Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 16 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto bi- i i i m Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L-* LJ IN spalt, petitrad (- II stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
säger förtretad: kunde inte Karin begärt det
på samma gång, så jag fått sitta i fred! Mycket
sant, men det är ju du sjelf, som sagt till,
hvilken mat det skulle vara, kunde du då inte
opåmint lemnat fram till det andra, när hon
kom och begärde det första. Du vet ju lika
väl som hon hvad det skall vara.»
»Det kan nog tant hafva rätt uti, när det
är en, som skall hafva alltsammans; men tänk
med fotogen, som jag alltid vill fylla på sjelf,
så ingen olycka händer: husjungfrun kommer
då, köksan då och ladugårdsjungfrun kanske
långt fram på förmiddagen, och der får man
springa och tvätta sig för hvarje gång.»
»Lilla barn, säg till, att när du kommer ut
på morgonen, skola alla lampor, som behöfva
fyllas, stå på dordet bredvid skafferiet och du
gör dem i ordning på en gång, så är det gjordt
med ett besvär.»
»Men det kunna de aldrig lära sig att komma
ihåg, vet tant.»
»Låt bara den, som icke har sin lampa der,
blifva utan olja den dagen, så svarar jag för,
att de nog skola komma ihåg sig.»
»Det har jag verkligen inte tänkt på,»
svarade den lilla frun helt förvånad.
»Ja, ser du, der hafva vi just felet,» svarade
den gamla och klappade den rodnande kind,
som lutade sig fram emot henne. »Vi
fruntimmer handla i allmänhet blott för stunden,
tanklöst och utan riktig plan, och derför hafva
vi ständigt en mängd små bestyr, som upptaga
vår tid och irritera vårt sinne. Det är en
ständig oro att glömma något, som gör oss
nervösa. I st. f. att sätta oss ned några
minuter och lugnt öfvertänka hvad vi skola göra,
så verkställa vi genast hvad som faller oss i
sinnet. Jag mins, när jag en gång var hos en
bekant och satt en timme på verandan, huru
jag slutligen blef uppmärksam på, att frun i
huset så ofta gick i skafferiet, som låg
bredvid, men det var ändå ett rum till emellan
köket. Jag beslöt att räkna gångerna och
ehuru det var många redan innan jag började,
så räknade jag dem till 24 på den tiden.
Hade hon t. ex. tagit sockret att söta soppan
med i en kopp e. d., så hade det gått med en
gång emot att gå flere, om det blef för litet.
Någon sak kan man taga med sig in på samma
gång man tar ut en annan eller flere på en
gång.
Saken är den, att man äfven i det lilla skulle
söka ordna och handla mera planmessigt än
man gör både på landet och i staden.
Följden skulle blifva samma ordning med långt
mindre oro och besvär. Vår tid skulle räcka
till icke allenast för de dagliga bestyren, utan
äfven till en promenad ute i det fria för att
stärka vår helsa, och först och sist: vi skulle
få mera tid och ett lättare sinne till att
säll-skapa med man och barn.»
Moster Stina.
Brefkort till tant Anna.
Stockholm i mars 1888.
Af förbiseende kom jag i mitt förra bref att
uteglömma de personers namn och adresser, hvilka jag
är öfvertygad skola med största beredvillighet
mottaga och till bästa användande befordra de bidrag,
stora eller små, som en eller annan intresserad
möjligen kan känna sig manad att lemna till det
storslagna företag af sann menniskokärlek, som fått namn
af Asylet Pauvres Honteux.
Jag skyndar härmed att godtgöra min försummelse:
Fabrikören G. Lagergren, Stora Badstugatan 48 A.
Enkefru H. Fineman, Drottninggatan 9.
Fröken Hilda Dahlman, Smålandsgatan 8.
Hastel. Guid,o.
Teater och musik.
Stora teatern återuppförde i onsdags Siegfrid
Sa-lomons komiska opera »Diamantkorset». Den
talrika publiken fick här tillfälle återknyta
bekantskapen med en af sina gunstlingar, fröken Vendela
Anderson, hvilken uppträdde i sin gamla glansroll och
skördade entusiastiskt bifall, men — ledsamt nog —
endast för att på samma gång taga afsked af
huf-vudstadspubliken. Hennes återgifvande af samma
roll om söndag torde vara hennes sista uppträdande
härstädes. Som bekant kommer fröken A. att för
framtiden bosätta sig i Köbenhavn.
Dramatiska teatern har under veckans lopp bjudit
på ej mindre än tvänne pjeser af Goethe, nämligen
det nätta stycket »Syskonen», i hvilket en ung
skådespelare hr Skånberg ej utan framgång debuterade,
samt det djupt gripande sorgespelet »Clavigo».
Titelrollen i det senare stycket utfördes af hr Palme,
hvilken dock ej lyckades hålla sig i jembredd med
hr Hillberg som Carlos. Sistnämde skådespelare
hade här fått en roll, i hvilken han hade tillfälle
att utveckla hela rikedomen af sitt konstnärskap.
Särskildt vilja vi framhålla hans spel i fjerde akten, der
han formligen ryckte åskådarne med sig. Ingen älskare
af gedigen dramatisk konst borde försumma att se
detta äkta klassiska skådespel. Af de öfriga
medspelande fyller fröken Sandell som den
beklagansvärda Marie Beaumarchais bäst sin plats.
Redan nästa måndag är denna teater färdig med
ett alldeles nytt program, bestående af Ernst
Lund-quists 1-akts-bagatell »Småflickor», der
hufvudrol-lerna Lizzie och Eva innehafvas af fru Hartman
och fröken Sandell, samt Kiellands 4-akts-lustspel
»Bettys förmyndare», i hvilket flere af denna teaters
bästa förmågor uppträda.
Femte symfonikonserten gifves i morgon å Stora
teatern och lofvar att varda af synnerligt intresse.
Programmet upptager följande kompositioner, alla
af Mozart: Konsertaria, sjunges af fru Carolina
Östberg och hr Salomon Smith, konsert för harpa
och flöjt, utföres af hrr Lang och Österman, konsert
för pianoforte d-moll, spelas af kapellmästaren E.
Henneberg, samt Jupitersymfonien.
Vasateatern har med sin senaste nyhet »Lille
Karl» gjort ett val, om hvilket man med skäl kan
säga, att det för teaterns egen skull varit bäst, om
det aldrig skett. Spelet var också på ett eller par
undantag temligen underhaltigt. Pjesen har redan
efter ett par tre uppföranden strukits och detta
med rätta.
En Parsifalafton gifves i qväll för andra gången i
den ståtliga Sveasalen. De, som ej bevistade den
förra, hvilken gafs den 8 dennes, böra ej försumma
detta tillfälle. Under den nitiske kapellmästaren A.
Halléns skickliga ledning utföres af en betydligt
förstärkt orkester förspelet till Wagners »Parsifal», vidare
»Frestelsen» ur samma operas andra akt och
»Långfredagsstämning» ur dess tredje. Samma stycken utfördes
förra gången och detta på ett sätt, som gjorde utförandet
till en verklig triumf för den framstående anföraren
och hans från skilda håll samlade kapell. De
nyssnämda musikstyckena gifvas som illustrationer till
ett synnerligen intressant och anslående foredrag af
d:r Carl von Bergen öfver! Richard Wagners
dramatiska dikt a Parsifal». Föreställningen i afton
inledes i anledning af kejsar Vilhelms frånfälle med
Richard Wagners »Kejsarhymn» samt »Marcia
fu-nebre» af L. von Beethoven.
Fröken Alma Hultkrantz, den unga framstående
sångerskan, gifver nästkommande onsdag den 21
dennes konsert i Hotel W6’ stora sal.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
1.
fit var en besynnerlig och retsam lätja,
som kommit öfver pendylens visare i
dag, tyckte fröken Berner. Hon hade,
i afvaktan på att klockan skulle bli
sex, suttit snart en half timme på
sin post vid fönstret, der reflexionsspegeln var
anbragt, och haft sin uppmärksamhet delad
mellan denna, stickstrumpan, det uppslagna nya
testamentet, som låg framför henne på bordet,
och pendylen der borta öfver soffan. Och ändå
visste hon så säkert, att hennes brorson Erik
icke skulle komma en minut vare sig förr eller
senare, än han sjelf hade bestämt i brefvet, ty
han var punktligheten sjelf. Det tjenade till
ingenting, hvarken att titta utåt gatan eller att
se på klockan, det visste hon, men hon kunde
icke låta bli. Ibland läste hon ett par verser
i Komarebrefvet, men hennes tankar ville icke
följa med, och hon hade icke sin vanliga makt
öfver sig sjelf i dag: eljes då hon af en eller
annan anledning var förströdd under läsningen
af Guds ord, brukade hon vredgad gripa om
sin slappa tanke med två jernhårda, senstarka
armar och rista honom, tills hans
motspänstighet var krossad, så att han kufvad och lydig
följde hennes vilja som en hund. Men i dag —!
Hon hade icke ens kraft att känna blygsel
och samvetsqval öfver sin svaghet. När hon
läste orden: »Godt är dig, att du äter intet
kött eller dricker intet vin, ej heller något der
din broder stöter sig på,» öfverraskade hon sig
sjelf med att bela tiden, medan hon läste slut
på kapitlet helt mekaniskt, sitta der och tänka
på, om Erik fortfarande vore vegetarian, som
då de sist träffades för ett par månader sedan,
och om han ännu vore lika ifrig för
goodtemp-larsaken.
Men nu knäpte klockan till sex, och en fin,
skär rodnad bredde sig öfver den gamla frökens
vissnade kinder, hon kastade en blick i
reflexionsspegeln, och nu såg hon honom komma ett
stycke nere på Götgatan, bara några alnar från
hennes port. Han gick raskt aom vanligt med
uppknäpt våröfverrock och cigarr i munnen,
och ögonen spelade omkring åt alla håll, som
de alltid brukat. Nu vek han af in i porten.
Fröken Berner reste sig, slätade med två fingrar
till sitt gråsprängda hår, drog ett djupt
andetag för att få bugt med sin hjertklappning,
som kändes ända upp i halsen, och gick ut i
tamburen för att öppna. Men hon lät honom
ringa först, hon ville icke visa, att hon suttit •
och spejat efter honom.
Deras helsning var hjertlig, men utan några
varmare utbrott. Han gaf henne ett dugtigt
handslag, klappade henne på armen, frågade
litet slentrianmessigt, hur det stod till, och
steg sedan utan krus in och slog sig oombedd
ner i gungstolen. Och då hon svarade på hans
frågor, kom det något nästan blygt och mjukt
i hennes eljes så sträfva och kalla röst. I
början satt hon mest tyst och lät honom prata
om sina affärer, om den nya rostugnen han
bygt uppe i Gestrikland, och huru han nu af
sitt bolag fått det smickrande uppdraget att
resa ner till ett af de stora bruken i Småland,
der ingeniörerna ej kunde komma till rätta med
den nya konstruktionen, utan gjorde den ena
dumheten efter den andra, och de ledsamma
följderna deraf skulle han nu fara ner och
afhjelpa. Och medan han pratade hela hennes
lilla förmak fullt med siffror och tekniska
termer — bördjern, spettgluggar, rusor och Gud
vet allt hvad det var för besynnerliga ord —
satt hon och såg på, att han hade blifvit
solbränd redan, fast man bara var i början af
maj, att hans ljusa helskägg visst hade växt en
hel tum, och att han klipt sitt vackra
gråblonda hår så nära intill hufvudet, att det såg
ut, som om han varit klädd i en tätt åtsittande
kalott af finluddig ljusgul silkesplysch. Och
hvad han var axelbred och sådana händer!
Alldeles samma breda och korta, trubbfingrade
händer som fadern haft, hennes käre, för länge
sedan aflidne tvillingbror Sten.
»Ja, men nu skall jag inte prata om det
der längre,» sade Erik och klappade faster1»
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
