem, som gifva privaUektioner eller äro
anstälda som lärarinnor i familjer, så visar det sig,
att 70,000 eller, om man medräknar »systrarna»,
öfver 100,000 qvinnor egna sig åt undervisningen.
Bland männen är det, äfven om man räknar lärare
vid högre skolor, universitet och medlemmar af
andliga ordnar, högst 90,000, som sysselsätta sig med
undervisning.
Detta nummer utgifves, med anledning af
prins Oscars förlofning med fröken Ebba
Munck, i dag måndag i st. f. om fredag.
Vi hafva vidtagit denna förändring, på
det Idun måtte blifva i tillfälle att före
någon annan tidning meddela sina ärade
läsarinnor det allra nyaste porträttet för
dagen.
Fosterdottern.
Skiss af Elna Tenow.
jag går förbi den mäktiga byggnad, som
sträcker sig längs Österfarimagsgade
emellan Sortedamssöen och Botaniska trädgården
i Köbenhavn, gripes jag alltid af ett underligt
vemod.
Jag menar Kommunehospitalet.
Jag går långsamt förbi, seende upp mot de
stora, alltid tomma fönstren, och min tanke
formar sig till en bön för de arma, som lida
der uppe, min känsla till en tacksamhetssuck
för att jag icke har någon af mina egna kära
inom de mörka murarne.
En dag fästes min uppmärksamhet vid en
högrest qvinna — af drägt och hållning att
döma tillhörande borgarklassen — som
långsamt gick framåt mot den manliga afdelningen.
Midt för den väldiga portalen stannade hon
ett ögonblick, men gick förbi, vände så om
med snabba steg, tvekade ännu en sekund och
tryckte handen häftigt mot sitt bröst. Så
försvann hon i det höga hvalfvet.
Hvem gick hon att träffa, en far, en bror
eller kanske en ännu kärare? Hvarför
tvekade hon att gå in? Väntade hon att möjligen
mötas af den hemska helsningen: »Det är förbi.»
Stackars qvinna!
Medan jag gick i dessa tankar, stannade
en droska ett stycke från hospitalet. En man
i sina bästa år steg ur och lyfte sedan ner en
liten ungefär fyraårig flicka. Hela hans
utseende bar prägel af denna osökta finhet, som
är så svår att tillegna sig för den, som icke
från barndomen inandats det förfinade hemmets
luft. Man spårade en smidig elegans redan i
det sätt, hvarpå han ledde den lilla flickan,
som, iklädd en liten nätt ljusgrå vinterdrägt,
hoppade bredvid honom med synbar brådska.
Han gick med något sänkt hufvud, men då de
närmade sig dörren till qvinnoafdelningen, höjde
han hufvudet med ett kort kast, som ville
ban afskaka sig en tryckande tanke. Nästa
ögonblick voro de försvunna.
Tanken på den elegante mannen och den
lilla ljusgrå framdansande flickan utanför
Kommunehospitalets port sysselsatte mig länge.
En slump satte mig någon tid derefter i
besittning af deras historia eller rättare barnets
moders historia. Den är en bland de tusende,
men ändå icke alldaglig. Se här i korta drag
dess innehåll 1
Vi kalla henne Guérita. Hon var född
af en fattig, olycklig moder, som nöd och
förtviflan drefvo att lägga den späda lilla varelsen
i den rika grosshandlarfruns armar med löfte
att anse henne som död för sig för evigt.
I det rika hemmet växte G-uérita upp. Hon
var ett »kärlekens barn» och rikt utrustad till
både hufvud och hjerta, som dessa oftast
pläga vara, och allt hvad ömma och rika
föräldrar kunde slösa på ett afgudadt barn, det
fick Gruérita i rikaste mått. Men det skadade
henne icke, ty hennes själ hade en bottensats
af allvar och ädelhet, som icke grumlats.
Beundran och smicker gjorde henne icke
högmodig, ty hon trodde det var kärlek och gaf
det åter med kärlek, och rikedom gjorde henne
icke hersklysten, ty hon viste icke ännu, att
rikedom var makt, hon trodde den var lycka.
Men hon var också bara sexton år ännu. Då
fördes hon ut »i lifvet», som det heter, och
»lifvet» var lika skönt som hemmet; äfven der
mötte henne beundran, rikedom och kärlek.
Det var icke samma slags kärlek, som hon
gifvit och litt af föräldrar och vänner, den
var mycket större och skönare, och hon var
lyckligare än någonsin.
Ingenting grumlade hennes lycka, ty då den
»förtjusande lilla arftagerskan», som icke hade
begrepp om förställningens konst, med
strålande ögon såg den unge baron Waldemar
nalkas och med ett tacksamt leende lade sin
arm i hans, då såg hon icke den mörka
blicken i månget manligt öga och hörde icke den
giftiga ton, med hvilken vänner och tanter
hviskade bakom solfjädrarna: »Man skall få se,
att den lilla blåögda oskulden kniper sig en
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
