Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Fredagen den 30 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porio bi- | pN II kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr 4
____fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= II stafvelser). Ingen annons införes under I krona"
baron.» Allt detta hörde och såg hon icke,
derför var hennes lycka så oblandad, hennes sinne
så rent.
Oskulden hade knipit baronen, de voro
förlofvade, men förlofningen skulle icke eklateras,
förr än fästmannen återkom från Paris, dit han
sändes af regeringen. Guérita var så ung,
icke sjutton år ännu.
Då gick hon en afton på Östergade. Hon
stannade framför ett af de lysande fönstren
och betraktade en praktfull baldrägt. »Den
skulle Waldemar bestämdt tycka om I» ...
»Waldemar» . . . hennes tankar flöto ut i soliga
drömmar, medan ögonen dröjde vid sidenets
böljande veck och rosornas fina blad.
Hon kände, att någon närgånget betraktade
henne, och såg upp. Der stod en tarfligt
klädd qvinna och nästan slukade henne med
ögonen. Guérita ville gå, men qvinnan
tilltalade henne med ett tonfall midt emellan bön
och befallning:
»Guérita! Jüg är din mor. Jag har
längtat efter dig i sexton år, jag uthärdar inte
längre.»
Hon hade utsträckt armarne, men de sjönko
slappa ned vid den unga flickans iskalla blick.
»Min mor! Ni min mor! Jag som har
en mor så god och vacker! Någon annan
vill jag aldrig ha.»
Dermed vände hon sig om och gick bort
med snabba steg.
Det var första gången Guérita upplefvat
något äfventyrligt. Hon gick och funderade
på det hela vägen hem och upprepade för sig
sjelf gång på gång, huru hon skulle berätta
det för dem der hemma, så att det skulle låta
mest sagolikt.
Men då hon inträdde i den präktiga, rike
upplysta salongen, der hennes »vackra» moder
med ett kärleksfullt leende sträckte emot henne
sin hvita ringprydda hand och drog henne till
sig och smekte hennes friska röda kinder; då
fadern kysste hennes panna och Waldemar
räckte henne en doftande bukett af hvita rosor
och slöt både henne och rosorna i famn — då
kunde Guérita icke få det öfver sina läppar,
att en fattig qvinna der ute i mörkret hade
kallat henne sin dotter. Hennes äfventyr blef
hennes hemlighet, den första hon någonsin
haft, ocli den spann omkring sig en väf af tankar,
som också blefvo hemliga, och hennes hjertas
blomblad slöto sig öfver den mörka larfven,
som lagt sig der inne.
Guérita hade aldrig tänkt sig möjligheten
af, att hon skulle bli fattig och olycklig; nu
tänkte hon ofta derpå och gräfde sig ned i
tanken på nöd och sorg för att i nästa
ögonblick njuta i fulla drag af sin lyckliga kärlek
och af öfverflödet och lyxen i det rika hemmet,
der den afgudade fosterdotterns minsta nyck
var lag.
Mången afton, då föräldrarna trodde, att hon
satt uppe på sitt rum och läste, skref eller
ordnade sin toalett för aftonens bal, kunde
Guérita, efter att i hast ha iklädt sig en
gammal sliten och urväxt drägt, som hon funnit
på vinden och hade gömd i sitt skåp, kastat
en gammal sjal öfver axlarna och en halsduk
på hufvudet, smyga sig sakta ut genom porten
och ila bort till mörka, trånga gator, som hon
aldrig förr hade beträdt.
Der gick hon gata upp och gata ned, tills
kölden skakade hennes fina lemmar; så stannade
hon här och der och betraktade fattig-folks lif
genom spruckna källarrutor utan gardiner eller
en instängd och ovårdad hökarbod, från hvilken
oset af brändt fläsk, blandadt med den qvalmiga
luften der inne, trängde ut till henne för hvarje
gång dörren öppnades. — Hon såg magra och
bleka qvinnor der inne, som plockade fram några
kopparslantar på den smutsiga disken, och den
trinda, rödmosiga hökarfrun virade in en
fläskbit i ett flottigt tidningspapper och räckte
dem, eller små trasiga ungar sprungo med
en tår grädde i en sprucken kopp och ett bröd
under armen. Några voro blåbleka med håliga
ögon, andra sågo friska och rödkindade ut;
men det var icke så mycket hungern som icke
mera trasorna och orenligheten, som afskräckte
den unga flickan och kom hennes läppar att
mumla:
»Nej, nej, jag kan icke, jag vill icke bli
fattig.»
Hon ryste och hennes bara, blåfrusna
händer skälfde under den gamla själen, och hon
skyndade bort genom gatorna det fortaste
benen buro henne, utan att se sig om, förr än
hon var inne i sitt eget rum, hvars dörr hon
reglade. Då slet hon trasorna af sig, som om
de bränt henne, och kastade sig gråtande
och maktlös ned framför soffan.
»Icke fattig! — aldrig fattig! — jag vill
icke — jag vill icke» — framstötte hon emellan
snyftningarna. —
Bn timme senare satt hon vid moderns sida
djupt och mjukt inne i den plyschklädda vagnen,
som ljudlöst gungade fram genom gatorna.
Hon njöt af att känna det hvita, glänsande
skinnet i sin ljusblå sidenpelis smeka sina nakna
armar och hals och svepte den omkring sig
ännu tätare, tätt, tätt intill det fina hullet —
hon ville känna med hvarje nerv, att hon var
varm och rik.
Så trädde hon in i balsalen; doften af
blommor och parfymer slog henne till mötes, och
männens blickar blixtrade i kapp med
damernas juveler; då brunno Guéritas ögon, färgen
gick och kom på hennes kinder, infall och
klingande skratt rullade öfver hennes läppar,
och hon var dubbelt skön, dubbelt firad och
dubbelt afundad.
Men då Waldemar, medan dansen pågick,
förde henne in i ett litet ensligt kabinett och
i skyddet af en lummig palm drog henne ned
vid sin sida, då slog hon häftigt armarne kring
hans hals och brast i gråt.
Hon hade blifvit så excentrisk, så nyckfull
och oberäknelig.
Då Waldemar rest, blef det annorlunda. Hon
behöfde icke längre uppsöka de trånga
grändernas mörka bilder, de kommo sjelfmant och
trängde sig envist in mellan alla de
ljusa-taflor af rikedom och lyx, som oingåfvo henne
och först och sist såg hon den torftigt klädda <
qvinnan med de sorgsna ögonen, ömsom
bedjande, ömsom förebrående: »Jag uthärdar
inte längre.» Så blef hon stilla, sluten och
grubblande.
En afton, dä hon kom ut från teatern,
mötte henne på teaterhusets trappa, belysta
af gasskenet, samma sorgsna ögon, som
betraktat henne så bedjande på Östergade. Hon
närmade sig gestalten, medan de andra stego
upp i vagnen. — »Hvar bor ni?» hviskade
hon. Qvinnan nämde en af de trånga
gränderna ... »i bakhuset, vindskammaren».
»Guérita! Guérita!» ropade fostermodern.
Den unga flickan sprang upp i vagnen, som
hastigt rullade bort.
Åter gingo veckor under hårda själsstrider.
Att den fattiga bleka qvinnan var hennes
moder, derpå tviflade hon icke, och hade hon
tviflat, så behöfde hon blott betrakta sin egen
bild i spegeln, då hon kom hem en natt,
ut-vakad och trött, och mörka ringar lagt sig
under hennes stora ögon. Det var samma
hopplösa blick, och hon tyckte sig alltid läsa
i den: »Jag uthärdar icke längre.»
Men hon kunde icke dela sitt hjerta, det
kände hon tydligt, det hade icke rum för både
den fattiga modern och den rika modern,
endera måste offras. Fåfängt rådfrågade hon sitt
hjerta, det ville allt, och det ville intet.
Då vädjade hon till sitt förstånd, till sin
pligt. — »Hvem behöfde henne bäst?» Der
slutade hon. Den fattiga modern, den sjuka,
den lidande. — Men skulle hon offra allt,
skulle hon också offra honom? — Allt —
eller intet!
Föräldrarna sågo hennes bleka kinder och
sorgsna allvar och sörjde deröfver. Kanske
längtade hon efter fästmannen. En resa till
södern med ett par månaders uppehåll i Paris
vore i alla händelser välgörande. Det trodde
läkaren också. Så gjorde de afskedsvisiter hos
sina vänner, gardinerna rullades ned och huset
stängdes och lemnades i portvaktens vård.
De reste öfver Hamburg och skulle till en
början stanna der ett par dagar. Trötta efter
resan beslöto de att gå tidigt till sängs den
första aftonen. Guérita omfamnade och kysste
fosterföräldrarna med innerlig ömhet; med tårar
i ögonen sände hon dem en sista slängkyss i
dörren.
Morgonen derpå väntade de länge på henne
vid kaffebordet, men nändes icke störa henne.
Till sist gick dock modern för att se, huru
det var med henne, men fann rummet tomt,
sängen obegagnad och på bordet ett hoprafsadt
bref:
»Älskade föräldrar! Gud välsigne er för
hvad ni gjort för mig! Sök mig icke, ty jag
kan icke, vill icke finnas. Säg Waldemar, att
jag skall aldrig, aldrig glömma honom, men han
skall glömma mig och bli lycklig.
Eder Guérita.»
Häpnad och sorg förlamade de arma
föräldrarna. Icke ett ord, icke ett spår, som
kunde leda dem vid deras efterforskningar,
hvilka också blefvo fruktlösa. En polisman
trodde sig ha sett en ung dam liknande det
uppgifna signalementet stiga om bord på ett
fartyg, som afseglat till Amerika samma morgon.
Men det var icke Guérita, ty hon hade i
en tjenstflickas simpla drägt åtföljt en ångare,
som redan samma natt gått till Göteborg, och
derifrån hade hon begifvit sig till Köbenhavn.
(Forts.)
Ur pressen.
En prinsessa om qvinnoemancipationen.
Drottning Victorias dotter, prinsessan Heléne, gift med
prin3 Kristian af Slesvig-Holstein, bevistade för en
tid sedan vid den qvinliga högskolan i Egham
af-täckniugen af drottningens staty och höll dervid ett
anförande, der hon bl. a. uttryckte sig på följande
sätt om qvinnornas högre uppfostran:
v Det är icke längre nödvändigt att, som för
femton0 eller tjugu år sedan, betona vigten af
qvinnornas högre uppfostran. Det har tvärt om snarare
blifvit af behofvet påkalladt, att varna för det
öfverdrifna framtidsperspektiv, som somliga måla ut
för sig. Jag skulle vilja säga: må en qvinna aldrig
glömma, att hon är qvinna, må hon aldrig glömma,
att hennes största makt och hennes förnämsta
prydnad ligger i hennes] qvinlighet. Jag sympatiserar
visserligen varmt med hennes sträfvande efter
kunskaper och bildning, men jag vet, att den
ärelystnad, som ofta kastar henne in på mannens områden,
många gånger kommer henne att underskatta värdet
af de pligter, men äfven privilegier, som tillkomma
qvinnan. Jag vill dock på intet vis härmed hafva
sagt, att qvinnornas högre uppfostran och större
bildning göra dem odugliga som husmödrar, och att
qvinnor med nödvändighet äro dåliga hustrur och
mödrar, derför att de läst Euklides och Tacitus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
