Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 2 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig I r^ I 1 kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alitjd^noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör 1 L) U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
först hafva lärt att sjelf lyda, att böja sig för
andras vilja.
Lären edra barn, I nyktersträfvare att tänka
stort, att handla ädelt, oeh I skänken dem då
den bästa känsla af frihet, af menniskovärde,
af likhet med det ideal af fullkomlighet, hvilket
hvar och en, kristen eller ej, bär inom sig.
Men lären dem ock att lyda, hvilket i de
späda åren måste ske »blindt», enär ett litet
barn ju ej förmår reflektera. Sannerligen man
derigenom skapar »pultroner» eller
»karaktärslösa» varelser, lika litet som man fostrar sina söner
till män genom att lära dem missakta
föräldrars, lärares myndighet, allt, som de
hittills-varit vana att blicka upptill. Jag tror snarare,
att detta moderna tal om tvång, slafveri, väcker
bitterhet i unga omogna sinnen, långt mer änden
låt vara tvungna undergifvenheten under föräldrar,
dem de, enligt hittills gällande både gudomliga
och menskliga lagar, äro skyldige vördnad och
lydnad, ja äfven tacksamhet.
I den s. k. gamla goda tiden var barns
första lärdom att lyda blindt föräldrars bud,
men jag tror icke, att fru Elna Tenow kan
beskylla den tiden — hur mycket än epitetet
»den gamla goda» må vara ett talesätt! •—
för att hafva alstrat företrädesvis pultrouer,
stackare, utan karaktär, utan känsla eller tanke.
I en familj finnas 10 barn, deraf 8 gossar;
fadrens tjenstgöring håller honom större delen
af året aflägsnad från hemmet, på modren
hvilar alltså tyngden och ansvaret för barnens
uppfostran. Hur vore det tänkbart, att hon
för hvar gång ett barn följer sin enligt fru
E. T. »ädlaste instinkt», d. v. s. vägrar att
lyda, skulle kunna resonera om skälen för
lydnad eller vägran? Med så många barn
skulle hennes tid belt upptagas af dessa
re-sonemanger och hemmets trefnad och ordning
lida deraf. Skulle ej äfven barnen taga skada
af ett så abnormt förhållande? Jag frågar i
all ödmjukhet.
Jag medgifver gerna, att jag är konservativ,
d. v. s. gammalmodig enligt nutidens begrepp,
men jag räknar för en heder att vara det i
de fall, der det gäller att utbyta en gammal
god sed mot nya opröfvade idéer.
Det går en jäsning genom tiden, liksom det
giort vid slutet af flydda sekler, och säkert
skall ur denna oro i vår tid äfven framgå
något godt — i mycket behöfva vi en
frigörelse! — men belt säkert sker det icke
genom att förkasta allt, som hittills varit oss
dyrt och kärt, och sannerligen icke genom att
hos de unga inprägla det egna jag’ets vigt och
betydenhet, eller med andra ord för dem
predika egoismens evangelium. Deras sjelfkänsla
dör icke af att lära lydnad; hvar tänkande
far och mor vill helt säkert icke qväfva den,
utan utveckla alla de goda anlag och böjelser,
som finnas hos deras barn, på samma gång
de vilja motarbeta och kufva de anlag, som
kunna leda till deras skada och förderf.
En god uppfostrans höga mål är ju att
utveckla allt godt hos dessa barn, som en gång
i sin ordningjskola blifva ett slägtes uppfostrare ;
att ingifva dem sjelfkänsla, aktning för frihet
och menskorätt ingår ju häruti, men väl må
man akta sig att ingifva dem den tanken, att de
äro föräldrarna skyldige hvarken tacksamhet
eller lydnad — de sorgliga följderna af en
sådan uppfostran komma att hårdt drabba både
uppfostrare och uppfostrade.
L V.
Den nya pristäflingen å sid. 62 i dagens
nummer torde observeras!, Två pris
om resp. tjugu (20) och tio (10) kronor!
]Yüitt ideal.
Æe ag älskar. ljufva känsla! Ocli den mö,
för hvilken jag mitt allt med glädje
gifver,
som skall mig följa öfver tidens sjö
och ha min kärlek än, då jag slcall dö,
hon inspirerar sången, här jag skrifvet".
Och hvarför älsJcar jag den ungmön så,
då skönheter i tusental hår vandra,
och hvarför skäll mitt hjerta städse slå
för henne blott? Du slcall clet väl förstå:
min väna mö är olik alla andra.
Kring hennes hvita panna aldrig har
en lconstlad lugg sin mörka skugga kastat.
Med hårets rika länkar har hon snar,
liksom de sköna från antikens dar.
sin fina nacke tjusande belastat.
Ej en korsett, har hennes midja rört,
Planchett ej hennes bröst fått sammanpressa,
och uselt sqvaller ej till torgs Mr fört,
att hon det ädlaste i sig försnört
och ändock vågat höja fräckt sin hjessa.
Och i den bann, som, fri från hvarje tvång,
sig vecklat ut, som Herren sjelf den danat,
ett hjerta ryms i bostad icke trång,
det hyser kärlek, hyser fröjd och sång,
men äfven sorg så djup, som få 1m anat,
Ack, hur det pressas samman för den nöd,
som menskor blott, för menskors skull få
lida;
för piskad slaf, för trälen utan bröd
det väller fram en blodström varm och röcl,
hvari hvar droppe hörs af ängslan qvida!
Men hur det oclcså vidgar -sig igen
och fyller sig af lifvets friska flöden,
då ibland tusende af lumpne män
blott fins en enda hugstor hjelte än,
som för millioner vågar gå i döden!
Se, sådant är mitt sköna ideal,
TJrania, ur salta vågor sprungen,
mer ren än marmorn från Carraras dal,
mer hvit än romerskt altares vestal
och aldrig dock af några bojor tvungen.
Hvem är hon clå? Säg, lcan du det förstå?
Kanske en, fröken, kanske en grefvinna?
Nej, narr, prinsessor här ej ens förslå!
Min fagra mö är mera hög än så:
aek, hon är sångens härliga gudinna!
N. G. Arenander.
Qvinnor.
Porträttstudier för Idun af Johan Nordling.
II*.
Tant Martha.
Stackars Lilly grät, förtvifladt,
öfvergifvet, så att hennes vackra blå ögon
rent kunde flyta bort i tårar. Och
det ljusa håret, som, annars så kokett
ordnadt i all sin oordning, bildade den
täckaste ram kring hennes nittonåriga ansigte,
* Förf. har uttryckt som sin önskan, att den
nyligen i Idun införda porträttstudien »Syster Elsa»
måtte betraktas som n:r X i denna serie. Red.
det trasslades nu ohjelpligt tillsammans mellan
fingrarne till två små händer, som i gråtens
nervösa kramp gnuggade tårarnes saltspår ut
öfver hela det blossande ansigtet. Hon hade
borrat sitt hufvud så djupt ned i den stora
broderade förmakskudden, att hon ej ens hörde,
när det knarrade i dörren och tant Martha
trädde in.
Tant Martha stannar bestört, ännu med
handen på vredet; ett skimmer af medlidsam
undran tändes i hennes bruna, vänliga ögon.
Hon stryker med banden öfver dem och öfver
det grå, släta håret, oviss, om hon sett rätt,
och säger derpå:
»Lilly, mitt kära barn, gråter du — du,
den gladaste bland de glada! Skall jag tro
mina ögon? — Så bedröfvad och så ensam!»
Men Lilly borrar än djupare sitt hufvud
bland kuddens sefirgarnsblommor och lyfter ej
en sekund sina ögon till helsning. De
deltagande orden från dessa vänliga, gamla läppar,
dem hon så ofta kysst, som vore de en
moders, komma nu endast smärtan att än
häftigare bryta ut.
»O — hur kunde — hur kunde han vara
så grym...»
Tant Martha sitter emellertid redan bredvid
henne i soffan och har fått det motspänstiga
lilla hufvudet i sitt knä, der hon mildt och
långsamt stryker det mjuka, fuktiga håret ur
den feberröda pannan. De häftiga
snyftningarna lugnas så småningom, och ett och annat
halft svar på den gamlas försigtigt deltagande
frågor ställer snart situationen klar, den hon
för öfrigt med qvinlig instinkt för länge sedan
gissat sig. Men ännu strömma tårarne, jemna
och heta, fram under Lillys skälfvande
ögonlock och droppa från hennes kind öfver tant
Marthas svarta sidenförkläde.
Så till slut vågar denna komma, halft på
försök, med den första skymten förståndig
invändning och säger:
»Men, min älskling, du skall se saken lugnt
och rättvist. Pappa menar det bästa med både
Karl och dig, det vet du nog. Och om du
nu också tycker, att han är sträng och grym,
skall du besinna ...»
Men Lilly ville icke besinna, och trotset
spränger sig med ens fram öfver hennes läppar,
den unga kärlekens blinda trots, och hon spritter
upp och ropar med ögonen i eld och låga:
»Det kan du säga, tant Martha, du, som
aldrig har älskat! Älskat så, menar jag, älskat
en man ...»
Och nu har ordens flöde brutit löst och hon
ser icke, har icke tid att se den skugga, som
— för ett ögonblick allenast, det är sant —
for öfver detta lugna, gamla ansigte.
Brådskande, med feberaktig häftighet dukar hon
upp hela sitt unga hjertas bekymmerhistoria.
»— — Vänta, säger pappa, vänta, säger
han! Tror du man kan vänta, när man älskar
som vi — ja, det tror du, men det kan man
inte! Och om det behöfdes! Jag vill inte, ni
skall börja med tomt bo, säger han; då komma
liara sorg och bekymmer efter. Och har han
inte gjort det sjelf — det har han många
gånger med stolthet berättat! Voro de inte
lyckliga, mamma oeh ban, när hon lefde,
lyckligare än alla andra? Säg, tant Martha? Hur
många tusen gånger bar du inte berättat mig
om den saken . .. Om ett par år, säger pappa;
ni äro än så unga! Om en evighet, ja, då
kunna vi så gerna lägga oss att dö med det
samma! Och jag gör det, jag vet det — om
detta skall vara! — — Han har riktigt goda
inkomster för öfrigt, Karl — redan. Han
har sjelf räknat så noga, och ban säger, att
det kan gå. Och han måtte väl bäst veta det...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
