Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 16 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig | P\ I I \| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
för hvilken krogen och glaset lade
oöfvervin-neliga försåt. Gång efter annan stöp han i
backen för fienden, fick bannor och
förmaningar af min far dagen derpå, grät (långa
karlen 1) och lofvade bot och bättring —
uppriktigt och af hjertat menadt. Fick så förlåtelse
för den gången och — gick bort och syndade
på nytt.
När han efter en af sina »olycksdagar», som
han sjelf kallade dem, kom upp i köket, vardt
Kerstin barsk i synen att skåda och stoppade
genast leendet i kjortelsäcken.
»Ni är ett kräk, Eriksson, som inte kan
hålla er ifrån det usla bränvinet, och ni borde
inte få se hederligt folk i synen. Att ni inte
skäms vara karl och inte kunna ta’ vara på er!»
Men den stackars Eriksson tar på sig en
så olycklig min och ser upp på Kerstin med
sina blå, vattniga ögon, trogna och beundrande
som en pudels och med ett uttryck af så
löjligt undergifven förtviflan, att Kerstin partout
ej längre kan hålla skrattet inne. Och han ber:
»Söta, snälla jungfru Kerstin, hon, som är
den enda, som har något hjerta för en fattig
syndare, hjelp mig hos grosshandlarn, för nu
kör han mig bestämdt på porten. Han har
varnat så många gånger — ack, ack — och
jag blir olycklig den här gången, jag vet det
Det blir min död, och jag får aldrig möra träffa
och se er, jungfru Kerstin, ni, som är den
enda, som ...»
»Se så, Eriksson,» afbryter hon, vänder
honom om och skjuter honom ut genom
dörren, »jag skall se till hvad jag kan göra.
Men kom i håg, att han bättrar sig och blir
menniska, för annars så ...»
Och sju och sjuttio resor blef hon så den
arme syndarens böneman inför min far.
Och ur detta förhållande af naiv beundran
på ena sidan och beskyddande moderlighet å
den andra sprang till sist kärleken fram med
ens. Oeh så talade den öfver Kerstins röda
läppar inför min bestörta mor:
»Han är en slarf, Eriksson, och ett kräk
till karl. Men jag tar honom ändå, och med
Guds hjelp gör jag menniska åfen, för det ä’
inte något ondt uti honom, stackare.»
Och med den energi, med hvilken hon satte
alla sina beslut igenom, blef icke förlofningen
mera än månaden äldre än bröllopet.
Kerstin flyttade ur köket och ned i den
torftiga kammaren till sin nu mera herre och
man.
Hon grät, när afskedet togs. Det var första
gången någon hade sett Kerstin gråta.
»Tack för all kärleken!» snyftade hon.
Sju år ha gått sedan dess. De ha varit
ett lif af missräkning och bitterhet för Kerstin.
Han var och förblef en stackare, hennes
Eriksson, oförbätterlig och ohjelplig, trots de starka
händer, som stödde houom. Han föll och restes
upp och föll igen — i oändlighet.
Han föll för sista gången i fjor — utanför
krogdörren. Det kostade hans rygg, som bröts,
och hans lif. De buro honom hem, qvidande
och plötsligt nykter. Kerstin mötte tåget i
dörren; hennes röda kinder, ännu lika
blomstrande röda, blefvo hvitare än snön. Hon
förstod allt.
Hon bannade ej. Hur kunde hon banna
nu. Hon låg på knä på golfvet vid hans
säng och grät heta tårar öfver mannens
smutsiga hand. Hon bad, had:
»Käre, käre Eriksson, du får inte gå ifrån
oas, du får inte gå ifrån oss, inte, käre, käre ...»
Men Eriksson kunde inte stanna längre. Der
hann icke läkare till, förr än han var död.
Jag träffade Kerstin i går. Hennes skratt
ljuder ännu lika bullrande friskt, hennes ögon
lysa, hennes kinder ha icke blekts. Hon är
gjord af någon outslitlig materia.
Ty nog har lifvet slitit henne, det. må hvar
man veta. »Ungarne skrika efter bröd; jag är
kråkmor, som skall skaffa,» säger hon.
»Ungarne» äro fyra.
Icke svälta de någonsin, icke frysa de och
icke ha de något att klaga. Kerstin klagar
aldrig — det är klart — hon bara arbetar
och skrattar. Men så får hon ock arbeta och
taga nappatag med lifvet, som skulle förlama
mindre offervilliga armar och offervilligt hjerta.
Hon är större och starkare i det tysta
obemärkta, denna fattiga fåkunniga qvinna, än
de store och starke, som hofvera sig och prisas
inför all verlden.
Jag hoppas många gånger få se ditt glada
ansigte åter, Kerstin, och höra ditt skratt
klinga . . .
Under drifvan.
j;£liagot |jaüüa 6aftta,
^o^VCX.^äoR.a med im 6uepc)tagt jotDevi,
^X. Øcfi UellCamDt mitt fvj-etta 6u.odat:
^ Jfårar. åt vmtetn uti notD<
ai-vq. at vmtetn utv notcJew!
JCoita ^lincfolna titi tiafc
3"t-tj/ia Hop — ti££ Siamantet.,
(^mittåride tߣa«.3 ocft- cpfcanvia,
STLen. med ft-åtDa, fi.t>a66a Hantet.
9TLen. j-ag. vet: |Jait i^eljva ftaüüa,
3e 3oclL åt ßüommot cp|ua;
ÉMommot, 6om titt ßåttte lidet.
ofUumta fiKjpwt vninndet 3tij;i>a.
©cH j.acjf vet’, en àmufa valme
Æöiet tipp dem uti tåfcat,
©c?i det nyt>!> «at R-aUüt ocPv oMk^
SblomAtta -püöti^i^t ny a uåtat.
oSå åt månget meniHoimnej
<£i|;uet6 Jlöß ßtc3t bteifiet o[Wt:
£B£om.6fta (Lunde det det inne —
JCàtvatm det Mott ßeftëj>uet!
Jacques.
Metod.
Vid Iduns första pristäfling belönad med
hedersamt omnämnande.
»jgjjjvarför är du så sällan ute och går i friska
luften?» frågade ett ståtligt gammalt
fruntimmer. »Läser du så mycket?»
»Nej, kära tant, jag har så mycket att göra,»
svarade en liten glad, blåögd fru, som nyss
pelsat af sig och slagit sig ned i en beqväm
gammaldags länstol.
»Tänker du fortfara så hela lifvet igenom?»
»Inte har jag tänkt så der djupt in i saken.
Jag gifte mig med en landtbrukare och när
det är så mycket att sköta i ett landthushåll,
så måste man väl gripa sig an. Huru länge
det skall räcka, har jag aldrig tid att tänka- på.»
»Men, kära barn, hvad har du då för
göromål? Du har ju fullt upp med tjenare och
behöfver ju endast lemna fram hvad som skall
vara.»
»Der sade tant det! Det är just det der
’lemna fram’, som aldrig tar slut. Knappast
har jag satt mig ned, förr än någon kommer i
dörren: frun, nu skulle jag be’ att få det, och
nu skulle jag be’ att få det.»
»Har du lust att gå med mig,» sade den
vördnadsvärda gamla damen med ett blidt
leende, »så skola vi göra en rond i mitt hus
och se efter, hvad som är oordentligt, efter som
jag alltid har godt om tid?»
»Åh, så tant säger! Visst vill jag gå med
och se, huru ordentligt allt är. Men det är
väl skilnad på en gammal erfaren husmor och
en nyböijerska som jag.»
»Visserligen, kära barn, men mycket beror
äfven här pä metoden. Sedan du sett, om allt
är sä, som det bör vara, skall jag lära dig den
om du vill.»
»Ja, tack!» svarade den lifliga lilla frun.
Och de båda fruntimren genomvandrade kök,
skafferi, visthusbod och väfkammare.
Öfverallt den största ordentlighet och renlighet!
»Nåå?» frågade den gamla damen, då de åter
sutto på sin plats.
»Tant, lär mig!» svarade en ödmjukt
bedjande röst, ocli en liten täck hand med de båda
blanka ringarna strök smekande den erfarna
gamlas. Denna hade också en gång varit slät
och fin och hennes ringar lika nya och blanka.
Nu var den skrynklig och ringarna matta, nötta
till blott hälften af hvad de varit. Men i st. f.
ungdom och fägring talade den liksom hela
gestalten om ett helt långt lifs allvar och väl
fullbordade arbete.
Man såg och kände, att det gråa håret var
en hederskrona.
Enkelt oeh vänligt svarade hon:
»Först och främst en bestämd plats för
allting, så man slipper att gå och söka hvad
man skall hafva. Sedan en någorlunda bestämd
tid oeh ordning för de löpande göromålen. Och
kanske framför allt annat: omtanlce samt att i
god tid räkna ut hvad som bör ske, så man
icke behöfver springa och brådska i sista stund,
emedan då både man sjelf och andra få gå
många onödiga steg.
»Men jag skall taga ett par exempel, så du
förstår mig bättre.
»Om du skall sätta upp en väf, så kommer
jungfrun oeh ber dig om garn, när hon skall
varpa. Du går oeh lemnar fram det, utan att
tänka på lim till stärkelse, och följden blir, att
du knappast satt dig, förr än du blir besvärad
med att stiga upp och lemna henne dylikt.
Det är således redan två gånger du gått. Efter
några dagar kommer jungfrun och begär
svep-sked. Du går för tredje gåugen och lemnar
möjligen äfven skedkrok. Så behöfvas
väf-spjälor till varpningen. Det blir fjerde gången,
solf blir femte och väfsked sjette. Sedan den
blir iträdd, kommer jungfrun för sjunde gången
och ber dig om skytteln. Nu tycker du det
kan vara nog sprunget på vindskontoret för
den väfven, men så återkommer väfverskan för
åttonde gången. Hon hade glömt spännaren.
Hvarför inte sjelf lemna fram alltsammans på
en gång?
»Eller, kokerskan kommer och begär fram
bruna bönorna, som skola vara till middag,
emedan de måste sättas på litet tidigt för att
hinna blifva färdiga. Efter en stund kommer
hon och begär sagogryn etc. till soppan. Du
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
