Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 2 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
IDUN
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-spalt. petitrad (= I i stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
»Ack, de unga, och deras blinda mod,»
säger tant; och hon smeker Lillys späda hand,
som, knuten i motspänstig harm, hvilar i
hennes knä.
Så blir det tyst med ens. Långa minuter
komma och gå, men inte ett ord yttras.
Vinteraftonens tidiga skymning sänker sig som en
mörk slöja; ännu faller dock en svag strimma
dager mellan fönstergardinernas fransar, drar
sig i en mjölkhvit gata fram öfver det
ombonade lilla förmakets gammalmodiga möblemang
och stannar i en sista skymt öfver tant Marthas
allvarsamma ansigte.
Lilly sitter i skuggan, men hennes ögon
lemna ej en sekund den gamlas. I stum,
bäfvande undran blickar hon utan återvändo fram
på dessa välkända kära drag, som nu med ens
te sig för henne som i ett nytt ljus. Det
har kommit något underbart oförklarligt öfver
dem, något, som Lilly aldrig förr skådat, något
af oändlig vemodsfull smärta, minnenas smärta.
Öfver dessa bruna, vänliga ögon, som ständigt
så gladt och friskt spela ut i dagsljuset, drager
sig nu som en slöja af tårar, der de
drömmande se rätt framför sig i skymningen med
ett säreget uttryck af att skönja något —
bortom skuggorna. Den skrumpna, gamla
munnen rör sig sakta, utan ett ljud, liksom repade
den upp för sig sjelf tonerna af en halft
förgäten sång.. .
Det kommer som en rysning af helig
andakt öfver Lilly, och hon minnes ej längre sin
egen smärta, der hon i andlös tystnad följer
spelet i tant Marthas drag. Hon har en
förnimmelse af, att hon kommit en hemlighet på
spåren, ett helt lifs hemlighet, oeh nyfikna
frågor kämpa i hennes hjerta med ett
kärleksfullt medlidande, sådant hon förr aldrig känt,
och som sluter hennes mun . . .
Sent omsider faller en het tår på Lillys
hand, en enda brännhet tår; och de båda, den
gamla och den unga, spritta förskräckta upp.
Skymningen är nu nästan mörker. Den ena
qvinnan ser ej, hur den andra rodnar; men de
känna båda blygseln bränna, den som
öfver-rumplat och den som låtit sig öfverrumplas.
Det är för sent att göra något halft. Tant
Martha för häftigt Lillys hufvud mellan sina
händer och kysser hennes panna . . .
Och när hon kämpat sig till nog
sinneslugn att tala med hörbar röst, säger hon:
»Den sanna kärleken kan vänta, lida —
och försaka.»
Så reser hon sig och går ensam ut.
»Min egen, älskade Lilly!
Jag har tänkt mycket, sedan jag lemnade
dig i går. Jag skall dock nu icke tala mycket.
Jag förnimmer emellertid ett behof att säga
dig en sak, hvilken du numera känner — till
hälften åtminstone. Det förefaller mig, att du
har rätt att känna den helt.
Äfven jag har älskat, Lilly, så högt som
kanske någon dödlig 1 Den man, som en gång
var alla mina drömmars hjelte, står dig så
nära — som en far kan stå sitt barn. Hur
en annan, lyckligare qvinna blef hans hustru
och din mor, den sagan är allt för enkel och
hvardaglig att ens förtjena berättas. Enkel
och hvardaglig för alla — utom för mig I
Lilly, min vän, allt sedan din mor dog i så
sorgligt unga år, har du varit mitt barn. Nu
är du sjelf en qvinna, ty du älskar; och du
har trampat ut barnskorna, fast än jag har svårt
att sätta mig in deri. Derför har jag ock nu
ansett tiden vara kommen för mig att förtälja
dig allt — allt, hvarför jag tagit mig en mo-
ders rättigheter emot dig. Men smärta icke
din far med ens antydningen om minnen, dem
kanske äfven han kämpat bittra strider att
begrafva.
Och här, kära min lilla fästmö, sätta vi nu
punkt för tant Marthas sentimentalitet. Punkt
för evigt.
Jag har ett mycket mera praktiskt syfte
med dessa rader, som nog kommer att glädja
dig. Saken är helt enkelt den: jag
reserverade en gång för min egen tilltänkta
bosättning ett litet kapital, som sedan dess aldrig
rörts. Det har nu vuxit ut, tack vare de
goda bankerna, till en rätt artig summa. Från
oeh med i dag är den din oeh Karls. Den
hade ju ändock till sist alltid blifvit det. Oeh
om den nu kan förkorta den bittra väntans
tid för eder, kära, kan den ju aldrig komma
till gladare välsignelse. Gud gifve eder lycka!
Gå nu in till din far och kyss honom och
berätta honom — helt försigtigt! — om tant
Marthas testamente. Du skall se, hur ban
smälter och ger med sig, ty jag känner
honom, jag — han har ett hjerta af guld.
Oeh när du träffar din fästman (jag inbillar
mig, det icke dröjer så särdeles länge), helsa
honom då, att han skall vara ett godt stycke
karl för att förtjena sin lycka — tant Marthas
egen kära Lilly!
Jag, gamla toka, som gör mig så onödigt
mycket bekymmer! Det har jag ju sjelf sagt
honom — mångfaldiga gånger!
Och jag vet, att han ej bedrager oss.
Tant Martha.»
jm*
Teater och Musik.
Vasateatern har nu fått sitt nya, af oss förut
omnämda program färdigt. I måndags uppfördes
nämligen för första gången 3-akts-lustspelet »Lånta
fjädrar», bearbetning från tyskan af Frans Hedberg. Det
tillhör det vanliga tyska dussinkramet af detta
slag och uppehälles hufvudsakligast af det
förtjenst-fulla spelet, beträffande hvilket särskildt måste
framhållas hr Griinder som f. d. byggmästaren,
sedermera (mot sin vilja) stadsfullmäktigen Willerman
samt fru Bergström som den förres ärelystna maka.
Slog det nyssnämda stycket just ej vidare an, så
blef förhållandet belt annorlunda med efterpjesen,
den komiska 1-akts-operetten »Kolhandlarne».
Sällan hafva vi varit vittne till en muntrare
sinnesstämning i en teatersalong. Stycket, i sig sjelft
roligt från början till slut och med en lätt och
lekande musik, utfördes också på ett sätt, som
förtjenar allt beröm. Fröken Anna Pettersson som
kol-handlerskan Thérèse öfverträffar nästan sig sjelf och
det vill ej säga så litet. Ett par af hennes mycket
roliga kupletter måste omtagas. Hr Kloed som
kolhandlaren och hr Griinder som polissekreteraren
bidrogo likaledes på ett förtjenstfullt sätt till den
storartade framgången. Att »Kolhandlarne» blir en
förträfflig kassapjes för Vasateatern, torde vara stäldt
utom allt tvifvel.
Musikföreningens sextonde konsert egde rum i
tisdags i Storkyrkan, hvilken var till trängsel fyld af
andaktsfulla åhörare. Som bekant uppfördes vid
detta tillfälle för första gången i dess helhet Gunnar
Vennerbergs härliga oratorium »Jesu födelse» —
kompositörens mest storslagna tonskapelse.
Oratoriet består af två afdelningar, af hvilka den
senare såväl i melodiernas skönhet som i
kompositionens genomfördhet onekligen står främst. Hvardera
afdelningen upptager 18 nummer, bestående af soli,
recitativ, körer, en terzett och en qvartett.
Solopartierna äro: profelen (hr Sellergren), evangelisten
(omvexlande hr Lundqvist och fru Edling), engeln
(fröken Klemming), aposteln (hr Sellman), Simeon
(hr Nygren) och Herodes (hr Sellman).
Utförandet, som leddes af hofkapellmästaren
Nordqvist, hvilken med kormästaren hr Edgren delar
förtjensten af det storartade ton verkets inöfvande och
så lyckliga framförande, var beträffande såväl
solonummer som körer och orkesterackompagnemang
utmärkt samt länder alla de medverkande till största
beröm.
Att oratoriet gjorde ett mäktigt intryck på alla
de närvarande märktes tydligt, och här och der i
den vackra kyrkan förnams efter flere nummer ett
sakta sorl, som endast rummets helgd hindrade att
förbyta i högljudt bifall. Bland recitativen — må
hända verkade mängden af sådana något tröttande
•— funnos flere af synnerligt anslående art. Af
körerna torde särskildt böra framhållas englarnes »Ära
vare Gud i höjden» etc., de heligas kör »Min själ
längtar och trängtar» med det präktiga solot utfördt
af hr Lundqvist; vidare de skriftlärdes synnerligen
karaktäristiska kör »I Betlehem i judiska landet»
samt slutkören af de heliga och församlingen.
Utomordentligt anslående voro ock engelns aria »Våren
icke förfärade» och qvartetten »O, huru Ijufliga»,
hvarjemte såsom särskildt karaktäristisk torde böra
framhållas trion »Hvar är den nyfödde
judakonungen?», utförd af tre basar (hrr Salomon Smitt,
Sellergren och Nygren).
Säkerligen skulle de flesta af dem, som bevistade
gårdagens konsert, vara tacksamma, om tillfälle
bereddes dem att ännu en gång få höra det vackra
oratoriet.
Stor symfonikonse;! gifves nästkommande söndag i
Musikaliska akademiens stora sal af ledamoten af
hofkapellet oeh läraren i violoncellspelning vid
musik-konservatoriet hr Anton Andersen. Härvid
uppföres af en 100 mans orkester, bland hvilken märkes
konsertmästaren Lindberg och hr Tor Aulin, en af hr
Andersen komponerad symfoni (ess-dur). Hr A.
har redan för några år sedan väckt uppmärksamhet
härstädes med en dylik större symfoni, som då
mottogs med mycket bifall af både publik oeh kritik.
Kompositören kommer sjelf att leda utförandet.
En koketts bekännelser.
Skiss för Idun
af Mia.
(Forls.)
fter dansens slut råkade vi åter grefven
ute i buffeten.
»Herr hofjägmästare,» sade han,
vändande sig till min kavaljer, »ni är väl icke
ond på mig eller hur?»
»Hur kan ni tro det, min bäste grefve, jag
har tvärt om alltid för er hyst de
vänskapligaste känslor, och det skulle smärta mig
mycket, om ni af en eller annan anledning
ansett er ha skäl att misstänka motsatsen,»
svarade hofjägmästaren artigt.
»Nåväl, det gläder mig verkligen. I så fall
har ni väl intet emot, att vi tömma en
försoningsbägare tillsammans med vår älskvärda
väninna, er dam, hvars skål jag nu vågar
föreslå, att vi dricka i botten,» sade grefven och
fylde ett par punschglas.
»Tack, jag dricker inte punsch,» svarade
hofjägmästaren och serverade sig litet
champagne med kolsyradt vatten.
»Ah, ni är således absolutist, det visBtejag
ej,» sade grefven och klingade med oss.
»Till-låt mig fråga — är det af smak eller af
princip?»
»Af princip; man begår så lätt dumheter,
då man fått några glas. Det har jag en gång
haft en sorglig erfarenhet af,» sade
hofjägmästaren öppenhjertigt.
»Såå, törs jag fråga, när det var? Under
den tid, jag haft nöjet af er bekantskap, har
det synts mig, som om ni icke vore i stånd
att begå dumheter, ty dertill synes ni mig
vara allt för lugn. Jag deremot, som bär en
sjudande vulkan inom mig, jag begår alltid
dumheter,» sade grefven med en komisk gest
och en sidoblick till mig.
»Säg icke så, förr eller senare blir nog
äfven ni vis, ty vulkanen inom er kan väl icke
fortfara att brinna i evighet,» inföll jag.
»Det beror på hur man hushållar med bränslet,
min nådiga,» replikerade grefven.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
