Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 2 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | | I |v | månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. ’— Sista numret I | LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
herre och tjenare. Ett sådant vinnes också
säkrast genom godhet och öfverseende.
Slutligen bör hvar och en familjemedlem
hafva det urfdseendet med sin omgifning att
icke utgjuta sina egna små bekymmer och
dermed störa trefnaden i hvardagslifvet.
Slut dörren till om dina svårigheter, visa
elt gladt anlete, välj bättre samtalsämnen
än de, hvilka intressera endast dig och blott
beröra ditt eget kära jag; och den
belåtenhet och frid inom familjekretsen, du sålunda
skyddar, skall i dubbelt mått återkomma till
ditt eget hjerta.
»Utan ett vänligt ord».
Skiss af Mathilda Langlet.
(Forts. o. slut fr. n:r ’7.)
Iffi|fch nu gick hon der uppe ensam i de
stora rummen. Barnet hade hon
skickat till baka till barnkammaren — hon
blef blott ändå mer förtviflad af att se den
lilla. Hon gick fram och åter — nu var
hon ej rädd att röra på sig. Så länge det
var dager, stod hon vid fönstret, spejande
och väntande. Men det började mörkna och
ingen kom — ingen kom! Hvarken han
sjelf eller den hon skickat för att söka
honom.
Hon förmådde icke gå längre. Hon
kastade sig framstupa i soffan och dolde i
stum förtviflan sitt ansigte bland kuddarne.
O, att han skulle skiljas från henne i
bitterhet 1 Utan ett vänligt ord! Ack, det var
hennes fel, endast hennes feil Bortskämd,
van att blott tänka på sig sjelf och sin egen
beqvämlighet, ville hon icke för hans skull
göra sig minsta besvär — sådan just var
hon! Och om också han ibland var
orättvis — Men var han det verkligen? Om
hon nu ginge ordentligt till rätta med sig
sjelf —• hur var det? Menade hon
verkligen ingenting ondt med de orden, som så
retade honom? En brännande rodnad, göt
sig öfver hennes tårsköljda kinder — endast
allt för väl visste hon med sig sjelf, att hon
i djupaste hemlighet dock hade haft en
liten afsigt att förödmjuka honom, att
påminna honom om, att det dock icke vore
för mycket, om han krusade litet för henne,
hon, den förnäma, rika fröken, som, i alla
fall i familjens ögon, gjort en »mésalliance»,
då hon med förbigående af många
fördelaktiga anbud, räckte sin hand åt den vackre,
simple adelsmannen, visserligen tidigt
avancerad till kapten, men fattig, fattig — —
O, huru illa hon handlat! Men hon
skulle bli bättre, hon skulle undvika att såra
hans ömtåliga känsla, hon skulle med
tusenfaldt förökad ömhet ersätta honom, om —
Om! Men om han aldrig komme till
baka I Hon uppgaf ett skri af förtviflan
och rasade upp. O, det var ju ej möjligt!
Han måste komma till baka — det vore ju
rysligt eljes —
Nu — nu kom någon! Hvem? Hvem!
Hon sprang ut i den upplysta salen. Der
stod den gamle tjenaren — ensam.
»Hur —- hur — är det?» stammade hon.
»Inte så farligt,» svarade tjenaren med
litet darrande röst, »fri’rinnan ska’ inte ta’
så hårdt vid sig, men —»
»Lefver — han?» hviskade hon
ohörbart, men han förstod af läpparnes rörelse
hvad hon sade.
»Ja, för all del,» svarade Jansson med så
öfvertygande röst, att all hennes ängslan i
en blink försvann och upplöste sig i en
strömmande tårflod.
»O, det lättade,» sade hon efter ett par
ögonblick. »Tala nu om alltsammans för
mig!»
»Ja, det var en Guds nåd, att jag
kom-att åka efter kapten,» började tjenaren,
»och att jag hade don med mig också, för
det hade allt gått precis som jag tänkte —•
fuxen tog allt på sken, han, och inte hade
vi kapson på honom heller, för det ha’ vi
inte haft se’n i fjol vinter, och så gick han
hvart han ville, och det bar midt i råken,
det —»
»O Gud!» skrek hon högt, »och ni sade ju
nyss, att han lefde!»
»Ja, ja, snälla frö — fririnna, ge sig till
tåls ett litet tag! Som lycka var, så var
inte fotsacken tillknäppt, så att kapten
kom ur släden och låg och höll sig fast på
iskanten och ropade, förstås. — Jag körde
för brinnande lifvet, jag också, och det var
inte så långt härifrån, som olyckan skedde,
så att jag hörde skriket och kom fram nätt
och jemt i sista stund. Och så kom det
mera folk till, och hur det var, så fick vi
opp kapten — men —• fuxen, stackare, han
ligger på sjöbotten, han!»
Den gamle strök med afviga handen öfver
ögonen.
»Fri’rinnan får vara snäll och förlåta mig,
men det kostar på mig,» sade han, »för
jag har då både födt opp honom som
fölunge oeh kört in honom och allt, och det
var nära på min enda glädje.»
»Ja, ja,» afbröt hon och vred händerna,
så att det hördes, »men säg nu bara, hur
det är —»
»Med kapten, ja! Gud ske lof, nu är
det skapligt bra, men det såg illa ut i början.
Så fort vi fick opp honom åkte vi opp till
Uddnäs och som lycka var, så var doktorn
der, och hur det gick till vet inte jag, men
nog fick de lif i honom.»
»Hvad säger ni?»
»Ja, han var mest halfdöd, när vi fingo
upp honom, men nu var han kry nog
sade de.»
»Käre Janson — kan ni, vill ni taga den
andra hästen och köra med mig till Uddnäs?»
»Ja, på ögna minuten, bara jag först får
byta om kläder, för jag blef bra våt, ska’
jag säga.»
»O, jag som glömmer både alt tacka er
och allt —» ropade hon och sprang bort
till skänken, slog sherry i ett dricksglas och
förmådde den gamle mannen att tömma det.
Några minuter derefter satt hon i släden
på väg till Uddnäs. Nu fruktade hon ej för
kölden och tänkte ej ens på, att hon åkte i
öppen släde.
* %
$
Kaptenen slapp ej så lätt undan följderna
af det kalla badet. Han föll i en lång och
farlig sjukdom, och icke förr än marken
började grönska var han återstäld. Mer än en
gång under dessa långa ängsliga månader
hade man trott, att allt hopp var ute, och
när slutligen all omedelbar fara var förbi,
var han ännu mycket ömtålig och måste
framför allt skonas for sinnesrörelser. Hans
hustru hade god tid att vänja sig vid att
lägga band på sin häftighet, och hon
lyckades också nästan alldeles fullkomligt. Men
det måste medgifvas, att sjuklingen, rörd af
| hennes tålamod, å sin sida uppbjöd all sin
I förmåga att icke pröfva det allt för mycket.
Och på så sätt blef det småningom en vana
hos dessa båda, att den ena ständigt tänkte
på den andre och ansåg för en pligt att
med hjertlig ömhet undanrödja allt, som
kunde såra eller plåga den älskade.
»Men ack,» sade Gurli en dag, »att det
skulle behöfvas något så förfärlig!?, för att
jag skulle komma till insigt om min stora
felaktighet!»
»Vi behöfde oss en skarp lexa båda två,»
sade kaptenen, »men nu ha’ vi fått den, och
jag tycker det ser ut, som om vi skulle
draga rätt god nytta deraf, jag!»
»Och aldrig skola vi mera skiljas, icke
ens för en liten stund, utan ett vänligt ord
— icke sant?» sade hon och smekte hans
kind.
»Nej, aldrig!» sade han.
Der nere i stallet stod gamle Jansson och
betraktade med vemod fuxens tomma spilta.
»Gad ske lof att vi ha kapten på fötter
igen,» sade han för sig sjelf, »men se —
guldfuxen, den förglömmer jag aldrig!»
Snödroppen.
-^É|lfiljan från sitt högariloft,
ømfø bygdt af glans från englavingar,
^ drömmer om en namnlös doft,
som från midlen sig uppsvingar.
Vaknar, spörjer syskonringen,
ros i lunden, ört vid strömmen;
ljufva gåtan löste ingen,
fast de alla drömt den drömmen.
Högröd frukt på bladrik gren
känner heta landen svalkas,
spörjer skogens mossa len,
spörjer fjärilspar som skalkas.
Allt har känt den underbara
svalkan likt en andehelsning
från en verld, der stjernor klara
hviska dunkla ord om frälsning.
Stelnadt stjernljus faller tyst,
bäddar drifvans kalla glitter;
men af solens stråle kysst
i kristallen lifvet spritter.
Sommarns dröm och höstens trängtan,
sig med vinterns tankar viga
och naturens djupa längtan
ses mot ljuset sakta stiga.
Ljufva, hvita blomstersnö,
hjeltesagans segerdrifva,
vaknat upp ur is och snö
för att lifvets runor skrifva.
Hälften stjerna, hälften lilja,
men med rosens mjuka fägring,
bilden af en renad vilja
och af segerns dag en hägring.
Ave.
Hemma och ute.
Kronprinsessan Victoria, som helt plötsligt
förlorat sin yngre broder, prins Ludvig af Baden,
hvilken afled den 23 februari vid endast 23 års ålder,
har afrest för att öfvervara dennes likbegängelse.
Kronprinsen, hvilken för närvarande vistas i
Kristiania, der konungen likaledes ännu qvardröjer, lär
på grund af sin svågers, prins Ludvigs af Baden,
frånfälle ej, såsom ämnadt var, komma att bevista
prinsens af Wales silfverbröllop den 10 dennes.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
