Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 16 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i I U U IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
det letas efter, men derför skall du också
taga vård om din skatt, icke allenast i det
stora, utan ock i det lilla. Kom, så sätta
vi oss här, barnet mitt, så får jag se in i
ditt älskliga, förståndiga ansigte, medan jag
talar om min egen, kära förnuftiga hustru!
»Ser du, Anna, min far lefde mycket ute
i stora verlden, som det kallas, och ännu
mera i affärslifvet, och det i en tid, då det
ej ansågs för någon dålig idrott att kunna
dricka vänner och bröder under bordet i
ett lag af muntra karlar. — Nå, han är
död, hvile han i frid!
»Vi voro tre bröder, jag är den yngste,
alla buro vi ett farligt arf i blodet. Vår
äldste bror, officer var han, stod ej emot,
utan blef en drinkare och dog jemförelsevis
ung; den andre, fadren till din man, drogs
in i samma krets, hvarest vår stackars far
skurit sina bedröfliga lagrar, och han — ja,
han upprätthöll traditionen om Ölfvingarnes
stora förmåga att tåla och bära — rus,
begriper du, oeh vid akademien förde jag
också dessa runor med den äran.
»Då blef jag förlofvad. Min kloka flicka
kände mycket väl min böjelse, men hon
predikade ej och tog ej heller något
nykterhetslöfte af en stackars förälskad yngling,
som skulle ha lofvat henne allt, utan att
ha kunnat hålla stort mera än intet. I den
tiden ansågs det mesaktigt att sky
kamraternas dryckeslag; det är kanske något bättre
nu vid universiteten. Min Helga ingaf mig
blott den tanken, att jag skulle söka mig
en praktisk verksamhet i stället för att gå
och vänta på befordran i ett embetsverk.
Och så kunde vi snart gifta oss.
»Utan att många ord voro spilda emellan
oss om saken, visste jag, att Helga hyste
sådan afsky för druckna personer, att jag
under vår trolofningstid noga aktade mig
för att låta henne se mig i ett sådant
tillstånd, och nu, då vi voro gifta, kände jag
på mig, att hennes natur var sådan, att
hon rent ofrivilligt skulle fattas af vämjelse
för en man, som ej kunde beherska sina
lägre drifter. Men hur jag skulle gått i land
med mina goda föresatser, i fall jag på egen
hand fått utkämpa striden, det tror jag
mig veta.
»Min kära, lilla hustru kände ingenting
annat om den då knapt gryende
qvinno-frågan än det gamla, att hon skulle vara
sin man till en hjelp — ett ord, som för
mig alltid har inneburit ett erkännande om
qvinnans öfverlägsenhet i sedligt afseende.
— Och Helga blef mig också en
hjelpa-rinna mot de ärfda begären.
»Blott en enda gång talade vi två om
detta, men då var det gripande allvarsord
från en hustru, som kände föräldrars ansvar
mot det slägtled, som efter dem skall kämpa
lifvets stränga kamp; men endast en aning
sade mig, att hon redligt skulle stå mig bi
i min hårda strid. Jag unge, lycklige,
tanklöse man, inte tror du, Anna, att jag då
förstod, hur noga hon kände till hela mitt
väsen? Nej då, jag bara kände, hur
frestelsen att »ta ett glas» mer och mer
förlorade sitt tag öfver mig. När den kom,
tog alltid min tanke sin tillflygt till vårt
trefliga hem, der hon till middagen väntade
mig med någon god soppa, som genast kom
mig att glömma min förfärliga trängtan
efter spirituösa drycker. Underligt nog —
eller snarare helt naturligt — tänkte jag
långt mindre på de fasta rätterna än på
supanmaten, då jag började längta efter
middagen. Och så visste jag, att hon aldrig
en minut lät mig vänta på maten, denna
olidliga pinande väntan, då kroppen kräfver
sin rätt och utöfvar ett så stort herravälde
öfver själen; denna retsamma väntan
befriade hon mig helt och hållet från att
förnya bekantskap med.
»Huru många gånger under min
ungkarlstid hade ej kokerskans och husmoderns
förenade tanklöshet att låta oss unge män
jemt och ständigt vara utsatta för denna
väntan, drifvit oss till att dricka bajerskt öl
eller taga måltidssupen med tilltugg på något
värdshus! Nu skulle jag betraktat ett dylikt
steg som en grof förolämpning mot min
lilla punktliga hustru.
»Vi voro ej rika, och hon skulle aldrig ha
kunnat hafva ett så godt bord, i fall jag ej
slutat upp med allt värdshuslif; nu räckte
hushållspenningarne alltid. Jag misstänker
dock nu, att Helga hela det första året
med afsigt lagade bättre och finare mat,
än jag varit van vid under mitt förra
hvar-dagslif; senare, då jag var i stånd att äta
nästan all slags mat, reglerade hon så
småningom matsedeln.
»Men något godt var der alltid på vårt
bord, till dessert saknades aldrig frukt, och
innan jag gick på kontoret, fick jag en god
kopp kaffe. Du kan tro mig, Anna, då
jag säger, att det var soppan och frukten,
som i synnerhet varit medel till att hjelpa
mig i striden mot ärfda anlag, hvilka
uni-versitetslifvet på ett sorgligt, men vanligt sätt
utvecklat.
»Helga ville aldrig höra talas om, att hon
fullgjort annat än en enkel, naturlig pligt,
då hon på detta sätt sörjde för mitt
välbefinnande; men en gång letade jag dock
ur henne, att hon, redan innan hon lärt
känna mig, hade egnat ett formligt studium
åt denna sorgliga fråga. Dels hade hon
läst goda skrifter om helsolära, dels hade
hon lärt af lifvet sjelft. Hon iakttog
nämligen, att arbetarnes hustrur sällan lagade
någon ordentlig mat oeh nästan aldrig soppor.
Följden blef, att männen måste, för att få
ner den torra maten, hjelpa till med
bränvin, öl eller svagdricka; detta senare
naturligtvis blott af brist på »bättre», och så blef
krogen dem snart en rent af nödvändig
för-friskningsort.
»Hos medelklassen återfann Helga samma
förderfliga matordning, blott med den
skilnad, att det stekta fläsket var utbytt mot
någon kötträtt, och att ölet aldrig saknades
på bordet. Men så saknades ej heller
mannen många aftnar på värdshuset, och
för hustru och barn måste jemt läkare
anlitas. —
»I vårt hem har, som du vet, din man
vuxit upp. Hans sjukliga, ärfda anlag ha
blifvit undertryckta, hans kropp är frisk,
men — Ja, Anna, nu vet du, hvarför jag
med sorg såg, att du ej vet, till hvilken
omfattning en hustrus — jag vill ej säga pligt,
utan kärlek oeh omtanka kunna sträcka sig.»
Anna svarade blott genom att med en
trofast blick lägga sina händer i farbror
Göstas.
»Blott en fråga, farbror,» sade hon efter
en stunds tystnad. »Nils har väl
ungkarlsvänner?»
»Ja visst, och jag gick just hit för att
fråga, om vi — jag, som enkling, räknar
mig också till ensiingarne — om vi ej snart
få en liten fin fest hos unga herrskapet?
Bjud du hit dem af dina flickbekanta,
som du värderar; är der någon förnuftig,
treflig fru, ung eller gammal, i ditt vänskaps-
läger, så mycket bättre. Nils har äfven
ett par vänner, som äro äkta män; dock,
deras fruar taga vi ej med, förr än vi bli
litet mera bekanta med deras skaplynne, ty
då ett ungt hushåll grundlägger sin
umgängeskrets, skall det akta sig att blott låta gammal
konvenans råda. —
»Ja så, du måste ut till soppan! Vänta,
hör du, Anna! Köp ett par apelsiner;
förändringen i matordningen är naturligtvis
för farbrors skull, och om du och Nils finna
den samma behaglig, behåller du den — du
förstår!»
Anna nickade småleende åt den gamle,
men den djupa vigten af hennes
husmoderliga kall grep henne nu för första gången,
då hon åter stod i det prydliga köket för
att tillreda middagen åt den från sitt arbete
återvändande maken.
Några råd till både unga och
gamla hustrur.
Vid Iduns första pristäfling belönad med
hedersamt omnämnande.
||j en tid, dl vissa förf. bedöma skapelsens
— herrar med så stor skärpa, bör väl äfven
någon försöka att mana litet godt för de
anfallna, oaktadt deras mänga fel oeh brister.
Den, som eger någon kännedom om männens
natur, vet nog, att godhet biter bättre på dem
än att »sätta hårdt mot hårdt». Det är
endast diamanten, som kan slipas med sitt eget
stoft, men äkta män äro ju ej i allmänhet
några »sköna juveler»... Således har jag,
som redan för ett par år sedan var
silfver-brud, för länge sedan kommit till den
slutsatsen, att man icke bör väcka det sofvande
lejonet. Håll derför undan barnen, om din
man af en eller annan orsak är vid dåligt lynne,
och motsäg honom aldrig i deras närvaro! Se
noga till, att knappar ej felas i hans skjortor
och »inexpressibles» 1 Laga alltid, att måltiderna
serveras vid utsatt timme, och plåga honom
aldrig under deras njutande med jereiniader
öfver pigor eller annat husligt elände! Rynka
ej på näsan, när han röker i salongen eller
oförmodadt bjuder spelfrämmatide!
Låtsa sofva, om han kommer sent hem, eller
skratta i kapp med honom, om han är »lifvad»!
Om du ibland vill och måste säga honom någon
mindre behaglig sanniDg, så bör du passa på,
då han är lugn och bekymmerfri; vid sådan
sinnesstämning tager han bättre räson och ger
sig tid att tänka efter, om du har rätt. Är
han dig otrogen, ja, då fordras af dig det stora
offret att försaka dig sjelf. Visa hvarken sorg,
bitterhet eller en ömhet, som han icke förtjenar,
men försök att vara mildare, flitigare, vackrare
oeh behagligare än någonsin. Fördubbla dina
omsorger for hans trefnad ocli välbefinnande i
hemmet, och är karlen ej ett vilddjur i
manlig hamn, så skall du kanske snart kunna vira
honom ona ditt lillfinger! — — —
»Men», frågar du, älskliga läsarinna,
»hat-du då sjelf alltid skickat dig så der värdigt
och förträffligt i alla äktenskapliga
förhållanden?» Ödmjukt svarar jag med skaldens ord:
»Anfangs wollt’ ich fast verzagen,
und ich glaubt’ ich trüg es nie,
und ich liab’ es doch getragen, —
aber fragt mich nur nicht, wie.
JK. S.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
