Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 2 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje S-tal abon- | rt | | Kl Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne.
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | LJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Prins Oscars giftermål lär komma att ega rum i
Bournemouth den 15 dennes. Till vigselakten,
hvilken förrättas af legationspredikanten, pastorn vid
sveneka församlingen i London Joh. Palmér, och
som kommer att öfvervaras af drottningen,
kronprinsen samt prinsarne Carl och Eugen, äro den
blifvande brudens anhöriga inbjudna.
Prins Carl, hvilken, som vi förut meddelat,
åtföljde konungen till Kristiania, återkom derifrån i
onsdags.
Prinsessan Eugenie hade på sin namnsdag den 10
februari anordnat en fest for de blinda i Visby. Vid
festen afsändes af de blinda ett telegram till
furstinnan, hvilken å sin sida likaledes aflat ett telegram,
uttryckande hennes glädje öfver hennes skyddslingars
tacksägelser.
— Prinsessan Eugenie säges hafva testamenterat
sitt vackra Fridhem på Gotland till prins Oscar,
öhertigen. Gotländingarne torde sålunda få behålla
6in hertig, äfven om han på grund af sitt giftermål
måste afkläda sig sin hertigliga värdighet.
Våra divor. Kristin a Nilsson eller som hon
numera heter grefvinnan Casa di Miranda, vistas för
närvarande i SpanieD, men väntas vid början af
instundande säsong till London, der hon lär komma
att uppträda offentligt på ett par konserter — må
hända för att för alltid taga afsked af publiken.
— Sigrid Arnoldson har engagerats vid italienska
operan i Covent Garden, London, under stundande
säfOEg. Bland annat lär hon komma att uppträda
i den nya operan »Lakmé».
Kjellbergska flickskolan i Göteborg har af en okänd
välgörare fått mottaga den stortartade gåfvan af
30,000 kronor.
Dödsfall. Fru Henriette von Baumgarten, född
Klingström, enka efter hofmarskalken S. H. von
Baumgarten, afled i Vexjö den 24 dennes i en ålder
af 79 år. Den hädangångna sörjes af två döttrar,
Ida och Sofie, den förra enka efter öfverstelöjtnanten
A. A. Blomstedt, den senare gift med
öfverstelöjtnanten frih. O. C. Wrede på Skönberga.
Efterföljansvärdt. Genom medel, som insamlats i
de af fru Ulrika Grönqvist uppsatta sparbössorna,
bespisades i söndags ej mindre än 175 af de i
natt-herberget vid Karlbergsvägen intagna husville
männen med en riklig måltid, bestående af två rätter
mat och bröd. Likaså erhöllo i onsdags de vid
herberget iritagna middag på bekostnad af enskild
välgörarinna.
Vårt sällskapslif.
v.
•jl,
y||^r det rent af löjligt att se de mindre
bar-nens försök att likna äldre personer och
efterhärma dessa senares sätt att »hafva roligt»,
så vill dock väl ingen tycka det samma om våra
flortonåringars uppfattning. Här viker
löjligheten och lemnar obehagliga tankar qvar.
Detta evinnerliga kritiserande af allt, som
omgifver oss, är må hända icke rätta vägen till
våra läsarinnors intresse, och ett för ihärdigt
påpekande af missförhållanden tröttar i längden.
Detta säger sig sjelft. Men hvad skall man
då göra för att väcka eftertanke, för att draga
främlingar med in i en tankeriktning, som
måste verka upplifvande på hemlif och
sällskapslif? Kritisera? Teckna af salongens
hjeltar och hjeltinnor, sådana de te sig på
hvar-dagsscenen? Men hvilka skarpa konturer,
hvilka mörka slagskuggor måste vi ej då taga
med i taflorna!
Moralisera, säger man oss hånfullt, och
försök idealisera menniskorna och verlden — ni
tröttnar snart. Ja, det är sant, man tröttnar
verkligen så snart!
Man ser sig omkring, man eldas af ideerna,
och man tycker sig vilja fylla en plats, utföra
aågot nyttigt, säga hvarför vi alla ha anledning
att vara missnöjda med oss sjelfva och så
mycket.
Men så kommer man in på studiernas
område. Och dermed är oändligheten öppnad.
Hvarför äro menniskorna så ytliga -— då de
ega så mycket godt inom sig?
Känner du en enda, som ej i djupet af sin
själ har en önskan, en åtrå att vara sann och
god? Se på brottslingen, som icke ville arbeta,
utan med berådt mod skadade både sin nästa
och sig sjelf. Kan du säga, att han icke skulle
varit annorlunda, om han — varit sig sjelf,
och icke låtit göra sig till en slaf af
omständigheterna, förhållandena och sin lifsåskådning,
som nu bragt honom i missnöjdhet och ursinne
öfver sin ställning i lifvet?
Och det är derför, derför att man fattar
omöjligheten af att kunna undanrödja alla dessa
orsaker, som man så lätt tröttnar, som
entusiasmen slocknar och väcker löje öfver våra egna
sträfvanden.
Sällskapslifvet! Hvem bryr sig om
sällskapslif? Om man icke trifves i sina
umgängeskretsar, så stannar man hemma hos sig sjelf,
låter verlden gälla för hvad den är och lemnar
sqvaller, förtal, kurtis, koketteri, slö moral o. s. v.
åt sitt värde.
Ja, det gör man, så länge man föraktar
sina medmenniskor, så länge man icke väntar
sig något godt af dem. Men man vore
van-hederligt samvetslös, om man, sedan deras bättre
egenskaper skymtat fram, icke endast fortfore
att förakta dem utan också underläte att
hjelpa dem.
Vi ha dåliga äktenskap! Hvarför? Derför
att vi ha dåliga menniskor? Det är inte sant!
Det finnes inga dåliga menniskor. Skaparen
har icke framalstrat något afgjordt dåligt. Det
är en skymf mot Allmakten att påstå något
sådant.
Men vi hafva ouppfostrade menniskor.
Menniskor, som icke kunnat utveckla sig sjelfva,
utan hvilka måste hjelpas af andra.
Och det är derför vi behöfva vårt
sällskapslif.
Här kan man icke reda sig med en torr och
otillräcklig skolkunskap, här kan man icke läsa
upp inlärda glosor, lik en själlös fonograf.
Här måste man lägga fram sin lifsuppfattning,
sina egna tankar, och här måste man kunna våga
söka sig vänner och själsfränder.
Men om man redan vid florton år måste
vara fullärd i förställningskonst, ordvrängning,
koketteri och noncholans, hvad skall då vid
trettio år kunna återstå af tron på en
aktningsvärd omgifning?
Och våra qvinnor? Hvad slags förtroenden
skola de få för våra män, då de från första
början lära känna dem soin tanklösa,
oveflek-terande ungdomar med stora anlag för balkurtis,
hemlighållna möten, halft begripliga hviskningar
och lösligt utslungade insinuationer, hvilkas
betydelse ungdomen sorgligt nog allt mer och
mer lyckas fatta.
Hvarför är icke sällskapstonen ren och öppen?
Hvarför slär man sig ned i vråarne och häller
hviskande tal for sin dam? Och hvarför har
icke ungdomen roligt, om der ej finnes en »han»
och en »hon», som det är lustigt att retas med,
att kokettera för? Så har det varit i alla tider,
svaras det. Ja, så har det varit, men mycket,
mycket annorlunda.
Idealismens tid kräfde oskärade ideal.
Ju renare tankar en ungmö tänkte, ju högre
stod hon i mannens drömmar. Monne det ännu
är så? Förr stälde man idealet så högt, att
man endast nåckle det med sina tankar, och så
nöjde man sig med en mindre fullkomlig
verklighet. Nu har man slagit ned fordringarna
och söker idealet i verkligheten. Och man är
nog lycklig att kunna finna det, ofta med stor
lätthet, ty numera står det icke »uppåt» i vår
lefnadsfana, nu står det »framåt»; skilnaden af-
speglas i samlifvet, i sällskapslifvet och i valet
af våra nöjen. Och framåt måste vi ju —
uppåt, ja, det blir kanske en annan fråga.
Hvad gör man för att odla sin själ och sitt
förstånd ? Man läser, tänker, grubblar, utbyter
idéer med sina vänner, kommer till resultat
och skapar sig en framtid, det må nu ske
medels handkraft eller fe/emkraft.
Sällskapslifvet borde vara drifhjnlet. Men
olyckligtvis verkar allt detta moderna kallprat
likt en sordin på all vaknande energi.
Bort med sällskapslifvet således!
Fram med lekar, dans, barnsliga nöjen, som
göra våra sinnen unga! Sätt arbetslampan på
bordet, låt den manliga ungdomen läsa högt,
deklamera, sjunga, skämta och prata — men
högt, ärligt, rent spel i allt! Lägg bort
matlyxen, så undvikes matfriare, och man får
lättare att samla värdefulla gäster i sin familj.
Gör icke supéer för månadspengarne, och drag
icke in på hvardagsmaten för att kunna stäta
med dyrbara bjudningar en eller ett par gänger
på året. Familjens tillgångar måste komma
familjen till godo och icke bortslösas på
främlingar.
Det är ju större heder att vara fattig, men
kunna bjuda sina vänner på trefnad och enkel
glädje, än att hafva bord, som digna af kostliga
rätter, medan gästerna gäspa sig trötta till både
själ och kropp.
Helt säkert skall ingen, ung eller gammal,
under loppet af en treflig afton finna det
tråkigt att få tänka sina egna tankar högt, få
direkta, ja, hvarför icke, satiriska och kritiska
svar — vi behöfva ja ej alldeles förändra natur,
och de sä kallade »snillelekarne», Boutrimés,
Gifva råd, Omdöme och råd, Omdömeslelxn,
Berättelser en passant, kunna nog gifva ämnen
till både skåmt och tankearbete. Hälla vi oss
sedan till aftonunderhållningar af skuggspel,
tankeläsning, trolleriföreställningar,
sällskapsteater helt apropos, der en och hvar lagar sin
roll, dramatiskt framstälda gåtor och porträtt,
pantomimer, m. fi. löjeväckande tidsfördrif, torde
dessa nog kunna anses utgöra en värdig
omvexling med den ingalunda utdömda dansen.
Frågan är endast att söka skapa om
sällskapslifvet, så att det passar och lämpar sig för oss,
vi, som icke hafva någon tid öfrig att slösa
bort på tidsföi-drif och tråkiga medmenniskor
och skrytsamma supéer.
Ingen, icke ens i vär materialistiska tid,
lefver af endast bröd; gif oss några droppar
af glädjens och nöjets skummande champagne,
det väcker mera godt till lif inom oss, än
någonsin något annat konstgjordt sällskapslif skall
förmå göra.
Clara Smitt.
Ett gratisexemplar af Idun erhålles för hvarje
samladt 5-tal abonnenter.
Om barns lydnad.
|l||l/å man läser fru Elna Tenows uppsats
»Böra barn lyda?» smyger ovilkorligt
den tanken fram: har hon sjelf haft barn att
handleda, uppfostra? Ty hennes teorier tyckas
föga praktiskt gagneliga; jag tror till och med
att den ifrigaste sträfvan i modern riktning
för frihet och menskorätt skall i sinom tid
inse, hur sorgligt resultatet blefve af en sådan
egoismens predikande och förhärligande. •—■
Ingen blir pultron, derför att han lärt sig lyda,
menj helt säkert måste den, som en gång skall
befalla öfver andra — hvilket ju ingår i
embeten och tjenster, i lifvets alla förhållanden
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
