Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 2 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
»Det måste ni hushålla noga med! Tala
vid hoijägmästareo, hur ni bör bära er åt, ty
han är säkert hemma äfven i den sortens
skogshushållning,» svarade jag oeh bugade mig för
mina kavaljer, som återfört mig till min plats
der jag öppnade en ny konversation med en
af de äldre damerna.
Grefven och hofjägmästaren gingo åter ut i
buffeten, och jag återsåg ingen af dem förr än
en timme senare, då hofjägmästaren bjöd upp
mig till en dans, som redan pågått några
minuter.
»Om förlåtelse, jag har låtit er vänta, men
grefven och jag voro inbegripna i en så liflig
diskussion om jagt, att jag glo-—ömde mig,»
ursäktade min kavaljer.
Hvad ville detta säga! Hotjägmästaren var
sig icke lik längre. Hans ansigte var
blossande rödt och hans andedrägt inpregnerad af
spritångor.
Detta gaf mig anledning att sitta öfver
dansen och be min kavaljer taga plats, ty min
nyfikenhet var redan väckt, och jag anade, att
onda makter hade sitt finger med i spelet.
»Att ni och grefven blefvo så goda vänner
i hast, det förvånar mig verkligen,» sade jag.
»Åh, vi ha ju känt livara — andra länge,
fast vi i — inte–-förlåt, det måtte vara
SalignaeeD, som han spetsade med, som
förorsakar denna fördömda hicka,» afbröt
hofjägmästaren och bemödade sig att se korrekt
ut. »Min vän–sköld och jag ha mycket
gemensamt,» återtog min kavaljer. »Han är
en väldig Nirnrod — värre än jag trodde och
det ska bli–-Men förlåt, här sitter jag
och konverserar om saker, som omöjligt kunna
intressera er,» afbröt han åter.
»Ja, uppriktigt sagdt tycks det, som om ni
smittats genom umgänget med grefven och
tillegnat er hans vulkaniska natur. Ni ser så
ecbaufferad ut, som om en eruption förestode.»
»Ha, ha, ha! Alltid lika spetsig och lika
förtju — usande. Men om mitt bepri — isade
lugn i ett ögonblick som detta skulle svika mig,
och min vulkaniska natu — ur i stället gjorde
sig gällande, så är det icke min vän grefvens
skuld, utan helt enkelt er, min fröken. Ty
det är ni, so — om tändt vulkanen inom mig,
so — om ko — ommit mig att glömma–»
Innan jag visste ordet af, hade
hofjägmästaren lagt armen om mitt lif och sökte trycka
mig intill sig, under det hans läppar hviskade
något om »älska och kärlek», som jag icke
lyssnade till. I stället stod jag ögonblickligen
upp och gick, utan att svara ett ord.
I dörren till den närgränsande salongen
mötte jag grefven, som såg mäkta
triumferande ut.
»Hvad nu, dansar ni ej med min vän
hofjägmästaren? Eller har han må hända fallit i
onåd hos balens tjusande drottning, att döma
af den förolämpade min, hon tagit på sig.
Stackars gunstling! Hans lycka var lika kort
som min, sedan vi upphört att vara rivaler.»
»Skämta inte, grefve–sköld, det är er
skuld, att jag icke längre räknar hofjägmästaren
bland mina vänner. Och det smärtar mig mer
än ni tror,» sade jag upprörd.
»Han hade således gjort ett så djupt
intryck på er—,— det, trodde jag icke,» sade
grefven hånande.
»Ja, jag kan icke neka dertill! Jag har
alltid sympatier för män af heder, och en
sådan är hotjägmästaren.»
»Nå, det gläder mig att höra! Jag bar
således ännu hopp att fortfarande räknas bland
edra vänner.»
»Ni har en mycket hög tanke om er sjelf,
herr grefve, det har jag många gånger märkt,»
svarade jag, vände honom ryggen och gick.
t % $
Se här det enda minne jag eger af hofjäg.
mästaren, sade Ebba och visade baksidan af
ett visitkort för väninnan.
Förlåt! läste hon.
I det samma ringde det.
Det är mamma, som kommer, just som jag
slutade mina memoarer, sade Ebba och gick
att öppna.
När lilla fru Elna en stund senare tagit
afsked och Ebba blifvit ensam med sin mor,
sade denna:
»Jag har en öfverraskning att meddela dig.»
»Hvad då, hvad då, lilla mamma. Fort,
berätta!»
»Åh var nu inte så nyfiken!
Öfverraskningen kommer allra sist. Först skall jag
berätta, hvad jag hörde och såg i kyrkan.»
Ebba gjorde en liten grimas och lugnade sig.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Heder och tack till Etna Tenow för några
antydningar om »den oärliga konkurrensen på qvinnans
arbetsmarknad». Ej underligt, att unge
kunskapsrike arbetssökande män se på oss med »omilda
blickar»! Qvinnor från Dalom.
Till la S— få vi härmed frambära vårt
hjert-ligaste tack för hennes uppsats i uppfostringsfrågan.
Ty värr är det ej utan orsak vår tid fått namnet
»de lydiga föräldrarnas tidehvarf»; derför heder åt
dem, som söka motverka denna missriktning och
uppträda mot dem, som vilja underminera fjerde
budets helgd. Erkänsamma föräldrar.
Rättelse.
I de sista raderna — sjette från slutet — af fru
Mathilda Langlets uppsats i förra numret under
rubriken »Frihet och tvång» har insmugit sig ett
förvillande korrekturfel, som vi härmed bedja få rätta.
Der står nämligen: »Här gäller det mer än djur etc.
— hvilket skall vara: s Här gäller det mer än eljes etc.»
Pristäfling n:r 2.
Sedan tiden för den första
prütäf-lingen, nu tilländagålt och inom den
samma inlemnats ej mindre än trettio
sex (36) täflingsskrifter, hvilket ju
visar, att täflingen väckt ett lifligt
intresse, hafva vi beslutit att redan nu
anordna en
ny pristäfling,
till hvilken vi utsatt
två (2) pris
å tjugu (20) och tio (10) kronor.
Det första priset, 20 kronor,
utdelas för den bästa berättelse, skiss
etter novellett om högst tre breda
spalters utrymme (vanlig artikelstil), som
inkommit till Redaktionen inom den
7 nästkommande mars.
Andra priset, 10 kronor, lemnas för
den bästa samling af råd och rön, som
falla inom området för de i de
smalare spalterna förekommande
afdelningarna för hus och hem,. Täflingstiden
utgår här likaledes den 7 instundande
mars. För att komma under
ompröf-ning vid täflingen om andra priset,
måste hvarje samling, som inlemnas,
omfatta minst 10 korta uppsatser, hvardera
om högst 50, lägst 10 rader petitstil (den
i dessa smalare spalter vanligast
använda), deraf en till hvardera bland
någon af följande afdelningar: Våra
barn, Klädedrägten. Toaletten,
Bostaden, Fönsterträdgården, Handarbeten,
Bakning, Tvätt och strykning, Köket,
Tjenarne.
De insända täflingsskriflema få ej
vara förut offentliggjorda.
Manuskriptet bör skrifvas på endast en sida af
papperet och hvarje täflingsskrift
märkas å baksidan af kuvertet med
påskriften: Täflingsskrift. Hvarje
täflingsskrift bör förses med en signatur
och förseglad namnsedel biläggas.
De i godhet närmast efter de
prisbelönade alstren kommande
täflingsskriflema komma att hedersamt
omnämnas, och förbehåller Redaktionen
sig rätt att, om hon så för godt finner,
i Idun offentliggöra öfven dem.
Stockholm den 8 februari 1888
Redaktionen.
Helsovård.
Medicin för trötta hjernor. Mången
söker i retmedel bot för sin trötthet
utan tanke derpå, att ban dermed
tänder sitt lefnads ljus i bägge ändar.
Piska på en trött häst, och du skall
nog få honom att gå, men det gör
honom icke starkare, ej heller mindre
trött.
En klok författare har sagt: »Det
bästa en menniska kan fö*etaga sig,
då hon känner sig för svag att uträtta
något, är att gå till sängs och sofva
så länge hon kan. I sömnen ligger
enda medlet att återställa hjernans
verksamhet och kraft, emedan detta organ
derunder befinner sig i hvila och i
tillfälle att ur blodet, den allt lifvande
näringsvätskan, upphemta
beståndsdelar, hvilka intaga de genom föregående
tankearbete förbrukades plats. Ty
tankeverksamheten orsakar en faktisk
förbränning af hjernans beståndsdelar,
liksom hvarje kringvridning af hjulen
eller propellern på ett fartyg är
resultatet af en förbränning, kolets under
ångpannorna. Ersättningen af
förbrukad hjernsubstans härledes af närande
partiklar i blodet, som i sin ordning
härstamma från förut intagen föda, och
hjernan är af den natur, att hon
under det sofvande tillståndet bäst till-
egnar sig och med sig införlifvar dessa
närande beståndsdelar.
Retmedel förmå ingenting uträtta,
de öfverfylla hjernan och tvinga henne
till en allt större förbrukning af sig
sjelf, tills hon blir så uttröttad, att
ingen förmåga återstår att mottaga
förstärkning.
En andligt uttröttad menniska, som
med tillhjelp af stimulerande (eggande)
medel söker fördrifva sömnen, jagar
på samma gång bort den bästa vän,
hon eger, och skall snart, fast än för
sent, lära sig inse, att vännen utan
återvändo har flytt.
Sömnen är en ovärderlig gåfva, som
uppfriskar och pånyttföder deu trötte.
Låtom oss tillse, att vi ej missbruka
denna gåfva, ej tillskynda oss sjelfva
sömnlöshet, oro och till sist döden!
Ur februarihäftet af > Meddelanden
för helso- och sjukvård».
Klädedrägten.
Utmärkt sätt att stärka tvättklädningar.
12 ort (eller mera, beroende af tygets
tjocklek) lim sköljes och sättes med 2
qvarter kallt vatten på elden under
jemn omröring. Efter första
uppkok-ningen aflyftes pannan, och, antingen
varmt eller kallt, stänkes den torra
klädningens eller plaggets afvigsida
ganska grundligt med limvattnet. Det
stänkta hoprullas en stund, hvarefter
det strykes vått. Corinna.
Handarbeten.
Lappkorgen. Bland alla korgar, jag
har i mitt hem, från sykorgen till
spånkorgen, spelar min lappkorg den
största rollen. Den är för mig den
vigtigaste och nyttigaste af alla
korgar. Den har gjort mig otaliga
tjenster och mycket ofta hjelpt mig ur
klämman. Hvarje liten lapp, hvarje
bandstump, allt går till lappkorgen,
som naturligtvis härigenom blir
mycket innehållsrik. Hur ofta rotar jag
icke i den samma, och nästan alltid
finner jag hvad jag söker. Är någon
sömnad eller lappning på färde i
hemmet, genast måste lappkorgen fram
och hjelpa, och den gör det redligt.
Många, många småsaker har jag
förfärdigat för hemmet och för barnen
allenast af lappkorgens billiga innehåll.
Korgen har två afdelningar. I den
ena afdelningen läggas finare lappar,
spetsar, broderirester o. d.; här finnes
likaledes en knappask, som innehåller
alla samlade knappar. 1 den andra
afdelningen ligga de gröfre lapparne.
Det hem, der husmodern lappar och
gerna lappar, går ej under!
B. D.
Fönsterträdgården.
En allt för sällsynt gäst i våra rum
är kaffeträdet, Coffea arabiea. Denna
tacksamma växt är på långt när ej så
känd som dess frukt, hvilken ju hos
både hög och låg, rik och fattig, frisk
och sjuk står i högt anseende.
Kaffeträdet låter med lätthet
uppdraga sig i boningsrum, och hur
tacksamt är ej dess odlande! Under
blomningstiden äro de små träden alldeles
betäckta af hvita, välluktande blommor,
hvilka talrikt skjuta upp från de hvita
bladskaftens bas. De utvändigt gröna
bladen likna till formen ganska mycket
lagerträdets blad. Står kaffeträdet i full
blomning, har det ett inlagande
utseende, och en hvar måste hålla utaf den
jasmindoftande främlingen. Man skall
med glädje unna honom ett rum bland
sina andra rumväxter och gerna skänka
honom nödig vård. Eskil.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
