Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 17 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för t r-\ i t k i månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret 1 I L/ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-
ett väldigt piskrapp med den följd, alt fuxen
i ett nu stod rak som ett ljus och fäktade
i luften med frambenen. Ett ögonblick såg
det farligt ut, men ett kraftigt ryck i
töm-marne och ett nytt piskrapp bragte ned
hästen, och i näsla sekund jagade det lätta
fordonet med rasande fart derifrån. Som
en röd ljungeld flög det uppskrämda djuret
nedåt allén, utför »vattenvägen» oeh ut på
den isbelagda sjön. Några ögonblick ännu,
och både häst och släde voro ur sigte.
Den unga frun stod qvar vid fönstret,
blek och nästan andlös. Gud i himmelen!
Hur skulle delta sluta? Skenade hästen,
eller — —
En nätt jungfru kom genom dörren till
el t inre rum med famnen full af spetsar
och flanell, tycktes det, men vid närmare
påseende betans det, att ett litet täckt
barnansigte tittade fram bland spetsarne.
»Lillan är nyss vaken och kommer och
vill helsa på sin mamma,» sade jungfrun.
Mamma vände sig hastigt om och ryckte
barnet till sig så häftigt, att Sköterskan
icke kunde återhålla ett litet utrop af
förundran.
»Kära Mari, bed Janson strax komma
hit,» bad matmodern med upprörd stämma.
Några ögonblick senare stod kusken i
salongen.
»Hur var del med hästen?» frågade den
unga frun med så mycket lugn, som hon
möjligen kunde tilltvinga sig. »Han
skenade väl inte?»
»Jo, nog durkade han, alltid,» svarade
Janson och såg litet betänksam ut, »men
vf ska’ väl tro, att kapten lär håll på
honom, när han fått springa vran af sig. Se,
han har stått litet för mycket nu en lid,
ocli då tål han aldrig så myckel som se
piskan, en gång — jag begriper inte hvad
kapten tänkte på, som inte kom i håg det.»
Hon knäpte i hop händerna så hårdt,
fingerspelsarne hvitnade. Hon visste
nog, hvad han länkte på.
» Det kan väl inle vara någon fara på
färde?» frampressade hon nält och jemt
hörbart.
ȁh nej, vars, om det inle skulle ha slagit
upp någon råk på sjön, for det är han
otäck med, den här sjön — men kapten
skail väl inle köra ned midt på ljusa da’n
heller, om han får håll på fuxen, i alla fall.»
»Men, om — om han inte kan hålla
hästen?» stammade hon.
»Åh, för all del,» tröstade Janson, som
nu först varseblef, huru ängslig hans unga
matmoder var, »inte ska’ fri’rinnan ta’ så
illa vid sig, inte! En så’n hästkarl som
kaplen — och fuxen är väl inle något
vild-krilter heller —• nog lar kaplen reda på
den» alltid! Hvart for kapten?»
O, hvilken skam ! — Hon måste ju svara,
alt hon icke visste det!
»Det var styggt, det,» tyckte Janson,
»annars kunde jag ha tagit en af
parhästarne och åkt efter honom.»
Hon flög upp och hade så när fallit den
gamle kusken om halsen för hans lyckliga
tanke.
»Jag, såg i alla fall, åt hvilken sida han
for,» sade hon ifrigt, »det var åt Uddnäs
till; Janson, käre, beskedlige Janson, kunde
ni inte åka efter på Uddnäs-vägen — någon
skall väl hafva sett honom — man skall
väl få veta, om någon olycka–-»
»Det ska’ jag mer än gerna göra,» sade
Janson, en gammal trotjenare, som följt
henne från föräldrahemmet, »men då ska’
fröken Gurli, jag menar fri’rinna, förstås,
vara snäller och lugna sig, för annars går
det inte väl, när kapten kommer hem.»
»Ja—ja! Gå—gå! Ni ser ju, all jag är
lugn!» ropade hon oeh stampade med foten.
»Det kan jag just inte se till,» menade
den gamle tjenaren, men han gick strax,
utan alt försöka några vidare tröstegrunder,
och det dröjde icke många minuter, förr än
Gurli såg honom med en af de raska, säkra,
svarta hästarne åka samma väg, som den
hennes make nyss tagit.
Att han hade en af stallpojkarne med
sig, det såg hon, men hvad hon icke såg
var, att han hade rep, yxa och några
brädstumpar med sig. Gamle Janson hade sina
tankar för sig, han, och ban trodde
hvarken sjön eller den röda hästen mer än jemt.
(Forts, i n:r 0.)
Den oärliga konkurrensen på
qvinnans arbetsmarknad.
Några antydningar af Eln"A Tenov.
Bå man nu för tiden talar om en ung
qvinna, iir icke som förr den första
frågan: »lefva hennes föräldrar?» —
»hvad är hennes far?» utan man frågar:
»hvad är hon?» — »hvad gör hon?» och
svaret blir mycket skiftande: lärarinna, artist,
kassörska, modist o. s. v. Endast mycket sällan
är hon rätt och slätt sina föräldrars dotter;
om icke anuat har hon åtminstone ett par
små musik-elever eller tar sjelf lektioner.
(Jag talar här företrädesvis om de unga
qvinnor, som tillhöra medelklassen och den
del af öfverklassen, som icke direkt faller
under rubriken: den förnäma verlden.)
Denna företagsamhet är obestridligt ett
mycket glädjande tidens tecken, som visar,
att qvinnan ur sin allt för långa slummer
vaknat till medvetande om lifvets kraf på
att hon skall vara något för och genom sig
sjelf och icke blott som ett viljelöst ting stå
och stampa på den fläck, der ödet stält hennes
vagga, och vänta på, att omtänksamma händer
skola flyttai henne till en annan, eller mata
henne som en vinglös fogelunge.
Denna växande sjelfverksamhet inger också
de bästa förhoppningar om en generation af
qvinnor, hvilka i arbetsduglighet och allvar
skola visa sig fullt vuxna den plats vid sidan
af männen, som qvinnorna i våra dagar fordra
såsom sin naturliga rättighet.
Men öfver denna ljusa tafla faller en mörk
skugga, på hvilken jag vill fästa
uppmärksamheten .
Denna skugga skulle jag vilja kalla den
oärliga konkurrensen —^icke medvetet oärlig
i sina afsigter, långt derifrån, utan omedvetet
oärlig till sjelfva sin natur.
Kampen mellan de starka och de svaga
— så oundgänglig för allt lif, synnerligen
under tider af rastlös utveckling — har redan
börjat på den qvinliga arbetsmarknaden. Och
hvad som gör denna strid, sådan den nu ter
sig, så olycklig är, att den icke står mellan
de starkare och svagare andarne, hvilket
åtminstone kunde blifva en viDst för samhället,
huru hårdt det än vore för individen, utan
det är de ekonomiskt starka, som underlsufva
de ekonomiskt svaga.
Det finnes tre klasser af arbetande unga
qvinnor (alljemt inom deu begränsning, jag i
början af min uppsats angaf) nämligen:
1) de som helt och hållet skola försörja
sig med sitt eget arbete;
2) de som genom sitt arbete söka en mer
eller mindre behöflig biförtjenst för att i någon
mon känna sig oberoende af föräldrars och
slägtingars underhåll;
3) de för hvilka penningfrågan alls icke
har någon betydelse ocb som skaffa sig arbete
blott för att ha en verksamhet, »göra sig
nyttiga».
AH den stund området för qvinnans
verksamhet ännu är temligen starkt begränsadt,
är det naturligt, att arbetssökerskor ur alla
tre dessa klasser skola mötas i marknaden
och anställa en täflan, i hvilken det långt
ifrån visar sig, att den dugligaste och mest
nitiska har största utsigterna.
Andra och tredje klassens arbetssökerskor
— hvilka dessutom oftast ega fördelen af
vänners och vänners vänners
rekommendationer — erbjuda sitt arbete för en betalning,
som icke står i den ringaste öfverensstämmelse
med arbetets verkliga värde, vare sig hvad
krafter och tid eller intelligens och kunskaper
beträffar.
Och detta är helt naturligt, all den stund
det aldrig faller dessa damer in att göra ens
den enklaste beräkning öfver hvad deras
arbete verkligen är värdt.
i Min tid är inte värd mera,» säga de, »det
är bättre att förtjena litet än ingenting alls.»
»Man har åtminstone medvetandet om att
göra nytta.» Sådan är uugefär deras
tankegång, hvars kortsynta felslut och omedvetna
egoism icke göra någon heder åt våra
framåtsträfvande qvinnors tankeskärpa.
De äro alldeles blinda för, att de på detta
sätt i en olycksdiger grad gifva häfd åt den
ringaktning för qvinligt arbete, som på alla
områden står qvinnan i vägen; och ännu
sorgligare äro följderna af deras blindhet för
den skada de göra sina medsystrar af första
klassen i vår uppdelning: de som äro
hänvisade att lefva af sitt arbete.
Jag vågar påstå, att de qvinnor, som ligga
på en soffa och läsa romaner, göra sina faltiga
medsystrar — och med dem qvinnornas
framtidssak — icke huudradedelen så stor skada
som de förmögna eller bergade flickor, hvilka
arbeta för en allt för låg arbetslön — likgiltigt
om de göra det med redligaste allvar och
uppsåt eller af den i våra dagar så moderna
lusten att »vara nyttig» — »sjelf förtjena
de ännu något».
Qvinnornas oförmåga att tänka längre än
från näsan till munnen och den fullkomliga
frånvaro af beräkning i deras göranden ha
blifvit ett omdöme pm dem, hvars giltighet
de ännu ej lyckats vederlägga.
Låtom oss ett ögonblick se till, huru en
man värderar sitt arbete (synnerligast
intelligensarbete), så skola vi kanske förstå, hvarför
en man kan försörja en hel familj, der en
qvinna med nöd försörjer sig sjelf.
Först beräknar han, hvad hans uppfostran
har kostat; den är en vexel dragen på
framtiden, en skuld, som måste amorteras. Det
betyder intet, om en annan redan betalat denna
skuld för honom, han måste i alla händelser
motse möjligheten att i sin ordning få
för-skottera en ny generations uppfostran.
För det andra skall hans arbete betäcka
hans lefnadsomkostnader, och dit räknar ban
allt, som för honom af vana eller smak
betraktas som lifvets nödtorft: ett godt hem, ett
godt bord, ett tillräckligt antal tjenare och
detta icke blott för sig, utan äfven för den
qvinna, som i egenskap af hans hustru är
oförmögen att försörja sig sjelf.
4G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
