Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 16 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. For hvarje 5-tal abon- I Pl II M Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af | U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än S, torde prenumera-
’ Hemma och ute.
Kejsar Vilhelms frånfälle är den tilldragelse, som
under den förflutna veckan sysselsatt hela verlden.
Oaktadt man ju på grund af kejsar Vilhelms höga
ålder — 91 år — ju när som helst kunnat vänta
hans bortgång, kom dock underrättelsen om, att den
verkligen inträffat, som en öfverraskning — detta
väl allra mest derför att man nästan varit öfvertygad
om, att den gamle kejsaren, hvilken på grund af den
svåra sjukdom, som drabbat honom, skulle skatta
åt förgängelsen före fadern.
Som ett ljus slocknar för en vindpust, så
slocknade ock kejsar Vilhelms lif, lätt och nästan
omärkligt. Och vid hans bår står sörjande ett helt folk,
ett af jordens mäktigaste folk, och blickar med
bäfvan mot en oviss framtid, oviss så mycket mera som
en hvar vet, att den nye kejsarens lif så att säga
hänger på ett hår. Och med de suckar af den
djupaste sorg öfver den gamle kejsarens bortgång
och innerlig tacksamhet för hans stora lifsgerning,
som i dag höjas vid den öppna kejsargriften,
blanda sig derför ock det tyska folkets — nej icke blott
dettas, ulan allas — varmaste förböner för den nye
monarken, för kejsar Fredrik. Ar hans värf som
Tysklands kejsare i sig sjelft maktpåliggande, så
blir det så mycket tyngre under medvetandet, att
den plågsamma sjukdom, under hvilken han är
hemfallen, när som helst kan afklippa den svaga
lifstiden. Den undergifvenhet, med hvilken han
hittills burit sitt hårda öde, skall dock säkerligen äfven
hädanefter följa honom och gifva honom kraft att
med sitt kända redliga allvar egna sig åt sitt höga
värf. För hans egen, för det tyska folkets, för den
europeiska fredens skull — ty kejsar Fredrik vill
göra skäl för sitt namn — skola vi hoppas, att
beträffande kejsarens helsotillstånd förut rådande dystra
farhågor måtte på fullt allvar förbytas till ljusare
framtidsutsigter. I denna önskan, i dessa
förhoppningar instämma säkerligen utan undantag alla Iduns
talrika läsarinnor!
Konungen återkom från Kristiania i onsdags.
Kronprinsparet vistas fortfarande i Berlin oeh är i
dag närvarande vid kejsar Vilhelms begrafning.
Prins Oscars förmälning med fröken Ebba Munck,
egde, som bestämdt var, rum i går i S:t
Stephens-kyrkan i Bournemouth. Närvarande voro bland
andra drottningen af Sverige-Norge, prinsarne Gari
och Eugène, åtskilliga af brudens slägtingar,
uppvaktande damer och herrar hos drottningen och
prinssrne, medlemmar ur societeten i Bournemouth
m. fl.
Angående förmälningshögtidligheterna kunna vi
naturligtvis för närvarande ej meddela något
närmare. Deremot hoppas vi i nästa nummer kunna
lemna en utförligare skildring, som utlofvats för vår
tidning af en vid det högtidliga tillfället närvarande
person. Tillika vilja vi nämna, att vi förbereda
utgifvandet af ett rikt illustreradt festnummer med
anledning af prins Oscars förmälning.
Folkfesten för Nordiska museet kommer som
bekant att ega rum den 19 april och följande dagar.
Ett upprop, undertecknadt af 102 fruar, har
utfärdats med uppmaning till allmänheten att efter råd
och lägenhet lemna bidrag till den försäljning, som
vid nämda fest kommer att ske till förmon för
museets tillämnade byggnadsföretag. Att saken är i
högsta grad behjertansvärd, lär väl ingen vilja
bestrida. Också hoppa6 vi, att det utsända uppropet
måtte bära god frukt. Företaget kan främjas på
många sätt. Lämpligt torde det förslag vara, som
afser bildandet af smärre komitéer i skilda delar af
landet med uppgift att insamla j>enningar eller
föremål, tjenliga att försäljas. Bidrag kunna sändas
omedelbart till Nordiska museet.
Fredrika-Bremer-förbundets vintersamqväm eger rum
i morgon afton kl. ’/z 8 i Frimurarordens lokal,
Stallgatan 1. Programmet för aftonen upptager dels
musik, dels ett litet dramatiskt skämt i en akt.
Qvinnors deltagande i stadsfullmäktigvalen. Omkring
4,800 qvinnor äro röstberättigade vid de nu
pågående stadsfullmäktigvalen. De qvinnor, hvilka önska
begagna sig af denna sin rättighet, erhålla alla
nödiga upplysningar å den valbyrå för röstberättigade
qvinnor, som i onsdags öppnades i huset n:r 10
Vasagatan 1 tr. upp.
Qvinnan och stenografien. Intresset för
stenogra-grafien har på sista tiden visat sig synnerligt lifligt.
Glädjande att omtala synes detta intresse numera
äfven boija vakna hos qvinnorna. Sålunda
utgjordes å ett nyligen hållet större sammanträde inom
Arendska stenografforemngen härstädes de
närvarandes antal till en tredjedel af qvinnor. En af dem
deltog ock ganska lifligt i diskussionen.
Stenografien tränger allt mer och mer fram, äfven
inom affärsverlden, och redan nu hafva de qvinliga
kontorister o. d. företräde, som äro hemma i
stenografi. Vi vilja derför råda unga qvinnor, som
behöfva arbeta sig fram, att lära sig denna konst.
Det är ock ett intressantr studium.
Qvinnor.
Porträttstudier för Idun af Johan Nordling.
III.
Kerstin.
et svaga könet» — så lyder ju ordet;
erfarenheten har lärt mig, att det finnes
få fraser, som så litet hålla streck i
det verkliga lifvet, när dess bistra allvar visar
tänderna. Det finnes en motståndskraftig
seghet hos qvinnan, som är starkare än styrkan,
och som kan bli en makt, för hvilken vi i
vördnad blotta våra hufvud, när den paras
— som så ofta är fallet — med en sund och
ädel moral.
Detta föll mig ovilkorligen in att säga, när
jag slog mig ned att skrifva Kerstins historia.
Hon läser icke mycket, den goda Kerstin, och
»det lärda bokvettet», som hon uttrycker sig,
är ej hennes sak. Men skulle hennes klara,
blå ögon tillfälligtvis falla på dessa rader,
skulle hon vara den första att — hjertligt
skratta åt dem. »Kors, hvad herr John börjar
gentilt och förnumstigt,» bruste hon ut, och
hennes hvita tänder glänste till i ett leende.
Jag har aldrig hört någon menniska skratta
så mycket som Kerstin — så mycket och på
samma gång så naturligt. Jag tror, att hon
skulle kunna skratta vid sin egen graf. Detta
klingande, högljudda löje, som alltid ligger till
reds på hennes läppar att vid minsta
anledning brista lös, har något af ett sprudlande
källsprångs bullersamma friskhet uti sig, och
äfven när det kommer som allra mest
omoti-veradt — t-y medgifvas måste, att det ibland
kommer grufligt omotiveradt — så förefaller
det dock aldrig störande. Man känner, att
det kommer direkt från hjertat, ett stort, naivt
hjerta, som icke funnit bättre sätt att
uttrycka sig.
Hon har röda kinder, Kerstin, blomstrande
som en vinterfrukt, och ögon, som lysa af
lefnadsmod; en stor, stark, välväxt kropp, den
hon för med en viss omedveten qvinlig
behagfullhet, som minner om fin dam, sä »fattig
torparunge» från landet hon än är, som hon
sjelf plär uttrycka sig.
När hon kom till mina föräldrars hus, var
hon tjugu år. Hon fick med ens — berättade
hon sjelf — en oemotståndlig lust att komma
ut och pröfva på lifvet; den grep henne, som
hon stod och gick, oeh den lemnade henne
ingen ro vare sig natt eller dag. Beslutet var
snart fattadt, och handling och beslut voro ett.
Hon packade samman sitt timliga goda — det
rymdes allt som allt i ett ganska måttligt
knyte — och så drog hon bort från sin
fattiga fädernebygd, hem och »bekantingar» och
kom till »staden».
Som sagdt: ödet var henne bevåget, och hon
behöfde ej läDge söka sig om efter bröd. Min
mor tilltalades af hennes friska uppsyn och
humör, och hon städslades som piga i vårt hem.
»Käraste frun,» sade hon på sitt breda
landsmål, »inte kan jag mycket än af de här
fina stadssysslorna, men god vilja har jag och
hufvud på skaft och krafter, som förslå, och
så går det väl bra med resten, när
kunskaperna kommer.»
Och god vilja hade hon och bra gick det.
Ingen var så läraktig som Kerstin, ingen så
tjenstvillig oeh föga öm att taga uti. Gick
det henne till en början emot någon gång i
hvardagssysslornas vexlande bestyr, tog hon
saken lugnt, skrattade och beredde sig till ny
dust. Och när det så småningom gick, gick
allt bättre och bättre, genljöd hela huset af
hennes munterhet som af en glad sång.
På det viset dröjde det ej heller länge, förr
än hon var min mors favorit; och fast än hon
min sann aldrig sjelf glömde, att hon var »piga»
och »torparunge från landet», blef hon halft
behandlad som medlem af familjen, allas
skyddsling och allas vän.
* *
Några år gingo och jag blef student. Jag
tillbragte nu mina terminer vid universitetet,
men vände under ferierna alltid hem till huf
vudstaden och de mina. Kerstins
oföränderligt glada och oföränderligt blomstrande ansigte
var mig icke minst kärt att för hvarje gång
se åter; den första helsningen från hemmet
var alltid hennes, der hon mötte mig och min
tunga kappsäck vid stationen, min tunga
kappsäck med böcker och drygt gods, den jag sjelf
knappast förmådde lyfta och den hon med ett
gäckande skratt fick ut från expeditionen och
behandlade, som hade den varit en påse fjäder.
Stor var derför min förvåning, när jag en
jul, då jag kom åter, fåfängt spejade efter
henne vid stationen. Var hon sjuk eller hvad
stod på? Jag tog emellertid ett stadsbud och
kom hem.
På mina ifriga frågor fick jag ett svar, som
var egnadt att än ytterligare förbluffa mig.
Kerstin var gift I
Kerstin gift — Kerstin och erotik —• det
var en sammansättning, som föreföll mig så
befängdt komisk, att jag ovilkorligen brast ut
i ett gapskratt. Och detta så oväntadt och
plötsligt! Icke en rad i de många brefven,
som hemifrån sändts mig nåder terminen, hade
beredt mig derpå.
Men ej dess mindre var saken ett faktum,
som ej stod att borträsonera. Såsom en gång
lusten att vandra ut i verlden kommit öfver
henne plötsligt lik en tjuf om natten och ej
lemnat henne någon ro, så hade nu äfven
kärleken slagit ned i hennes hjerta — en bomb,
en blixt från klar himmel som tände det i en
eld oeh låga, de der ej af väntan visste.
Och så kom hon en dag att stånda inför
min mor; det friska ansigtet sken af löje —•
som alltid. Något mindre vanligt och vigtigt
bar hon dock på hjertat, ty hon, Kerstin, som
aldrig känt hvad bryderi ville säga, tummade
nu förläget sin förklädessnibb och hade svårt
att finna orden. Efter en kort tvekan kommo
de dock, burdus och rakt på sak:
»Frun; jag är kär i Eriksson, och nu ska’
vi gifta oss!»
Oeh så ett klingande skratt till punkt och
besegling.
Eriksson var vedhuggare oeh gårdsdräng, en
beskedlig, menlös karl med lingult hår och
skäggstubb ocli ett par fromma ögon.
Egentligen var han ett stort barn, som icke rätt
förstod att ta’ vara på sig sjelf, en slarfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
